lördag 13 december 2008

Last night they had to carry me home


Jag lämnar Göteborg med en hastigt packad väska.
Ibland har jag känt mig som en främling i det här landet, oftast förstår jag inte människorna omkring mig och stadsbilden tycks ha förändrats sen jag lämnade allting i februari.
Människorna går med nedsänkta huvuden ut från arbetsförmedlingen, bär hopplösheten hem till tomma lägenheter. Vi är så ensamma.

På Volvo inställer sig 1350 arbetare kl 20.00 för att få sparken, idag packar vi undan stoltheten och gråter som de vuxna män vi är. Det här är det nya Sverige.
Finansminister Borg säger att höjningen av A-kassan kanske blev för stor men att den tredjedel av svenska folket som nu står skyddslösa när det blivit så kallt kommer klara sig på de där 320 kr innan skatt- för det är faktiskt så det är uträknat. Han är en meteorolog som aldrig behövt lämna huset utan ytterkläder, berättar om en verklighet han inte ens tror existerar.

Så ensamma är vi.
Vi avbeställer dagstidningen, räknar våra sista mynt i kassan på Lidl, tänker att barnen kanske kan dricka mjölk på dagis istället. Nästa idiot som säger att vi bara måste försöka lite mer är jag beredd att låsa in på närmaste mentalsjukhus.

Här odlar jag mitt hat; i smärtan mellan skulderbladen efter tio timmar på jobbet, förväntningen att jag ska känna mig tacksam över den, människorna som ser ner på mig eftersom jag inte är det. Min vän Per som går ut genom fabriksgrindarna för sista gången, lämnar ett fängelse för ett annat; tystnaden i vänthallen på arbetsförmedlingen, tunna kontobesked, meningslösheten. De har gjort oss så meningslösa.


Mitt tåg tar mig genom ett väldigt kallt Sverige och jag undrar hur många av oss som egentligen minns vårt barndoms nittiotal. Jag inser ibland att jag själv håller på att glömma. Glömma hur mamma bad oss blanda ut den dyrare yoghurten med fil medan vykorten från våra klasskamraterna nådde oss med en hälsning om att vi stod på vars en sida om något jag ännu inte viste namnet på. Missförstå mig inte, jag hade det relativt bra, mina föräldrar var ganska högutbildade men arbetslösheten tog min pappa. För alltid. Och vi gjorde en klassresa. Precis som min mamma lyckats göra när hon lämnade förskoleklassen och vidareutbildade sig. Fast åt andra hållet.
Hade jag pluggat vidare hade jag kanske kunnat förklara det på något bättre sätt.

Men det här är mitt Sverige. Med sina tåg på gränsen till mörka sjöar. Med sina finska tanter som bjuder på halstabletter och helt säkert vet att saker var illa förr men att inte mycket har blivit bättre sen vi lämnade den stationen.
För det här är mitt Sverige. Med sina gigantiska asbesthus i förstäder där de flesta under trettio inte har en chans att hitta eget boende. Så trångt har det blivit i ett land där bara de med pengar ska ha någonstans att bo. Jag lägger ner min tidning och tittar ut genom tågfönstret när vi passerar öppna fält.

Mina vänner som tröttnade på att sova runt på soffor sitter med miljonlån och oroar sig för boräntan. Finansministern tittar på oss genom tv-skärmen, säger att det värsta inte är över. Du har just fått veta att din provanställning inte blir förlängd.
Så meningslösa i vår ensamhet har de gjort oss, att om vi bara hade orkat titta oss omkring så skulle vi kanske anat någonting annat, kanske att vi är miljoner i samma ensamhet, att de meningslösa egentligen är de som fattat besluten om vår ensamhet, de som redan har någonstans att bo.

De som är så ensamma mot miljoner.

4 kommentarer:

George sa...

Så insiktsfullt och bra. Jag är helt såld på ditt sätt att beskriva samtiden och ibland också rätt stolt över att jag fått spendera en bussresa mellan Helsingborg(?) och Bryssel i ditt sällskap.

Vera sa...

Jenny, du är bra! Och jag är fantastiskt imponerad över din klara blick. Att du kan skriva är det inget snack om, det har jag vetat länge. Det går rätt in och man kan inte värja sig, varken från dina ord eller den verklighet du målar upp. Önskar Anders Borg fick läsa, det hade han mått bra av!
Vi ses säkert till jul..

kallskänkan sa...

George; det var en av de bästa bussresorna, på en av de mest obekväma bussarna någonsin. Jag är väldigt glad att jag hamnade bredvid dig!

Vera; finafina Vera. Åh, tack!Hoppas verkligen vi får chans att ses denna julen också. puss

ix sa...

Du skriver så sjukt jävla bra.