söndag 12 oktober 2008

The young and the restless

Jag lämnar jobbet med Donnas ord som en insikt om hur jävligt allting är. “Have you seen all the arabs on the top of Lonsdale? It’s disgusting!”
It´s disgusting att höra henne säga något sånt, sambanden som får oss att hata varandra, skylla verkliga problem på de som skulle kunna stå vid vår sida om vi försökte förändra skiten.

När jag svänger in framför vårt hus står det inga bilar parkerade på gatan och det är släckt i vardagsrummet. Erin har lämnat ett avskedsbrevet med framtidsplaner och jag tänker att det nog blir bra när den brasilianska tjejen skyttar in nästa vecka. Sen inser jag att det inte spelar någon större roll- när jag kommer hem från jobbet och min eftermiddag börjar så sover redan mina huskamrater. Vi lever olika tid på dygnet.
Jag tar min kropp, som har åtta timmar stekos och smutsen från en arbetskamrats ord stickandes utanpå, och ställer mig i duschen.

Marilyn sitter redan på bussen när jag hoppar på vid Grand Boulevard. En liter vin senare möter Julia oss på Waterfront station.
Jag har en jumbojet sprängandes ljudvallen inuti mig, en nedräkning till en hemfärd som pressar mig närmare känslan av att det är dags att go all in, att allt jag gör from now on kan vara sista gången.

Vi äger dansgolvet, eller rättare sagt; dansgolvet äger oss och vi har inget annat val än att dansa. Ikväll verkar ölen vara för billig för att man ska tänka på jobbet morgonen efter.
Den här kvällen räknar jag inte alla gångerna jag ifrågasätter hur jag jag ska klara mig utan människorna som gjorde den här staden till min.
Inatt är vi odödliga. Vi står och hånglar mot stenfasaden med perfekta främlingar, vi går fram och pratar med killen i baren, vi sjunger med helt högt i sånger vi inte kan texten till, vi sträcker händerna högt mot himlen och vet att vi är odödliga, för inatt poserar vi oblygt framför kändisfotograferna, slänger ut våra kroppsdelar över ett proppfullt dansgolv, fjortishånglar i gathörnet vid Blood Alley. Inatt tar vi ett steg längre ut, ler åt oss själva i spegeln på toa, ger någon som heter Peter ett finskt fyllealterego, skrattar ihop med en Maria och ger Max i svart skinnjacka ett telefonnummer som faktiskt leder till vår telefon.
Inatt lever vi myten om oss själva.
Inatt är hans händer mina, mina närmare honom. Inatt är gränserna suddiga och när jag senare svänger in framför vårt hus med musiken fortfarande ryckandes i benen och det där leendet kvar på läpparna så är det inte på något vis konstigt att det som fångar min uppmärksamhet inte är det faktum att någon klippt vårt gräs eller att det står ett stort paket på trappan, utan att någon har lyckats hänga en lila,glittrande galge på telefonledningen utanför vårt hus. Jag är trött, lycklig och, imponerad.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Alltså nu...
Nu har du varit jävligt bra ett tag.
Det är trevligt.
Sköt om dig.
Kram

kallskänkan sa...

Åh, jag tycker så mycket om dig. Ärligt. Kram.