Symphony No. 5

det är tisdag och jag har skickat för många dåliga sms
det är tyst i min lägenhet i natt
i backen ner till torget faller snön
som ett växande snöskred i mig

någon som bara ringer mig när han är full ringer mig när han är full
det rullar inga bussar ur stockholms innerstad i natt
när jag lutar mig tillbaka är det redan försent

det är lördag och jag har lyckats slarva bort mig själv på en bar
vi sitter och håller fast vid varandra som om en tsunami när som helst skulle kunna svepa bort oss
tio missade samtal blinkandes på nattduksbordet när jag med spritsmak i munnen vänder honom ryggen

han är den enda som skulle kunna få mig att gå utanför mig själv och jag hatar honom för det
för på hans vecka går tio lördagar
elva tillfällen att fira
ett mörker i utkanten av allt ljus

det lyfter inga flygplan till främmande platser i natt
kråkorna landar på kanten till sandlådan på gården
tanterna har rått mig till att inte gå längre ut än januarigatan
de säger att mörkret är tätare där

jag spenderar tio timmar på att hitta en formulering som skulle kunna förklara den här känslan men det verkar som om de strukit de orden ur ordböckerna, gått från dörr till dörr i det här kvarteret för att varna om att prata för högt om vad som håller på att hända
igen skjuter skarpt på Siriusgatan i natt

när solen skiner igenom borta vid reningsverket
är jag fortfarande säker på att jag inte vet någonting