Här levde jag

det var februari,
det regnade när jag lämnade Sverige,
jag lyssnade på eldkvarn på ett mörkt flygplan på väg över ett världshav och det var mörker överallt
jag visste inte vart jag var på väg eller varför

min bror mötte mig på flygplatsen
det var fortfarande alla hjärtans dag
det var vinter i vancouver, det började regna när vi gick genom mitt nya bostadskvarter

plura sjöng att kärleken var en enkelbiljett och jag ville åka hem igen
jag vaknade ensam på andra våningen i en villa på gränsen till östra vancouver
vågade inte gå ner i köket, satt och tittade ut mot snön på bergstopparna
förstod inte vad jag gjorde där

kärleken hade gjort mig besviken
jag hade trott att det gick att putta oundvikliga avsked framför mig
någon hade suttit på andra sidan en telefonlinje och sagt att han träffat andra, jag hade lärt mig att uppskatta dåliga bortförklaringar och ville inte vara med mer
jag ville inte vara med mer

min tvillingsyster hade stått mittemot mig på drottningtorget ett par dagar tidigare
sen hade vi åkt åt vars ett håll och jag tagit oss så långt bort från det var vi
jag tänkte att jag var en idiot
jag var en idiot

hanna hade skickat ett sms, skrivit att det inte gjorde något att jag åkte, vi hade hela livet framför oss, men det kändes som om allting var över och jag var tvungen att börja om igen
jag förstod inte varför
varför jag var tvungen
men att

någon sorts vän hade skrivit till mig att han inte förstod människor som reste till en plats och sen inte kunde säga någonting annat än “här levde jag”, jag tyckte att han var en idiot, jag ville inte sätta avtryck, hitta någonting större, jag ville komma bort

det var februari, det regnade när jag lämnade sverige
det började regna när vi gick genom mitt nya bostadskvarter
så många nyanser av svart