Januari

Det är 2010, anteckningarna från det förra året ropar mig tillbaka. Jag sitter framför skrivbordet i Bagarmossen och ser bilarna svänga ut på Stångåvägen. Morgonen den 24e stod jag där och väntade på bussen 05.09. Bara jag och busschauffören vakna. Och paret i lägenheten på andra sidan gatan, som slänger upp dörren, skriker på varandra

"På självaste julafton!"
"FÖR HELVETE STANNA!"
"Jävla kärring!"

Och han som slänger den svarta sopsäcken i containern (julklapparna?), halkar till på väg mot väggrenen, hoppar in i en röd volvo och försvinner bort förbi bensinmacken.
Bussen tog mig till centralen till tåget som tog mig till en gata i staden där jag växte upp.

Jag överlevde både jul och nyår. Det känns skönt att vara tillbaka i Bagarmossen.
Diktsamling börjar bli klar, femton nya dikter ska hitta sin plats, men det fattas fortfarande ett par stycken.

Här kommer en krönika som publicerades i Örnsköldsviks Allehanda strax innan jul. Här hittar ni en annan krönika som publicerades i Arbetarbladet ungefär samtidigt.


”Du är utförsäkrad” God Jul hälsningar Alliansen.

Jag sitter på bussen hem från jobbet, arbetsdagen sitter kvar som lera i lederna, torra händer efter timmarna i disken. Dagarna är kortare nu, nätterna längre, mörkret lite tätare. Det är vinter och kroppsarbetet pressar bakom ögonlocken när jag somnar i sätet.

Så drömmer jag att Alliansen kommit till makten, de klassklyftor jag hatar mest av allt växer som aldrig förr. Jag drömmer att jag är 18 år igen och flyttar hemifrån, på sju år bor jag i tio olika lägenheter, har oräkneliga arbetsplatser, elva olika osäkra anställningar, vikariat, timanställningar, säsongsanställningar, en enda fastanställning.

I drömmen flyttar jag till Stockholm, på jakt efter ett nytt jobb. Det finns ingenstans att bo och jag är tvungen att flytta runt bland svarta kontrakt i ett samhälle där allting ska gå att tjäna pengar på. Jag ställer mig i en kö som är flera år lång, i en allmännytta som krymper och krymper.

I drömmen har Sverige blivit kallt, på löpsedlarna kan man läsa att svårt cancersjuka tvingas ut i arbete, att de svagaste i samhället tvingas sälja allt de äger för att kunna få socialbidrag. Att det som förut var dåligt har blivit ännu sämre. Pengarna lägger man istället på skattesänkningar för de som redan har så de klarar sig. De rika blir rikare och vi som inte har så mycket, får ännu mindre.

I drömmen har arbetsuppgifterna blivit fler, arbetskamraterna färre, facket svagare. Alliansen har tagit vid där socialdemokraterna började; andelen fattiga har fördubblats under perioden 2002-2007 bland sjuka, arbetslösa och pensionärer. Klyftan mellan de som har arbete och de som inte har det ökar dramatiskt. Klockan ska vridas tillbaka och klyftorna öka, i drömmen har vi som arbetar ännu inte vunnit några bestående segrar. Regeringens julklapp till 16 000 sjukskrivna slås in i fint presentpapper och kallas reform. Innehållet? Ett litet brev som lyder ”Du är utförsäkrad” God Jul hälsningar Alliansen.

Istället för att anställa folk på riktiga jobb i offentlig sektor, så att vi kunde bli tillräckligt mycket personal på mitt jobb, satsar man miljarder på jobbcoacher. Rätten till arbete ersätts med skyldigheten att söka jobb som inte finns.

I drömmen har allting gått åt helvete och Alliansen har fortfarande nio månader på sig att riva ner allt som vi i arbetarrörelsen byggt upp. Jag vaknar kallsvettig och tänker att vi inte behöver ha tillbaka den gamla politiken, utan en politik som gör klassklyftorna omöjliga. Så att vi kan vakna ur den här mardrömmen snart.