Säkert!

det regnar och klockan är för mycket

ersättningsbussen svänger vänster i rondellen vid bellevue och jag skulle verkligen behöva någons nacke att dra mina fingrar över nu

vakna upp till något nytt

det regnar och jag är tre steg från att gå av vid lägenheten som var din och min

men där bor någon annan nu

gardinerna är inte våra, det finns inget som tillhör både dig och mig längre och jag undrar hur länge du kommer hata mig för det

bussen rullar in på gärdsås torg och jag går ensam upp för backen förbi psykets rastgård

unnar mig ett leende åt grävmaskinerna som planterar en lekplats där nu

tänker att lekplatsskratten kan lyfta mig ur den här vintern

det är tyst i trapphuset, klockan är mitt i natten en torsdag och jag önskar att kläderna han lämnat i min lägenhet hade betytt att han kommer tillbaka men vet att jag också kan svika

och vem som lärt mig det

det regnar och jag har just varit på en konsert som lättade på trycket

med blickar som lovade mer och med ett löfte om att jag inte ska låta ett enda tillfälle till gå förlorat

så, det börjar här;

Allt är aska nu #2

jag kommer inte vänta på dig
kommer inte stå vid nån jäkla sjö i småland och
känna att det var vi eller inga alls
jag kan inte leva mitt liv så

dikterna kommer handla om andra människor och
jag kommer samla nytt bränsle tills
jag hittar någon som kan tända på igen
jag kommer sprida askan av oss och
förväntansfullt känna att jag är på väg

jag kommer sitta i min hall och gråta
vara världens minsta lutad mot min ytterdörr för
att kunna lämna dig där i en livsviktig insikt
om att jag är större än så

jag kommer bestämma träff med någonslags vän vid hagakyrkan
hitta rytmen och känna något tändas inuti

jag kommer skriva mig längre och längre bort från det som var du och jag
från kärleksdikter lästa ljudlöst i gryningen en onsdagsmorgon
bort från känslan av att det aldrig fanns någon kärlek i det vi kallade kärlek
ingen värme i det vi kallade glöd
ingen gemenskap i det vi kallade vi
och veta att när du läser det här så har bitterheten i de orden redan lämnat mig

jag kommer lyfta telefonen och höra av mig till alla perfekta främlingar jag träffat
vara den enda som lär mig något av dina misstag men känna att det är okey
släppa viljan att förstå hur du fungerar

jag kommer sitta på en buss på väg till en annan stad och
lyfta blicken när vi passerar fotbollsplaner och fabriker
kommer le mot mannen i sätet bredvid och berätta om en resa jag ännu inte gjort

jag kommer skriva mig bort från dig för att tillslut kunna le åt att jag äntligen lyckades sänka garden och släppa in någon så nära att brandkåren inte hann fram i tid

och i den insikten förstå det jag berättade för dig en kväll i en annan årstid;
att det är de flammande eldarna som är de vackraste
även om de också blir aska fortare än de som bara glöder

Allt är aska nu

vi går längs en gata som jag gått på med andra innan dig
pratar om saker jag redan hittat lösningar på
stannar vid café wasa och kysser på ett sätt som redan kittlat mig
och jag tänker att det är som det alltid varit;

att man älskar summan av det man inte vet om en annan människa
och att det är därför vi letar efter värmen i andras kroppar,

för att få känna vår egen

Perfekta främlingar

det skaver lite i mitt hjärta och jag ler när jag ser att någon som letar efter "daniel som jobbar på en restaurang på möllevångstorget" gjort slag i saken men hamnat här
det skaver lite för jag kan se framför mig hur människan suttit på en restaurang på möllevångstorget och fått så pass bra service att servitören som heter daniel etsat sig fast, kanske att denna människa varit där för att dricka nån öl med sina vänner och äta säg en caesarsallad eller hamburgare från kvällens barmeny, kanske ska åka hem till en annan stad morgonen efter, kanske inte alls funderat på att det finns servitörer som kan etsa sig fast på möllevångstorget
men så gick det sådär
att det slutade med att han/hon nu undrar var daniel håller hus
och försöker hitta vägar tillbaka
men hamnar här

så
säg till om jag kan hjälpa till på något sätt
jag känner många trevliga servitörer/kockar
till och med en daniel

Projekten

jag har åkt färjan till kiel och det finns det mycket mycket mycket att säga om, men det får bli en annan gång

just nu måste jag rycka tag i mig själv
i december startar ett nytt kapitel
och jag behöver hjälp


spelade tidigare i ett spokenwork/poesiband och vi har fått en ny spelning
men bandmedlemmarna är spridda över sverige och jag behöver helt enkelt ett nytt band

så;
spelar du något slags instrument och känner dig lagom pretentiös så platsar du säkert
och bor du dessutom i göteborgstrakten är du nästan självskriven
man blir rik och berömd också, jag lovar
hör av dig



och det andra projektet;
boken som karin bad mig skriva
jag har hjälpt mig själv och kommit till kapitel 9
december betyder bättring och botgöring
och det kan funka

så nu kör vi!

Tidiga mornar i folktomma städer

vi väntade i timmar på tågstationer och vid nedlagda busslinjer på något som skulle ta oss härifrån
vi pratade oss nätterna igenom om hur gatorna tycktes tränga sig på och hur kylan i människors ögon inte längre gick att hantera, lät det göra ont för vi visste att vi inte kunde stanna kvar
vi kunde inte gå med öppna sinnen, kunde inte leva på ett plats vi kände så väl, där varje steg, varje andetag, redan var taget före oss, av oss, vad som tycktes vara oräkneliga gånger

vi kunde inte bryta mönstren och hitta en egen rytm, kunde inte leva utan den stad vi levde i,
i just den staden

vi vakade ut dagarna på torgen och i rökiga kaféer, satt tysta och väntade på att någon skulle komma och säga att nu, nu behöver ni inte vänta längre;eller i alla fall på att tiden skulle gå

vi satt i busskurer och såg bussarna som aldrig färdades tillräckligt långt bort susa förbi, ställde oss vid motorvägen men vågade aldrig riktigt sträcka upp tummen och ge oss av
flykten höll oss tillbaka, avstånden låg skrämmande nära, hotandes

vi såg lastbilar avteckna sig mot horisonten, levde på varandra och tidiga mornar i folktomma städer, ensamheten i att vara flera
längtade oss bort

vi gick ut om nätterna med hinkar och affischer, målade om offentliga platser och blev jagade av väktare och något som ville ikapp, gjorde vårt bästa för att sätta avtryck men vaknade morgonen efter till nerrivna budskap och grå elskåp, anade inget slut

vi lät solen gå ner bakom balkongräcket, lät avståndet mellan längtan och saknad växa och somnade med kalla händer mot varandras hud

vi växte in i rollen av brottslingen som inte vågade lämna gärningsplatsen, av att vilja så jävla mycket, så jävla länge att det tillsist var omöjligt att tro att det verkligen skulle gå

vi gick ut till de nerlagda industrierna och letade efter något som kunde växa till något nytt, efter vägar som ledde ut ur, inte in i
återvände tomhänta med insikten att vi byggt in oss i oss själva, att det visst fanns vägar ut men att de slutat brukas i det syftet, att det krävdes för mycket för att frakta undan avspärrningarna och klara 180 grader mot något som inte ägde säkerheten i att bara flyta med bilströmmen, dagarna

vi gjorde ärliga försök och kom till platser i redan befunnit oss på, kompromissade bort upproret och vände tillbaka utan att våga se oss om
staden hade växt till vår fiende och vän
en bekantskap som skadade oss lika mycket som den läkte de sår den åstadkommit
ärren alltid lika smärtsamt tydliga

en del mornar packade vi ryggsäcken bakom varandras sovande ryggar och försökte slita oss ifrån varandra och de mönster vi växt in i men återvände alltid skräckslagna innan mörkret hunnit falla

vi var ensamma
vi var inte ensamma
och när bussen tillsist stannade framför vår busshållplats och vi vågade oss ombord visade det sig att den bara åkte längre in till centrum och vi hoppade av den bussen på ändhållplatsen, insåg att vi inte kunde hantera fler avstånd och började gå mot motorvägen där vi fick lift med vars en bil färdandes i motsatt riktning från varandra

Lyckans höjd

återvänder till de gamla korridorerna och ser lärarna gå med sina kaffekoppar mellan lärarrum och lektionssalar
ser eleverna springa sönder sig själva i skapad tidspress
ser nya klasser sitta där vi satt
prata om samma saker som vi pratade om
skära sönder samma soffor som vi skar sönder
gå sönder på samma sätt som vi gick sönder

jag ser en ny man sitta ute på bänken där du och jag satt en dag tidig höst 2002 och pratade om hur vi skulle ta oss därifrån, hur vår framtid inte innehöll derivator och kemiska analyser
ser en annan man gå in i skolan igen efter det samtalet för att kanske inte komma ut från den skolan igen
någonsin

går i de tomma korridorerna och hör ekot av steg fortplanta sig i systemen
susa längs väggarna
återvänder till lektionssalarna och kastas tillbaka till fysiklektionen då vi höll varandra borta från förstörelsen i 30 oräknade fysikuppgifter; oöppnade böcker

tillbaka till nedräkningen vi förde på rutigt papper den lektionen
det skriftliga beviset på att fysiken inte talade till oss utan utan oss
att det på våra gravstenar för tiden för slutprovet skulle stå OJ! men hur vi skulle klara oss igenom den lektionen
hur du skulle klara det för som du skrev på det pappret
orsaken; jennykalisk

vi höll varandra från såren i att inte vilja vara där
misshandeln i att inte kunna gå därifrån

stryker handen mot de kommunalgula skåpen där vi tillsist ändå skulle falla sönder
letar bitar av oss bland sönderrivna papper

hör hennes röst förklara att kroppen som föll var din
att han vi pratade om igår på religonen inte var en dåre som blivit puttad;
eller att han blivit just det men ändå tagit det beslutet själv

ser deras blickar vändas mot mig i korridoren
kropparna vridas bort från insikten
ser ett leende förstöras på en hundradels sekund

återvänder till busshållplatsen som står kvar som ett monument att besöka
ett minnesmärke utan namn och hoppar på den bussen ensam
pratar inte med någon, vänder mig inte om
hälsar inte igenkännande på kvinnan med barnvagnen
vänder mig inte om
möter inte ditt leende
pratar inte med någon

går ut till Lyckans höjd
höghuset som en gång stod bakom en ambulans i tidningen
får svindel när jag tittar upp mot balkongen

sitter på bänken där hundratals redan suttit före mig, sörjt
tittar på punken där rosorna en gång låg

återvänder till den natten du inte kom med kostym och vita mössa och skrattade dom rätt upp i ansiktet men kan inte hålla mig kvar vid den dagen
istället bilden av kyrkan bakom minilivsen, tidig vår, felplacerade ord
en folksamling som man aldrig betraktat den förut
en tyngd man aldrig trodde skulle bäras
en ung man i hörnet, en kramad hand, tystnad
en tryckande huvudvärk som inte gick att dela och
hur ens kropp gick därifrån fast man ville försöka bära den jävla tyngden tillsammans
gick och inte kunde gå tillbaka
och B31a, tända ljus och kortet på han som fortfarande borde le
en skola som blivit allt för bra på att sörja

lämnar det rummet
de vissna blommorna
dikterna som någon lärare kopierat upp
boken fylld av tårar och spretig bleck

återvänder ut till de gamla korridorerna och ser lärarna gå med sina kaffekoppar mellan lärarrum och lektionssalar
ser eleverna springa sönder sig själva i skapad tidspress
ser nya klasser sitta där vi satt
prata om samma saker som vi pratade om
skära sönder samma soffor som vi skar sönder

gå sönder på samma sätt som vi gick sönder

Förbi 20 år i en lagom stor småstad

det kommer till en ibland
som en hastig insikt
något som påminner om honom så hastigt att man en millisekund senare inte kan komma på vad det var, bara att något ledde tillbaka till en vårdag i maj för flera år sen då han bestämde sig för att inte fortsätta gå
då han vände sig om mot sina vänner och log innan han lät asfalten fånga honom


döden slår dig i magen
påminner om de inte längre levande
en gammal vän som lika gärna som de andra klasskamraterna skulle kunna leva sitt liv någonannanstans just nu
utan din vetskap

utan din vetskap fortsatte han inte förbi 20år i en lagom stor småstad
utan din vetskap flyttade han inte till en lite mindre storstad för att plugga
utan din vetskap träffade han inte en Maria att dela sin första hyresrätt med
utan din vetskap söp han sig inte full en juninatt och
somnade på en scen i en park
utan din vetskap fortsatte han inte sitt liv utan din vetskap

döden slår dig i magen
påminner om någon som valde att låta våningarna susa förbi på väg mot marken, säga hejdå med ett kort på trappuppgången i tidningen dan efter

utan din vetskap fick han inte jobbet på en skola i mellersta sverige
utan din vetskap undrade han inte vad som blivit av dig efter studenten
utan din vetskap fortsatta han inte sitt liv utan din vetskap

döden slår dig i magen
spränger i läkta sår
höghusen hotar dig
påminner om de inte längre levande

November

november är klarblå och iskall
kommer ner längs kungsgatan förbi domkyrkan och
tar våra andetag i små moln uppuppupp
i hörnet vid seven eleven pressar den emot din jacka
tar tag i din halsduk och drar dig tätt intill den

november följer dig in i hennes port
välkomnar dig med ett iskallt leende och något varmt att dricka
november bjuder in dig med en känsla av apokalyps i bröstet
den tvingar dig att ligga nära henne
att leta efter värmen i hennes kropp
men puttar sen ut dig i något isande igen

november förvandlar ett regn till ett lätt snöfall
men gör varje steg halt livsfarligt
varje takås till en väntande bödel

den får dig att fundera över om värmen kan hålla i sig till våren
ifall känslan ni bär kan bära sig själv

november tvingar dig att ta ställning
bär dig över stelfrusna mötesplatser till ytor du försökt hålla dig borta från
november ser till att du tänker efter en gång extra

november lindar in dig i en falsk trygghet
viskar iskallt i ditt öra att elementen kan hålla kylan i hennes leende borta
att våren kommer släppa på kälen och ge dig lösenordet

Palestina

någon vänder mig ryggen
medan barn på västbanken
kramar sten
slungar mot
pansarvagn

på nyheterna talar kvinna om
våldspiraler och jag undrar
om det kanske är flickan med stenen
som är skyldig sin förlorade barndom

kula möter kropp
genomtränger hud
möter
kött

och när flickan
töms på luft
möter mark
landar

talar mannen i väst redan
om nya korståg mot de som aldrig lärde sig
att uppskatta
flyktinglägernas verklighet
och ockupanters glädje över nya hem


--- - - - --- -- - --- - - ---

nov 2002, och allt har bara blivit så mycket värre...

Duttkockar

när jag halkade nerför berget i morse var det med en upprymd känsla i bröstet
och jag förstod först inte varför men när jag vände mig om och tittade upp mot berget så kände jag det - det snöade!

och leendet på läpparna för i väskan hade jag en nybränd skiva som bara väntade på att få spelas på högsta i produktionen och det kan få vilken chef som helst att hålla sig borta i fler timmar

hoppade på vagnen och tänkte på vd:n som senast igår sa till tjejerna i kassan att ifall de nu inte hinner med sina arbetsuppgifter så är väl inte det något problem, då är det ju helt enkelt så att de får jobba fortare
och det är väl enkelt som ett två tre - att förstå vad såna kommentarer kan leda till

för tjejen som påpekat för chefen att arbetsuppgifterna bara blir fler och fler hela tiden, hon kommer fram till mig och med arga, glansiga ögon frågar hon om det verkligen får gå till på det viset; att de får smyga bort två tjänster från restaurangen under tiden det är säsongsstängt och komma undan med det eftersom minnet hos ny säsongspersonal inte sträcker sig tillbaka till förra terminen

och hennes egna konstaterande;
“jag ska fan inte jobba över en sekund,
så kan dom få se vad resultatet blir,
då kan dom städa sin egen jävla restaurang.”

som poesi

och det kan vi ju vara överrens om;
att lite vanligt, hederligt restaurangarbete verkligen inte hade skadat vd:n

så där sitter jag och funderar på vagnen till jobbet och jag lyckas till och med komma i tid

i tid till att baka 15 plåtar bullar och i tid för ett skratt när jag ringer och väcker en försenad arbetskamrat och berättar för honom att klockan är halv åtta och hans “på kvällen?” eh nej

i tid för att hälsa på nya arbetskamrater eftersom halva köket är sjukt
en trevlig duttkock* lärde mig några bra knep och pubkillen avslutade min dag med en fin massage

så imorgon går jag nog dit igen



duttkock; en kock som jobbat mycket på finare restauranger och är van vid att lägga ner mycket tid på att stå och dutta; typ smaka av, lägga upp, pilla och dona. jag jobbar i ett ovanligt stort kök som mestadels producerar stora mängder mat , det är mastodontgrytor, baguetter i hundratal och ballongvispar lika långa som mig. på min arbetsplats duttar vi inte så ofta. Man kan säg att ”duttkock” är ett vänligt skällsord i vårt kök…

The Game

det borde inte vara komplicerat

det är inte komplicerat

men vi gör det förbannat svårt

sitter i vars en lägenhet, med vars en telefon

väntar på att tonerna ska vibrera mot bordet

ibland spelar jag spelet och med all jävla envishet

och kämparglöd som bor i mig tvingar jag mig själv

att inte höra av mig på tre dygn

sen faller jag utmattad tillbaka in i uppfattningen

att det är dumt att spela spelet överhuvudtaget

det är skönt att inte ha någon bestämd åsikt i den frågan

och precis innan jag ska trycka in ditt nummer och

skicka iväg ett sms så blinkar mobilen till,

du har hört av dig och jag känner kanske lite smått ;

haha! jag vann!

man är bedrövelsen personifierad tänker man när

man lämnat helvetet och sätter sig på vagnen till dig

Antimoralen

alltså, det är ju inte så att jag är moralens väktare
det är inte så att jag inte själv stått på någon hastigt utplacerad gångbro och kysst någon lämplig främling
inte så att jag inte lutat mig över ett bord och strukit bort håret från någons perfekta käkben
det är inte så att jag inte tar chansen när den erbjuds

det är faktiskt till och med så att jag en gång i tiden, en sen kväll i lund 2002 kanske, erkände mig till något större än mig själv, ett litet mantra i en hall i en varm lägenhet som jag besökte för första gången

“moralen överlämnar vi till de som behöver den”
vilka det är? inte en aning faktiskt

och det är ju inget att hymla om, att det man söker är bekräftelsen, och det är väl inget konstigt med att man på tre minuter kan lära sig att tycka om honom som tittade på mig genom en dimma och sa att jag vara vacker
då tar man ju snällt och väluppfostrat emot det som erbjuds, dummare är man ju inte

och det är ju inte så att jag inte för lätträknade veckor sen efter ett biobesök konstaterade tillsammans med kille på andra sidan bordet över en kopp chai, att man ska ligga så mycket som möjligt

så är det ju
men det som är lite synd så här i efterhand är ju att man inte visste att man både kunde ha kakan och äta den

och att man kanske kunde undvikit stor ord
så att man kunde känt skillnad på när man kysser med hjärta och när man bara kysser, sådär för att det känns bra
och för att man ska kunna njuta av en kaka, säg en morotskaka, en läckerbit, så vill man ju veta att man har ryggen fri, och kan äta hela med en gång och får ta lite saft till också


sen den andra delen:
att den känslan i bröstet kändes så varm att det faktiskt var så mycket mer än bekräftelse

och att det är något väldigt litet i att skylla sitt beteende på problem man säger sig vilja lämna bakom sig, att använda de problemen som ursäkt för att fortsätta bete sig som en skitstövel

och även om man inte tror på det där med moral, så är det faktiskt inget jag rekomenderar ifall man vill lämna fina avtryck
och inte bara sätta på folk för påsättandets skull

Augusti

jag drabbar dig som ett störtregn drabbar en badplats sena juli
tömmer en plats på folk, rensar luften och förändrar landskapet

jag kommer till dig som en plötslig rädsla
en vilja att kasta sig utför bergodalbanan,
men en sakta färd mot första krönet som får dig att tveka
en föraning om något fruktansvärt

jag drabbar dig som en orkan drabbar en kuststad
med full kraft och utan hänsyn
någon som kommer och förändrar allt men sen bara tappar kraften och dör ut

jag kommer in i ditt liv som en nyfikenhet
en fråga om något personligt, två generade kinder
och ett svar som du inte riktigt kan hantera

Rakryggade kallskänkor

vaknade fem minuter innan klockan ringde imorse
04.25

04.55 skedde ett andra uppvaknande och jag hade lite mer bråttom
men ett skickat filmklipp från syster lyfte morgonen och väl på jobbet var humorn på en hög nivå

chefen hade kallat in köksmästaren och sig själv för att övervaka vad vi egentligen gör om mornarna
" hur kan det ta så lång tid att göra lite mackor?!" och "varför hinner ni inte mer?!" och ett svar från oss som gjorde oss rakryggade men chefen ännu argare

kockarna får säga emot, men när de unga, kvinnliga kallskänkorna höjer rösten då är det fan revolution på gång, tänkte han och surade hela dagen
gick runt och snackade skit och jag vet att han gått omkring och försökt höra sig för vad "jenny egentligen har för sig" och vad "försöker hon få med er på", och jag vet att han pratat med min arbetskamrat om att sänka kallskänkornas arbetstid, för till skillnad från honom så är dom smarta och förstår vem han är, vad han är
och varför han skulle vilja ha halvtider i kallskänken istället
det handlar om att försöka få bort de obekväma och hitta fogliga att ersätta dom med

och det är så som det alltid varit, varje gång
varje gång man så bara krävt det man har rätt till
på varenda arbetsplats
att skitsnacket och baktalningen sätter igång
svartmålningen
och dom är så rädda
jag hör ju det i det som arbetskamraterna berättar
jag känner ju det i chefernas blickar
i de korta orden och hur de väljer vem de ger ansvar

men humorn
att komma in i köket och veta det som alla utom chefen fattar
att han är ett skämt för oss
när han ber oss jobba fortare
ifrågasätter vår yrkesskicklighet
när han "skämtsamt" skyller 50 felbeställda tårtbitar på oss
efter att han struntat i att avbeställa dem
och tycker att det är kul att säga att det kommer dras på lönen

det är stor humor
när han kallar in en kallis på kontoret och skäller ut henne för att det legat en halvfralla för mycket på en silverbricka dagen innan
och den utskällningen tar en kvart under morgonstressen och det krävs en skrattpaus när han sen blir förvånad då inte allt klaffar under lunchen
en kvart är en evighet

och imorse gick jag bort till vår kallskänk där de stod, cheferna, och hälsade mitt mest ironisktglada " hej, visst är det en underbar morgon" och det hände nått, jag kunde inte släppa den känslan sen
av stor humor, mycket större än filmklippet syster skickat på morgon
av att han tror att han kan trycka ner oss
och till och med köksmästaren står och vill strypa honom när han för tredje gången innan klockan blivit halv sju på morgonen ber min arbetskamrat att jobba fortare medan han själv står och pratar i telefon
och det ondaste ögat i hela världen från henne som får honom att hålla sig på kontoret hela dagen
en blick som förklaarade något sorts krig
mot sambanden som gör honom till en riktigt dålig chef

det var en fin dag på jobbet idag

stoppa bron

göteborg är vaket inatt
spårvagnarna glöder mot elledningarna
jag träffar mina vänner som drar upp mig och rör mig framåt
jag pratar med en kvinna på väg hem från jobbet som gillar att baka bröllopstårtor
tänker på ett datorspel jag inte spelat på länge och vet att jag borde sova nu
jag gör en blandskiva till någon som betyder och hoppas att hisingen är varmt ikväll
för jag vet att minst två av de som är där förtjänar det
jag pratar med mina arbetskamrater och känner styrkan i att stå tillsammans
ringer min syster och längtar till våren
jag städar inte min lägenhet och undviker att gå in i köket, sätter inte på tvn
kanske att jag tar en promenad och funderar på var de vita höghusen man kan se från kullen egentligen ligger och det är konstigt att det inte känns annorlunda, för samtidigt som jag gör allt det där så vet jag att du redan åkt över öresundsbron
och allt jag orkar tänka är;
jävla idioter till att bygga en jävla skitbro



du tar din jacka och lämnar min lägenhet med en nacke vassare än japanska kockknivar
med ett avstånd som inte når fram
med en mening om att det är mycket nu

du suddar ut dedikationen i the Captain´s Verses
släcker glöden med ett obesvarat sms
går vidare längs malmös gator utan mig

du lämnar mig utanför din port med en ändrad kemi i din kropp
släpper in frosten i allt som kändes varmt
fortsätter prata om dig själv när jag säger att jag känner mig liten

du packar din väska och tar tåget vidare in i ditt liv
tar det som var vi ifrån oss, gör oss till ett patetiskt kapitel i en dålig kärleksroman
där du är den som inte vågade hålla käften och falla och
jag är jäveln som trodde på lyckliga slut

Deus ex machina!

idag skulle jag behöva ett gudomligt ingripande
en lösning på paniken i att inte veta var jag har dig
en dikt som når från göteborg ner till öresundsbron för att ropa dig tillbaka

det är inte denna, men den får duga,
för det är mycket jag behöver och vi måste börja någonstans.

-----------------------


jag drömmer om knivar smidda enligt gamla samurajtraditioner en iskall kärna av rostfritt stål
vill ha något så skarpt, enkelslipat, livsfarligt
med mig på vagnen till jobbet 04.59, kortedala torg

jag behöver min arbetskamrat som kommer in i köket och skriker att hon hatar alla jävla överklasskärringar
behöver det som är vi i oss, styrkan i det hatet
fuckyoufingret mot samförståndet

jag vill att du ringer mig och mellan pratet om pubbarna och cheferna pratar självklart om socialismen
jag behöver hoppet i att det inte är hopplöst
självklarheten i befrielsen

jag behöver sitta bredvid dig vid kanalen och se paddanbåten glida förbi i solen, behöver få vila från allt som springer för fort, från tankarna på allt jag borde och måste
behöver höra dig prata om sånt som inte kräver mer än enkla svar

jag längtar efter en vinter, en kyla att värma mig mot
behöver bilden av en hand i min hand en sen decemberkväll
ett lätt snötäcke över balkongräcket och en vår som lovar mer

jag behöver något som lättar på trycket och släpper in mig
ett gudomligt ingripande och en enda sittplats på svårvagnen hem från jobbet
behöver jag

Lördag

jag tänker på dig när jag lämnar lägenheten
på hur du kändes mot mig och
hur du granskande tittade på mig första gången vi träffades

jag tänker på dig på vagnen in till stan
på ställen där din hud var extra tunn och
din blick i min spänd över hela nätter

jag tänker på dig när jag går över vasaplatsen
på timmarna vi satt på caféet och ritade bort världen och
tågresorna som skulle lägga sig mellan oss

jag tänker på dig när jag ser honom på håll
hur avstånden gjorde oss levande
bevarade känslan av att vi inte var färdiga med varandra

jag tänker på dig när jag går mot honom och han tar min hand
på hur saker och ting förändras men ändå känns precis likadant

På ett torg i latinamerika

du säger att jag ser ut som en alien i min nya frisyr och
jag tänker att du kanske menar att jag är övernaturligt vacker
fast jag tror att du alltid gillat det vardagliga i mig
något jordnära i synen på världen

när jag frågar dig vad det är du letar efter svarar du att du vill kunna se på någon och vara imponerad, inte vilja ändra på nått
men i samma mening som du förbannar alla människor som åkt ifrån dig säger du att för varje dag som går blir du mer och mer övertygad om att du måste dra någon annanstans, att du måste lämna det här landet och lära känna varenda människa i hela världen
vi är en motsägelse, ett svar på en fråga som aldrig blev ställd
du tror att man börjar den resan genom att inte gå och lägga sig bara för att man känner för det
och jag funderar på om det bara är ett sätt att knuffa flykten framför sig eller om det verkligen fungerar

de säger att hösten är kall och jag vet att vi pratar av erfarenhet när vi säger att den verkligen är det, åretom, att stormarna och de vita lägenheterna följer med oss in i andra årstider
du berättar om tjejen med de askgrå ögonen som en natt blev morgon, två månader som ska ta henne ifrån dig och jag försöker intala mig själv att det intensiva, tidsbegränsade, panikslagna är något bra, något som får oss att känna, lär oss vara människor
fast jag vet att det är vid just de tillfällena jag helst av allt hade sluppit vara människa
och jag minns orden i ett brev som han skickade till mig i en annan livstid, att det inte finns något skydd, bara hopplöst skyddande, att den som river itu ditt foto alltid är den du lovat att aldrig skada

så jag väntar på befrielsen från den insikten, passiviserande och uppviglande på samma gång,
och medan du planlägger en revolt i ännu en motsägelse tänker jag på dig och mig på ett torg någonstans i latinamerika
bara för att jävlas med mig själv