Göteborg

Göteborg välkomnar mig med landningsbanor täckta av slask. Min syster sitter brevid mig i taxin medan vår taxichaufför berättar om hur trasigt allting är. Hans styvdotter har blivit utkastad av ex-mannen och allting är åt helvete.
Jag har gråtit mig tillbaka över Atlanten. Har stått i vägkorsningar och under neonskyltar och på tå sträckt mig upp för att ta farväl av människorna som gjorde Vancouver till min stad. Suttit på flygplanen med orden ekande i öronen. "Will I ever see you again?"
Så mycket svindel.

Det är svårt att förstå hur avstånden kan lägga sig emellan men jag vet redan allt för väl hur långt bort andra sidan jorden är. Hur fort tiden går i olika tidszoner.

Göteborg är tystnaden utanför lägenheten, inga sirener, inga rop från 24e våningen. Skyskraporna bytta mot min brors etta på bottenvåningen i förorten jag en gång kallade min.

Vi åker på en fest jag varit på tusen gånger innan, med läkarstudenterna som frågar mig vad jag ska plugga till sen; som om jag inte redan har ett yrke. Med civilingenjörerna som tycker att det är exotiskt att träffa någon som jobbar i kök.

Jag tittar mig oroligt om efter mina vänner från Vancouver och tar på mig ytterkläderna.

På vagnen hem igen är jag en turist som inte känner igen vägbyggena och vet var extrahållplatserna ligger. När jag tittar uppåt ser jag inga stjärnbilder i skyskrapornas fönster och jag vet inga nattöppna fik dit jag kan gå för att skriva.
Jag är en främling här nu. Går ensam hemåt och tänker att om det redan är försent så gör det ingenting.

Jag börjar om nu.