Claire i Tvärdrag

Den här dikten publicerades i Tvärdrags senaste nummer. Vill ni läsa en liten intervju och ännu en dikt av mig så kan ni köpa numret här.

Nu ska jag packa mina väskor och ta flyget till Sverige igen.

Hejdå Vancouver!



Det kommer inte bli några stora nyheter,
vi kommer inte läsa några löpsedlar om det.
När du slår upp tidningen imorgon kommer det handla om den nya bantningskuren och hur mycket regn som fallit sen igår.

Det kommer inte bli några extrainsatta nyheter eller
begravningståg genom den här staden.
Inga minnesprogram om hur omständigheterna placerade henne där.
Men i hörnet av Granville och Georgia låg hon likt förbannat,
stelfrusen med pappersskylten framför
och även om vi gick förbi så såg vi henne likt förbannat.

Hennes önskan var enkel.
Orden på skylten bad inte om en ny motorväg eller fler poliser.
Pratade inte om skattesänkningar eller hårdare tag mot invandrare.
Hon ville inte starta en debatt om varför det var hon och inte du som låg där,
bad inte dig avstå från kaffet på lunchrasten, ifrågasatte inte varför du inte gick med i förstamajtåget förra året.

Men hon ville dig något och du läste det på hennes skylt,
såg det i hennes ögon, hörde det inuti.
Och även om hon luktade illa så
var hon likt förbannat människa.

Det kommer inte skrivas några böcker om hennes liv,
inte komponeras några sånger om mannen som hon en gång älskade eller barnen hon förlorade.
Men där låg hon likt förbannat, i korsningen, på öppen gata med
sina sista ord skrivna i svart på en bit papp;

“My name is Claire“

Och du viste att det hon bad om inte var förlåtelse eller
ett sätt att vrida tillbaka tiden.
Det fanns ingenstans att lägga växeln.
Ingen hatt, ingen pappersmugg,
inga utsträckta händer.
Men där låg hon likt förbannat,
i korsningen Granville and Georgia,
berättade att hon var människa och
bad dig komma ihåg henne.