torsdag 4 december 2008

Frankfurt



Det är slutet av november, jag packar mina väskor, skriver ett hastigt meddelande på whiteboarden i köket och tar en taxi till Vancouver International Airport. Min taxichaufför är nervös över att vi inte ska hinna i tid till mitt flyg, jag är för bakfull för att orka engagera mig och gör mitt bästa för att inte somna i baksätet. Jag äter min sista poutine, tar några kort på tomma ankomsthaller och sitter mycket stilla på en bänk vid min gate. Nyheterna berättar att en Walmart-anställd blivit ihjältrampad i rean under Boxingday. Världen är precis lika trasig som alltid. Jag vill gråta och är inte säker på varför. Jag tittar ut över flygplansvingen när vi rullar ut på startbanan, det regnar i en grå nyans. Jag tänker att ingenting har förändrats sen jag kom hit i februari. Det är kanske inte sant, men det är det jag tänker.
Det är dags att lämna Vancouver nu.

Flyget från Frankfurt till Göteborg är tidigt och jag går långsamt genom korridorerna på Landvetter för att inte hinna ut innan min syster kommit dit. Står med mitt bagage och väntar in klockan. Sen ser jag dem komma springande genom ingången på andra sidan glaset, veckla upp en banderoll och jag ler. Jag ler och rullar ut min packning. Jag är lycklig.
I just det här ljuset har jag tänkt på dem; leendena som sträcker sig mellan våra läppar. De andra resenärerna ställer sig på tå och tittar efter oss när champagnen öppnas och confettin flyger runt oss. Jag märker inte att det regnar när vi rullar ut ur ankomsthallen, det är något varmt omkring mig. I bilen till Göteborg håller jag min systers hand och berättar om mannen i sätet bredvid mitt på väg till Frankfurt.

Någon låser upp dörren till min lägenhet och från hallen ser jag två fötter sticka fram bakom bokhyllan. Min bror ligger raklång på mattan och sover, på min lilla hörnsoffa ligger Erik ihopkrupen i en omöjlig kroppsställning, han tittar sig yrvaket omkring. Någons säng står tom två meter bort. Vi är alla trötta, vi kramas. Folk har rest från Stockholm, Malmö, Lund för att vara med. Jag förstår det inte riktigt. Vi kramas. Vi dansar. Vi äter tårta. Vi kramas, hårt. Vi ler mot varandra. Vi har någonting varmt runt oss. Jag behöver inte frysa längre.

Det blir december.
Jag sitter i min lägenhet och går igenom tio månaders post. Jag lyfter blicken ibland och inser hur mycket jag har saknat Sverige. Saknat människorna, saknat min lägenhet. Tryggheten i att vara nära de man älskar.

Kanske åker jag igen, men då tar jag den här värmen med mig, virar den runt mig och bär den nära, nära.

3 kommentarer:

lisa sa...

ahh. fint som snus

bes sa...

Två gånger i rad? Rekord.

Anonym sa...

Nu blev jag rörd...