lördag 27 december 2008

Behöver dig

Jag sitter på bussen till en annan stad. Skåne är rimfrost och stelfrusna åkrar, är en motorväg som sträcker mig förbi familjeförhållanden som aldrig förändras, förbi känslan av att jag de senaste veckorna fattat alla de fel besluten.

När jag försöker prata med dig nu känner jag mig som en idiot.

Här är allting platt, jag kan se igenom dåliga dagar när vi kör ut mellan fälten i nordöstra Skåne.
Greg skriver att vår trädgård på botten av berget i Norra Vancouver är vinterparadiset i orört vitt. Att värmen fortfarande inte fungerar men att Carrie kommer tillbaka från Antarktis om en vecka.

Någon som senare tar tillbaka det, ifrågasätter det faktum att jag sökt in på skrivarlinje, säger att en arbetarklassförfattare inte kan främja sig från verkligheten på det viset. Jag tänker på caféet, restaurangerna, cheferna som brutit ner mig, fått mig att tappa glöden för matlagningen. Fått mig att förstå att de som tycker att det är coolt att vara arbetarklass aldrig varit det.
Visst fan är jag stolt, stolt över striderna vi vunnit, och förlorat, stolt över att vi inte accepterar skiten. Men att vilja vara kvar här; i mörkret som omger en när man gå hem från jobbet tio timmar senare och ändå inte vet om pengarna ska räcka, när man har suttit och väntat på att bli inringd till Crown Clean. Mörkret som kommer efter man har blivit inkallad på kontoret och fått veta att det inte finns något jobb nästa säsong, efter pengarna som man svettats för, men sen aldrig sett skymten av.
De som tror att det är något häftigt, coolt och eftersträvansvärt att vara arbetarklass är dumma i huvudet. Jag vet var jag kommer från, och jag vill inte vara där. Men jag vet också att det enda sättet att undvika det inte är att försöka klättra uppåt, även om jag inte klandrar dem som gör det, utan att förändra skiten som tar sönder oss. Man kan inte bota sjukdomen med stoppmediciner.
Jag reser genom Sverige med ett antagningsbesked väntandes på mitt hallgolv i Göteborg. Någon sorts vän sitter i ett kök och säger att man inte behöver bråka varje gång, att man kan komma långt genom kompromisser och jag inser hur långt ifrån varandra vi egentligen står varandra. Det regnar på andra sidan fönstret. Stockholm är inget som värmer inifrån i december.

En vän ringer upp och säger att det var förvånansvärt nära hem, men att det är oförståbart att Brasilien fortfarande finns kvar där utan honom.
Jag tänker på veckorna det tog innan jag insåg att tiden inte alls stått still här hemma.
Du står i en bar i Stockholm innerstad och vill döda varenda jävel som väntade för länge med att höra av sig. Jag super mig lika trasig som dig och sen sitter vi i en soffa och håller fast vid varandra som om en tsunami när som helst kan komma och svepa undan oss. Sådan är den här staden, hotar oss med ensamheten, men när jag druckit tre öl för mycket slarvar jag bort dig på en tvärgata jag inte kommer minnas namnet på. Jag kommer inte ångra mig förrän veckor senare.

Jag står på ett dansgolv på ett av min hemstads värsta uteställe och hamnar i slagsmål med ännu en idiot, min syster är inte där för att hålla mig tillbaka. Kvällar som denna går jag med cynismen genom Tivoliparken och förbannar människan. Kvällar som denna hatar jag precis som du, urskillningslöst mot alla som inte förstår varför man måste slåss.

När jag rullar ur den här staden är det tydligt att jag måste organisera mig igen.
Det är den enda medicinen som hjälper mot att vilja slå ner fulla idioter på trånga dansgolv i ens hemstad.
Inbillar jag mig.

9 kommentarer:

Olof sa...

Du är så jävla grym

Anonym sa...

(hade egentligen velat skicka nedanstående privat, men eftersom du inte sportar någon mailadress..så..)

Jag tycker jag har följt din blogg länge, och jag brukar försöka komma med lite positiva kommentarer, mer eller mindre anonymt, lite då och då. (Nej, vi har aldrig träffats.) Jag anser mig vara hyfsat beläst och läser en mängd bloggar och utifrån detta tar jag mig rätten att hävda att; du har en förmåga att tolka livet och världen med utgångspunkt i dig själv som på något magiskt vis blir globalt och samhällskildrande på ett knivskarpt och unikt sätt, med en stark och distinkt röst som tränger läsaren in under huden och rakt i hjärtat, vilket mig veterligen saknar motstycke, i alla fall i vår generation.

Därför blev jag både bestört och beklämd när jag läste att någon försökt avråda dig från att börja på en skrivarlinje (även om personen kanske inte menade det, och sedermera tog tillbaka det).

En gång i tiden, när jag var runt 21 eller 22 år, så tänkte jag bli grafisk formgivare. Men jag lyckades aldrig söka till någon skola. Nu, fem, sex år i Stockholms krogträsk och nästan tio år senare förstår jag varför jag alltid fick förhinder.

Den största skillnaden på att växa upp som arbetarunge eller medelklassbarn, förutom de direkt materiella förutsättningar, med akuta pengaproblem, halvfyllda kylskåp och så vidare, för någonstans inbillar jag mig, när jag är på gott humör, att det ibland även kan vara lite dragigt i mellanskiktets kassakistor, är uppfostringen och självförtroendet.

Det är ingen slump att all världens konstskolor och gallerier ockuperas av en massa talanglösa halvmesyrer till bortskämda medelklassungar. För de tror nämligen benhårt på att de hör hämma där, att de har rätt att vara där. För ända sedan de var barn blev de ständigt uppmuntrade och fick i tutat att det de gör är viktigt och värt att visas upp, hur det än ser ut, vad det än är.

Medan när man själv ritade som arbetarklassunge blev man ständigt ifrågasatt, man kunde alltid göra bättre ifrån sig. Ritade man en bil var hjulen aldrig nog runda, ritade man ett hus kunde nog knutarna vara lite vitare och flaggan allt vaja lite mer naturtroget...

Det är den kapitalistiska ormen som äter sig in i våra liv, i våra själar. Fordismen som smiter in i alla kroppsöppningar på arbetsdagen, som man inte kan ta av sig med ytterkläderna och hänga upp i farstun. Istället sipprar den långsamt ut och sprider sitt gift även hemma. Klart som fan att ungarna kan rita lite bättre, precis som föräldrarna väl alltid kan jobba lite snabbare och lite mer kostnadseffektivt på företaget om dagarna. Att vara arbetarklass är att aldrig vara bra nog.

Jag förstår det nu, alla de där orsakerna till varför arbetsproverna aldrig blev klara eller ansökningsblanketter som försvann bakom soffor och flyttkartonger, det var egentligen mitt självförtroende som brast. Inte fan skulle välj jag kunna bli grafisk formgivare? Även om jag visste att jag var bättre än de flesta, jag hade ju sett utställningar som tredjeårselever hade gjort...

Så varje gång någon från arbetarklassen ställer ut på något hippt SoFo-galleri, kommer in på grafisk utbildning, en teaterskola eller en skrivarlinje så är det en liten seger mot kapitalismen. Även om många, tyvärr, senare försöker förtränga eller förneka sitt ursprung. Men i alla fall. En liten seger.

Om du kommer in, så skall du givetvis tacka ja, eller i alla fall inte säga nej av fel anledning; vilket är allt mellan att du inte skulle vara bra nog till att skrivarlinjer inte är något för arbetarklassen.

Du är så jävla bäst på att skriva. Glöm inte det.


- Ingemar

morpheo sa...

Om vi blir tillräckligt många arbetarklasslyngel i de hippa utbildningarna så kommer vi till slut välta de fina salongerna över ända!

ingemar sa...

@mårrfeo

Jag är inte helt övertygad om den saken. Klicka på länken ovanför denna text för att se Seriemords träffsäkra skildring... :)

Joaquim sa...

"Skåne är rimfrost och stelfrusna åkrar, är en motorväg som sträcker mig förbi familjeförhållanden som aldrig förändras, förbi känslan av att jag de senaste veckorna fattat alla de fel besluten"

Fy vad vackert och sant.

Du behöver inga skrivarkurser kvinna. Du behöver ett bokförlag.

Hade tappat bort din blogg. Är glad att du hörde av dig igen så att jag fick återupptäcka dig.

"Köttets lust och själens obotliga ensamhet"

Jag tror på den också.

Bara den.

Anonym: Fuck vilka väl valda ord. Du borde inte vara så jävla anonym bara.

kallskänkan sa...

Jag vet inte vad jag ska skriva.

Ingemar; du har så rätt. Och det är förjävligt, vet inte hur många tillfällen jag kastat bort för att jag inte trott att jag dög eller att det skulle spela någon roll. Jag hoppas kunna vänja mig av vid det, och lära mig tro att det faktiskt lönar sig att avsluta någonting, genom skrivarskolan. Ditt "brev" gjorde mig väldigt väldigt glad. Är tacksam över att du tog dig tid att skriva här. Det gör den här bloggen väldigt mycket bättre.
Ett av mina måtton har varit "det är aldrig för sent", ett måtto som nog speglar både min slapphet, min brist på drivkraft och någon sorts tvekan till om det verkligen är lönt att försöka lyckas med det man vill, det kanske ändå inte blir bra och jag behöver inte göra det nu, kan vänta tills imorgon...
Men också ett sätt att inte pressa sig själv för hårt. Och tittar jag bakåt och inte framåt så tror jag på det måttot; du är dryga trettio, att jobba i krogvärlden får en inte att bli sämre grafiskformgivare-material. Det är inte för sent. Idioter som tycker att man måste bestämt sig innan trettio är just det, idioter. Om jag satsar på det här med att skriva så kanske du kan satsa på din dröm? OK?
Så kan vi väl ändå försöka välta de fina salongerna över ända?

Morpheo;jaför fan, vi provar!

Joaquim; Tack, jag beundrar ditt skrivande mycket. Betyder mycket att du tycker det.

Ni håller mig vaken om nätterna, bara så ni vet.

Frederick sa...

vilken inspiration... tack alla

Anonym sa...

Eftersom det kommit upp en diskussion om skrivarskola och om att duga så kan jag säga, som själv gått skrivarskola, att du som skriver denna blogg har en stor talang. Sätt ihop dina prosadikter och skicka in till tio förlag, är mitt råd. Få skriver så bra som du! Snacka om att duga!
K.

Anonym sa...

Fortfarande avslutar endast c:a 8-10% av arbetarklassens barn en universitetsutbildning. Detta trots att vi utgör c:a 65% av befolkningen. Så fort skolväsendet kommer på tal i olika sammanhang är det inte aktuellt att trycka på klassorättvisor, då är det som att klass-samhället inte existerar! "Alla kan studera idag, vi lever inte på 1800-talet" heter det ofta. Då tänker man ju, jaha! varför i helvete ser det ut som det gör då?

Oavsett vilken utbildning eller nivå det är du ska gå (för det ska du) så önskar jag dig all lycka, ta en väns citat med dig:

"Chocken att sätta sin fot på ett universitet la sig inte förräns efter tre terminer, då började jag förstå koderna och den flummiga arbetsordningen" /David folkrörelselinjen Gbg/Västerås