Livrädd med stil

Jag gick och la mig. Sen slog den plötsligt till; insikten om att jag om ca 40 timmar flyttar tillbaka till Sverige.
Rastlösheten som någonting som spänts inuti mig. Jag ställer mig tyst på balkongen, lyssnar till ett tyst Vancouver. Skylten nere på hotellet blinkar till, en mörk Mazda kör genom gränden, grannen mittemot tänder lampan vid nattygsbordet, släcker den sen igen. Ljudet av sirener växer sig närmare, krymper bortåt igen. I Sverige sitter folk och äter lunch, det är ljust ute, kanske pratar de med varandra. Om hur allting ska gå.

Jag försöker skriva men kan inte. Försöker sova men det går inte.
Jag kommer på att jag inte alls åkt tillbaka till Vancouver, jag har varit i Sverige sen december, gick aldrig på flygplanet tillbaka hit i januari. Men nu, när jag ändå måste åka hem igen vet jag inte hur jag ska göra. Jag har redan sagt hejdå till alla, jag gjorde det i november. Jag har redan ckeckat in mitt bagage, jag gjorde det i december, men nu måste jag ändå packa väskorna igen. Hur gör man? Hur kommer man tillbaka?

Tror ni att det kommer gå bra? Det kommer gå bra va?
Säg att det kommer att gå bra.

Sirenerna växer igen. Det är nära nu.