Jag kommer hem nu

Jag sitter på Starbucks och skriver. Nu är det inte länge tills jag flyttar hem till Sverige igen. Jag har inga planer på att återvända hit. Inte för att jag inte skulle vilja, mitt liv här har varit relativt enkelt. Mer för att jag tror att det inte går att återvända till det, även om jag skulle vilja. Men jag vill inte.
Jag kom hit bitter som fan, på kärleken som gjorde mig besviken, på facket som backade när jag fick kicken. Ingenting var annorlunda här, bara det faktum att ingen viste vem jag var. Ingen förväntade sig att jag skulle protestera när vi inte fick ut övertidsersättningen, jag satt inte och väntade på att någon skulle ringa mig, ingen hade mitt telefonnummer. Jag försökte hålla mig borta från kärleken så gott jag kunde. Jag försökte att inte protestera när någon satte sig på mig.

Det var konstigt, för det kunde det gå veckor mellan tillfällena då jag reflekterade över varför jag valde att inte organisera mig och hur jag för första gången på tio år lyckades knyta näven i fickan. Den enda anledningen till att jag lyckades så bra med det var att det inte fanns någon runt omkring mig som ställde mig till svars. Här var jag någon som var ute och reste, jag var ”the blonde Swedish girl” och det jag inte berättade för någon var det ingen som viste. De kunde fråga mig vad min grej var och jag kunde svara att jag tyckte mycket om att upptäcka nya platser. Det gör jag inte, jag har alltid varit orimligt rädd för saker jag inte kan kontrollera, men ingen hade någon anledning till att ifrågasätta mitt påstående.
Kanske var det anledningen till att jag inte direkt åkte hem igen; här var jag en främling. Det fanns inga förväntningar på att jag skulle vara den som sa emot när vi inte fick ut rätt lön eller att jag skulle protestera när någons vänsvänn sa att skatterna var för höga. Jag kunde kontrollera vem jag var i andra människors ögon. Det fanns ingen risk att jag skulle stöta på någon som kännt mig som tonåring eller legat med samma killar som mig på gymnasiet. Ingen hade läst om mig i tidningen och googlade de mitt namn skulle de ändå inte förstå vem jag var. Min historia sträckte sig inte längre tillbaka än första ögonblicket jag träffade en ny människa i den här staden. Jag höll sakta på att skriva om historien om mig själv, radera mig på ett sätt som människor med självmordstankar skulle avundat. Jag trodde att jag hade hittat en väg ut ur kärleken, bitterheten, och mesta av allt; bilden jag hade av mig själv.
Det var skönt till en början, men tillslut skulle det visa sig vara förödande. Jag höll på att tappa bort mig själv och efter ett par månader tyckte jag att jag kände människorna omkring mig bättre än mig själv.

Självklart hjälpte det inte att ligga lågt ett par månader. Problemet var att jag fortfarande såg världen på samma sätt som förut. Även om jag tittade bort så såg jag och även om jag undvek att läsa tidningen så kunde jag höra om allting som hände i människors samtal på busshållplatserna, barerna, facebookstatusar. Det var omöjligt att bortse från stressen, pengarna cheferna aldrig betalade ut och orättvistorna så tydliga att det omöjligt gick att titta bort även om man försökte. Jag kände fortfarande smärtan bakom skulderbladen efter nio timmar i köket, svor fortfarande varje gång chefen lät bli att betala ut pengarna han var skyldig mig och tittade man åt andra hållet när man passerade hemlösa såg man de som låg på andra sidan gatan istället.

Jag kommer sakna många av människorna här, många av platserna jag kallar för "hemma". En del kommer jag omöjligt kunna glömma. Men de senaste månaderna har i mycket bara varit en väntan på att få komma hem till den svenska jenny igen. Jag saknar henne. Att inte ha varit organiserad i ett fackförbund eller politiskt parti under ett år har fått mig att inse hur liten man är ensam. Jättejätteliten för att vara exakt. Och det är lagom kul att vara osynlig.