Behöver dig

Jag sitter på bussen till en annan stad. Skåne är rimfrost och stelfrusna åkrar, är en motorväg som sträcker mig förbi familjeförhållanden som aldrig förändras, förbi känslan av att jag de senaste veckorna fattat alla de fel besluten.

När jag försöker prata med dig nu känner jag mig som en idiot.

Här är allting platt, jag kan se igenom dåliga dagar när vi kör ut mellan fälten i nordöstra Skåne.
Greg skriver att vår trädgård på botten av berget i Norra Vancouver är vinterparadiset i orört vitt. Att värmen fortfarande inte fungerar men att Carrie kommer tillbaka från Antarktis om en vecka.

Någon som senare tar tillbaka det, ifrågasätter det faktum att jag sökt in på skrivarlinje, säger att en arbetarklassförfattare inte kan främja sig från verkligheten på det viset. Jag tänker på caféet, restaurangerna, cheferna som brutit ner mig, fått mig att tappa glöden för matlagningen. Fått mig att förstå att de som tycker att det är coolt att vara arbetarklass aldrig varit det.
Visst fan är jag stolt, stolt över striderna vi vunnit, och förlorat, stolt över att vi inte accepterar skiten. Men att vilja vara kvar här; i mörkret som omger en när man gå hem från jobbet tio timmar senare och ändå inte vet om pengarna ska räcka, när man har suttit och väntat på att bli inringd till Crown Clean. Mörkret som kommer efter man har blivit inkallad på kontoret och fått veta att det inte finns något jobb nästa säsong, efter pengarna som man svettats för, men sen aldrig sett skymten av.
De som tror att det är något häftigt, coolt och eftersträvansvärt att vara arbetarklass är dumma i huvudet. Jag vet var jag kommer från, och jag vill inte vara där. Men jag vet också att det enda sättet att undvika det inte är att försöka klättra uppåt, även om jag inte klandrar dem som gör det, utan att förändra skiten som tar sönder oss. Man kan inte bota sjukdomen med stoppmediciner.
Jag reser genom Sverige med ett antagningsbesked väntandes på mitt hallgolv i Göteborg. Någon sorts vän sitter i ett kök och säger att man inte behöver bråka varje gång, att man kan komma långt genom kompromisser och jag inser hur långt ifrån varandra vi egentligen står varandra. Det regnar på andra sidan fönstret. Stockholm är inget som värmer inifrån i december.

En vän ringer upp och säger att det var förvånansvärt nära hem, men att det är oförståbart att Brasilien fortfarande finns kvar där utan honom.
Jag tänker på veckorna det tog innan jag insåg att tiden inte alls stått still här hemma.
Du står i en bar i Stockholm innerstad och vill döda varenda jävel som väntade för länge med att höra av sig. Jag super mig lika trasig som dig och sen sitter vi i en soffa och håller fast vid varandra som om en tsunami när som helst kan komma och svepa undan oss. Sådan är den här staden, hotar oss med ensamheten, men när jag druckit tre öl för mycket slarvar jag bort dig på en tvärgata jag inte kommer minnas namnet på. Jag kommer inte ångra mig förrän veckor senare.

Jag står på ett dansgolv på ett av min hemstads värsta uteställe och hamnar i slagsmål med ännu en idiot, min syster är inte där för att hålla mig tillbaka. Kvällar som denna går jag med cynismen genom Tivoliparken och förbannar människan. Kvällar som denna hatar jag precis som du, urskillningslöst mot alla som inte förstår varför man måste slåss.

När jag rullar ur den här staden är det tydligt att jag måste organisera mig igen.
Det är den enda medicinen som hjälper mot att vilja slå ner fulla idioter på trånga dansgolv i ens hemstad.
Inbillar jag mig.