Skyddsrum

Jag tar på mig ytterkläderna och låser Es dörr bakom mig. Det är kallt i Malmö, dimman ligger tät i alkisrondellen. På Möllevångstorget står vuxna män och gråter, över Gaza faller bomberna. Krigsflygen lyfter från Israel med ännu en laddning, planen på fortsatt lidande i Gaza är en enda stor framgångssaga.

Det blåser från Simrishamnsgatan, under flaggorna står vi och om inte någon tar min hand snart så kommer jag förlora hoppet. Över Möllevångstorget ljuder en palestinsk folksång när jag med något hårt under fötterna går bort till Falafel nr1. Utan motvinden på väg tillbaka till torget inbillar jag mig att jag hade trillar framlänges, det känns som om jag inte har någonting att luta mig mot längre. Ett två rader långt mail berättar att jag inte får något nytt arbetstillstånd i Kanada, mitt tomma bankkonto att jag inte borde köpa någon mer falafel.

Jag ställer mig i utkanten av en gråtande, rosenrasande folksamling, så som man gör när man inte riktigt vet om de tycker att man hör hemma där eller inte. Tillräckligt nära för att folk ska se att jag tillhör, tillräckligt långt borta för att vara något av en främling. Polisen står avvaktande utanför Nyhavn, de ser också ut att frysa.
Det är minusgrader i Malmö i eftermiddag, bombplanen släpper sin last över människorna.
Jag går med något tungt över mig tillbaka till Falkenbergsgatan, skriken vibrerande mellan husen, inuti.

Jag läser i tidningen att över fyrahundra palestinier dött det senaste dygnet, två israeler. Rubriken lyder “Hamas vägrar skadade vård”. Orkar man läsa vidare så visar det sig att det kan vara svårt att flytta svårt skadade till ett annat land när bombplanen gjort vägarna till datorspel. Vita huset kräver att raketskjutningarna från Gaza in i “Israel” ska upphöra, medan marktrupperna gör sig klara vid gränserna, murarna som rests för att skydda ockupanterna från folket de ockuperar. Sådan är logiken denna vinter, precis som förra och alla de andra.

Jag tänker på honom som jag inte sett på så länge, han som tröttnade på valet att byta kanal när tvn brann av sönderbombade flyktingläger men kom tillbaka till Sverige med känslan av att han fortfarande inte spelade någon roll. Han som gick bredvid mig över Möllevångstorget ett år tidigare, tog min hand och berättade om vattenbristen, olivlundarna, medicinerna som stoppades vid gränserna som hela tiden gjorde landet mindre.
Det var kallt över Möllan då, men så varmt inuti, bombplanen släppte sin last över människan.

Jag sätter mig i ett vardagsrum som inte är mitt i en stad jag alltid önskat närmare. Sätter inte på någon tv, byter inte någon kanal. Det är vapenstillestånd i Malmö inatt, men runt staden gör sig marktrupperna redo och jag inser att jag aldrig behövt ta reda på var närmsta skyddsrum finns.

Behöver dig

Jag sitter på bussen till en annan stad. Skåne är rimfrost och stelfrusna åkrar, är en motorväg som sträcker mig förbi familjeförhållanden som aldrig förändras, förbi känslan av att jag de senaste veckorna fattat alla de fel besluten.

När jag försöker prata med dig nu känner jag mig som en idiot.

Här är allting platt, jag kan se igenom dåliga dagar när vi kör ut mellan fälten i nordöstra Skåne.
Greg skriver att vår trädgård på botten av berget i Norra Vancouver är vinterparadiset i orört vitt. Att värmen fortfarande inte fungerar men att Carrie kommer tillbaka från Antarktis om en vecka.

Någon som senare tar tillbaka det, ifrågasätter det faktum att jag sökt in på skrivarlinje, säger att en arbetarklassförfattare inte kan främja sig från verkligheten på det viset. Jag tänker på caféet, restaurangerna, cheferna som brutit ner mig, fått mig att tappa glöden för matlagningen. Fått mig att förstå att de som tycker att det är coolt att vara arbetarklass aldrig varit det.
Visst fan är jag stolt, stolt över striderna vi vunnit, och förlorat, stolt över att vi inte accepterar skiten. Men att vilja vara kvar här; i mörkret som omger en när man gå hem från jobbet tio timmar senare och ändå inte vet om pengarna ska räcka, när man har suttit och väntat på att bli inringd till Crown Clean. Mörkret som kommer efter man har blivit inkallad på kontoret och fått veta att det inte finns något jobb nästa säsong, efter pengarna som man svettats för, men sen aldrig sett skymten av.
De som tror att det är något häftigt, coolt och eftersträvansvärt att vara arbetarklass är dumma i huvudet. Jag vet var jag kommer från, och jag vill inte vara där. Men jag vet också att det enda sättet att undvika det inte är att försöka klättra uppåt, även om jag inte klandrar dem som gör det, utan att förändra skiten som tar sönder oss. Man kan inte bota sjukdomen med stoppmediciner.
Jag reser genom Sverige med ett antagningsbesked väntandes på mitt hallgolv i Göteborg. Någon sorts vän sitter i ett kök och säger att man inte behöver bråka varje gång, att man kan komma långt genom kompromisser och jag inser hur långt ifrån varandra vi egentligen står varandra. Det regnar på andra sidan fönstret. Stockholm är inget som värmer inifrån i december.

En vän ringer upp och säger att det var förvånansvärt nära hem, men att det är oförståbart att Brasilien fortfarande finns kvar där utan honom.
Jag tänker på veckorna det tog innan jag insåg att tiden inte alls stått still här hemma.
Du står i en bar i Stockholm innerstad och vill döda varenda jävel som väntade för länge med att höra av sig. Jag super mig lika trasig som dig och sen sitter vi i en soffa och håller fast vid varandra som om en tsunami när som helst kan komma och svepa undan oss. Sådan är den här staden, hotar oss med ensamheten, men när jag druckit tre öl för mycket slarvar jag bort dig på en tvärgata jag inte kommer minnas namnet på. Jag kommer inte ångra mig förrän veckor senare.

Jag står på ett dansgolv på ett av min hemstads värsta uteställe och hamnar i slagsmål med ännu en idiot, min syster är inte där för att hålla mig tillbaka. Kvällar som denna går jag med cynismen genom Tivoliparken och förbannar människan. Kvällar som denna hatar jag precis som du, urskillningslöst mot alla som inte förstår varför man måste slåss.

När jag rullar ur den här staden är det tydligt att jag måste organisera mig igen.
Det är den enda medicinen som hjälper mot att vilja slå ner fulla idioter på trånga dansgolv i ens hemstad.
Inbillar jag mig.

Det nya bandet

Jag borde berätta om vad som hänt, skriva mer om planerna.
Men tågen susar genom sverige och jag måste med, det är för mycket just nu.
Jag ska försöka hitta tid snart.

Det tydligaste just nu är att jag ingår i ett band igen!
Vi kanske heter Vidi.

Just nu är vi piano, dragspel och poesi/sång. Vi har storslaga planer som alla betyder att jag inte kan hålla mig utomlands för länge. Det är bra.
Sen vi la ner Adrian för fyra år sen har jag väntat på det här. Så känns det i alla fall. Jag gick in i en lägenhet i Stockholm med känslan av att jag förått mig själv för många gånger för att kunna ställa allt tillrätta igen, två och en halv timmar senare
lämnade vi den porten med planer på myspace-sida, mars-spelning och förhoppningsvis en inspelning av lofi-låt i januari innan jag åker till Kanada. Det kanske blir "Allt skulle gå bra".
Stockholm kändes mindre som en krigsscen igen, jag hade träffat E för första gången och A är samma fantastiska pianotalang som jag mindes.

Det här kan bli riktigt bra.
Försök ha en bra jul, eller vänta bara ut den. Jag har själv inte bestämt mig för vilket än. Puss.

Idag

jag vaknar i min lägenhet i göteborg
Bagaren ringer
han har hört att jag är tillbaka i sverige
säger att jag borde åka mer skidor
när jag försöker sätta ett ansikte till hans röst inser jag att det är över ett år sen vi träffades

det är två timmar tills Marie ska flyga in från Vancouver
jag lutar mig framåt och en gammal fotbollsskada gör sig påminnd
mitt knä hoppar ur led, jag förbannar 1996 och fotbollsplanen som gud glömde
min misslyckade proffskarriär

jag hoppar på ett ben genom min lägenhet för att möta henne och min bror vid dörren
konfettin flyger och jag ler
det är varmt i min lägenhet

det blir morgon
Marie kommer över från 39an
jag blandar ihop engelska med svenska
och är miljoner mil bort igen

vi är i sverige
marie utalar Bergsjön som Bergsjohn
som om vi var på väg till john i bergen
vi köper oss fattiga och tar spårvagnen hem

jag somnar och drömmer att M har flygit till Sverige
han säger att han gjorde ett misstag och kysser mig
sen bli jag kidnappad av cowboys och allt är förlorat igen

Bagaren vill ses
jag förstår inte varför men att på vissa sätt har tiden verkligen stått still här hemma
jag skulle kunna göra samma sak, ringa upp efter så mycket tid, som om ingenting har förändrats och det var igår vi sa hejdå

men vart skulle det ta mig

jag går från lägenheten brevid Marie ner till vagnen
hon stöttar mig i backen
hon är min vän

Symphony No. 5

det är tisdag och jag har skickat för många dåliga sms
det är tyst i min lägenhet i natt
i backen ner till torget faller snön
som ett växande snöskred i mig

någon som bara ringer mig när han är full ringer mig när han är full
det rullar inga bussar ur stockholms innerstad i natt
när jag lutar mig tillbaka är det redan försent

det är lördag och jag har lyckats slarva bort mig själv på en bar
vi sitter och håller fast vid varandra som om en tsunami när som helst skulle kunna svepa bort oss
tio missade samtal blinkandes på nattduksbordet när jag med spritsmak i munnen vänder honom ryggen

han är den enda som skulle kunna få mig att gå utanför mig själv och jag hatar honom för det
för på hans vecka går tio lördagar
elva tillfällen att fira
ett mörker i utkanten av allt ljus

det lyfter inga flygplan till främmande platser i natt
kråkorna landar på kanten till sandlådan på gården
tanterna har rått mig till att inte gå längre ut än januarigatan
de säger att mörkret är tätare där

jag spenderar tio timmar på att hitta en formulering som skulle kunna förklara den här känslan men det verkar som om de strukit de orden ur ordböckerna, gått från dörr till dörr i det här kvarteret för att varna om att prata för högt om vad som håller på att hända
igen skjuter skarpt på Siriusgatan i natt

när solen skiner igenom borta vid reningsverket
är jag fortfarande säker på att jag inte vet någonting

Hur jag började lyssna på Beethoven

du böjer dig fram mot kameran
som om något bakom dig vill komma närmare

jag är så långt borta
att jag inte ens på avstånd kan se dig klart

du säger att de ringde från sjukhuset förra veckan
att det inte är långt kvar nu
att du glömde vattnet på spisen
men att det nog inte spelar så stor roll egentligen
vad som händer i de rum vi inte längre befinner oss i

ljuset rör sig längs väggen i ditt vardagsrum
du lever kvar i en dag jag redan lämnat
klockan på väggen mäter avstånden
emellan

du berättar att det tog ett tag
men att nu orkar du nog inte mer
om det är så här det ska vara
och att det ju är så här det är
och att du nog inte orkar mer nu
i så fall

Krisen

Jag kan spendera hela nätter på gatorna i ett brinnande Vancouver. Jag är arbetslös, hemlös och har förlorat allt. På gatorna pratar man inte längre om krisen, man står kring oljefat och verkar ha förlorat hoppet om att det skulle vara något övergående.

Eller så vaknar jag upp efter en natt på en spårvagn genom Göteborg. När vi åker förbi Liseberg inser jag att det är nersläckt och jag förstår att nöjesparken inte längre var lönsam.
Jag drömmer att allting faller sönder.

Det är efter en sån natt som någon ringer upp mig och vill att jag ska komma till arbetförmedlingen. Jag tänker mycket lite på väg dit men när jag kommer hem igen bokar jag en biljett tillbaka till Vancouver. Jag tänker alldeles för mycket innan jag knappar in mitt visa-nummer, tömmer mitt svenska konto. Sen tänker jag alldeles för mycket igen och undrar om det egentligen spelar någon som helst roll.
Det gör det nog inte. Men nu ska jag i alla fall åka.

Last night they had to carry me home

Jag lämnar Göteborg med en hastigt packad väska.
Ibland har jag känt mig som en främling i det här landet, oftast förstår jag inte människorna omkring mig och stadsbilden tycks ha förändrats sen jag lämnade allting i februari.
Människorna går med nedsänkta huvuden ut från arbetsförmedlingen, bär hopplösheten hem till tomma lägenheter. Vi är så ensamma.

På Volvo inställer sig 1350 arbetare kl 20.00 för att få sparken, idag packar vi undan stoltheten och gråter som de vuxna män vi är. Det här är det nya Sverige.
Finansminister Borg säger att höjningen av A-kassan kanske blev för stor men att den tredjedel av svenska folket som nu står skyddslösa när det blivit så kallt kommer klara sig på de där 320 kr innan skatt- för det är faktiskt så det är uträknat. Han är en meteorolog som aldrig behövt lämna huset utan ytterkläder, berättar om en verklighet han inte ens tror existerar.

Så ensamma är vi.
Vi avbeställer dagstidningen, räknar våra sista mynt i kassan på Lidl, tänker att barnen kanske kan dricka mjölk på dagis istället. Nästa idiot som säger att vi bara måste försöka lite mer är jag beredd att låsa in på närmaste mentalsjukhus.

Här odlar jag mitt hat; i smärtan mellan skulderbladen efter tio timmar på jobbet, förväntningen att jag ska känna mig tacksam över den, människorna som ser ner på mig eftersom jag inte är det. Min vän Per som går ut genom fabriksgrindarna för sista gången, lämnar ett fängelse för ett annat; tystnaden i vänthallen på arbetsförmedlingen, tunna kontobesked, meningslösheten. De har gjort oss så meningslösa.


Mitt tåg tar mig genom ett väldigt kallt Sverige och jag undrar hur många av oss som egentligen minns vårt barndoms nittiotal. Jag inser ibland att jag själv håller på att glömma. Glömma hur mamma bad oss blanda ut den dyrare yoghurten med fil medan vykorten från våra klasskamraterna nådde oss med en hälsning om att vi stod på vars en sida om något jag ännu inte viste namnet på. Missförstå mig inte, jag hade det relativt bra, mina föräldrar var ganska högutbildade men arbetslösheten tog min pappa. För alltid. Och vi gjorde en klassresa. Precis som min mamma lyckats göra när hon lämnade förskoleklassen och vidareutbildade sig. Fast åt andra hållet.
Hade jag pluggat vidare hade jag kanske kunnat förklara det på något bättre sätt.

Men det här är mitt Sverige. Med sina tåg på gränsen till mörka sjöar. Med sina finska tanter som bjuder på halstabletter och helt säkert vet att saker var illa förr men att inte mycket har blivit bättre sen vi lämnade den stationen.
För det här är mitt Sverige. Med sina gigantiska asbesthus i förstäder där de flesta under trettio inte har en chans att hitta eget boende. Så trångt har det blivit i ett land där bara de med pengar ska ha någonstans att bo. Jag lägger ner min tidning och tittar ut genom tågfönstret när vi passerar öppna fält.

Mina vänner som tröttnade på att sova runt på soffor sitter med miljonlån och oroar sig för boräntan. Finansministern tittar på oss genom tv-skärmen, säger att det värsta inte är över. Du har just fått veta att din provanställning inte blir förlängd.
Så meningslösa i vår ensamhet har de gjort oss, att om vi bara hade orkat titta oss omkring så skulle vi kanske anat någonting annat, kanske att vi är miljoner i samma ensamhet, att de meningslösa egentligen är de som fattat besluten om vår ensamhet, de som redan har någonstans att bo.

De som är så ensamma mot miljoner.

Hur vi tog oss härifrån

Det är december.
Jag har precis fyllt nitton och varit tvungen att flytta hem igen. Jag tar cykeln becksvarta mornar upp till bussen vid Långebro. Det är början av tvåtusentalet och det känns som om jag redan lämnat framtiden bakom mig. I Glimåkra har jag lyckats få ett tre månader långt vikariat på en lågstadieskola, min syster går arbetslös i ett hus med alldeles för tunna väggar.
Det känns livsviktigt men omöjligt att ta sig längre bort än gångvägen ut mot Vilan. Bussarna cirkulerar inom stadsgränsen och för varje vän som flyttar så krymper staden.

På skolgården i Glimåkra försöker jag att inte svära helt högt när mitt lag förlorar mot sexorna på kvartsrasten och dagen då de kommer med motorsågarna för att såga ner träden bortom fotbollsplanen får vi hålla barnen inomhus för att de inte ska ställa sig i kedjor runt träden. Jag är nitton år och har aldrig känt mig äldre. Kojorna borta vid pulkabacken transporteras bort tillsammans med björkarna.
Det är december och jag hoppas ibland fortfarande att Erik ska ringa mig och fråga om jag vill ses.

På lunchrasterna sitter jag ensam i ett tomt klassrum och äter min matlåda. Ibland knackar David på och undrar om jag vill komma ut och leka. Jag är sju år igen och går ut och spelar fotboll. Sex år senare kommer jag titta på en dokumentär om förskolan och inse att jag aldrig någonsin räknade in barnen. Jag kommer då känna mig väldigt tacksam och le åt hur ung jag var.

På skolgården står två barn och sprakar på en tredje. Mycket lite har förändrats på mycket lång tid. När jag tittar in i deras ögon ser jag hur små vi är.
Du är den som ligger i slasken på skolgården och tittar på mig som om du bara vill att jag ska försvinna. Som om du väntar på att allt runt omkring dig ska börja implodera.

Jag vet inte om du kommer minnas det här men du har just fyllt sju och bestämt dig för att inte fortsätta leva. Du sitter med alla dina insulinmediciner under bordet i dockhörnan och skriker. Du är sju och vill inte vara med längre. Jag är inte mycket äldre men jag tror att jag förstår varför. Jag tror det, men jag vet inte.
Du sitter under bordet i dockhörnan och skriker. Du kommer kanske inte minnas det här sen men någon som knappt får plats under bordet kryper in till dig. Det hjälper inte, men du fortsätter leva. Ett tag i alla fall.

Jag tar bussen hem genom ett mörker så tjockt att det känns som om man bara behöver rätt tidtabell, ställa sig vid rätt hållplats för att kunna köra rakt ut ur det.

I sätet till vänster

Jag upptäcker att jag kan få mer gjort under en spårvagnstur in till stan än under en hel dag hemma. Det är något med resande som får mig att sträcka blicken bortom fotbollsplanerna vid Kviberg. Långt bort, tillbaka till andra fotbollsplaner, i andra städer.
När jag går på 11an nere vid torget känns det som om jag redan slösat bort den här dagen, när jag går av vid grönsakstorget har skrivit fyra sidor om lägenheten med lejonen utanför, eller avslutat texten om mitt första jobb ute på lågstadieskolan i Glimåkra.
Då känns stegen lättare och jag kan sätta mig på ett fik och skriva ner den där texten om september som skavt i ett skrivblock sen tidiga augusti.

Ikväll sitter jag på en spårvagn och pratar med Malin om hur annorlunda allting blev mot vad jag trodde för bara tre år sen. Det är inget speciellt samtal, tusentals före oss har haft det, till och med jag, men någonstans mellan de meningarna tror jag att jag sluter fred med det faktum att jag redan hittat vad jag letat efter, men insett att jag inte vill ha det.
Det handlar om kärleken, som något som tynger en, tar över, stänger in en.
Fast mest handlar det nog om min rädsla för att sluta leta efter något som förföljer mig, gör jag det så är jag chanslös mot alla platser utan riktning.

Det är punk

i göteborg går man på svartklubb
temasvartklubb
jodå

det är punk

Frankfurt

Det är slutet av november, jag packar mina väskor, skriver ett hastigt meddelande på whiteboarden i köket och tar en taxi till Vancouver International Airport. Min taxichaufför är nervös över att vi inte ska hinna i tid till mitt flyg, jag är för bakfull för att orka engagera mig och gör mitt bästa för att inte somna i baksätet. Jag äter min sista poutine, tar några kort på tomma ankomsthaller och sitter mycket stilla på en bänk vid min gate. Nyheterna berättar att en Walmart-anställd blivit ihjältrampad i rean under Boxingday. Världen är precis lika trasig som alltid. Jag vill gråta och är inte säker på varför. Jag tittar ut över flygplansvingen när vi rullar ut på startbanan, det regnar i en grå nyans. Jag tänker att ingenting har förändrats sen jag kom hit i februari. Det är kanske inte sant, men det är det jag tänker.
Det är dags att lämna Vancouver nu.

Flyget från Frankfurt till Göteborg är tidigt och jag går långsamt genom korridorerna på Landvetter för att inte hinna ut innan min syster kommit dit. Står med mitt bagage och väntar in klockan. Sen ser jag dem komma springande genom ingången på andra sidan glaset, veckla upp en banderoll och jag ler. Jag ler och rullar ut min packning. Jag är lycklig.
I just det här ljuset har jag tänkt på dem; leendena som sträcker sig mellan våra läppar. De andra resenärerna ställer sig på tå och tittar efter oss när champagnen öppnas och confettin flyger runt oss. Jag märker inte att det regnar när vi rullar ut ur ankomsthallen, det är något varmt omkring mig. I bilen till Göteborg håller jag min systers hand och berättar om mannen i sätet bredvid mitt på väg till Frankfurt.

Någon låser upp dörren till min lägenhet och från hallen ser jag två fötter sticka fram bakom bokhyllan. Min bror ligger raklång på mattan och sover, på min lilla hörnsoffa ligger Erik ihopkrupen i en omöjlig kroppsställning, han tittar sig yrvaket omkring. Någons säng står tom två meter bort. Vi är alla trötta, vi kramas. Folk har rest från Stockholm, Malmö, Lund för att vara med. Jag förstår det inte riktigt. Vi kramas. Vi dansar. Vi äter tårta. Vi kramas, hårt. Vi ler mot varandra. Vi har någonting varmt runt oss. Jag behöver inte frysa längre.

Det blir december.
Jag sitter i min lägenhet och går igenom tio månaders post. Jag lyfter blicken ibland och inser hur mycket jag har saknat Sverige. Saknat människorna, saknat min lägenhet. Tryggheten i att vara nära de man älskar.

Kanske åker jag igen, men då tar jag den här värmen med mig, virar den runt mig och bär den nära, nära.

På vagnen

När man är arbetslös/på semester har man tid att göra saker man annars inte har tid för. En sån sak är att sitta i en strömlös spårvagn på Kortedala torg i en timme. Jodå. Man ska inte ha för bråttom. Tanten som skulle till frissan och lägga håret blev däremot inte så glad. Hon svor helt högt och hytte med näven, hon ville däremot inte vara med på kort.

Skrivhörnan

Här sitter jag och skriver på min nästa bestseller.
Mycket kärlek och sex innehåller den.

När jag skoja bara. Här sitter jag och FÖRSÖKER skriva min nästa bestseller. För det mesta betyder det att jag följer människors liv på facebook. Klockan tio på kvällen svensk tid blir det jobbigt för det är peaktimme nummer ett både i sverige och kanada när det kommer till internetsurfande. Jag blir mycket stressad av fem msn-konversationer, två facebook-cp-chat och notificationer om vad som händer i mitt liv, allt på samma gång. När Erik sen börjar skicka tre länkar i minuten till foton om vad som hände i helgen blir det direkt besvärligt och min dator blir lite ledsen. Men resten av dygnet är allting väldigt lo-fi så det gör inget.

Jag lagar frukost till Bror, tvättar lite, vinkar åt fastighetsskötaren, försöker skriva lite, kanske virkar jag, kanske funderar jag på att baka kanelbullar. Sen är klockan halv sex och Bror svänger förbi efter jobbet innan han går hem till sig i lägenheten på andra sidan gården. Vid åtta är maten klar och Bror kommer över. Vi pratar lite om livsglädje och dricker vinet som blev kvar efter hemkommarfesten.
Vi pratar mycket om Vancouver och han är fin när han frågar hur det går med boken.
Jag svarar honom att jag ska skriva lite nu kanske.
Sen säger vi godnatt, han går hem till 39an och jag sätter mig framför facebook. När Marie berättar att det är ett virus i facebook-systemet blir jag rädd.

Nordstan

mycket kvitton blir det...


Nu tänker jag såhär, vi kör lite allmänna betraktelser tills jag vet vad som ska hända med den här bloggen.

De första dagarna i Sverige var ett lyckorus, sen gjorde jag misstaget att gå in i Nordstan och nu vet jag inte längre.
Jag drömmer fortfarande på engelska och ett par gånger om dagen går jag in på aircanada och tittar vad flygbiljetterna kostar. Jag tänker mycket på saker långt borta. Jag drömmer om saker långt borta. Sover mycket dåligt. Vaknar kallsvettig klockan två, klockan halv tre, klockan fyra och går upp och lagar frukost vid fem.

Kontrasten är systern i en stad en timme bort istället för tusentals mil, är brodern som flyttat i på samma gård, är vännerna som är allt jag saknat. Värmen i bröstet.

Jag tänker att om man undviker Nordstan så blir det kanske bra det här.

Såhär tänker jag

Jag är hemma.
Ankomsten var legendarisk med dansande apor, banderoll, confetti, djs, champange och världens finaste vänner. Det var ett av mina livs höjdpunkter.
Ja, faktiskt.


Jag omvärderar min blogg lite grann.
Vi får se vad det blir av den,
kom gärna med förslag.

Gillar vi verkligen den här såpan som blivit mitt liv?
Kanske
Kanske inte

En sak som blivit bra sen jag kom hem är att jag verkar ha glömt hur man sover. Jag
går upp klockan fem, lagar pannkakor till min bror, skriver lite, packar upp, försöker surfa på grannens internet, springer ner för backen och köper mjölk.
Det är ett fint liv, jag snittar fem timmar sömn om natten, hälften mot vad jag förut behövde, och har tid för en massa andra saker istället. Undrar om det kommer slå tillbaka på nått sätt. åh, det är ett senare problem.