Krisen

Jag kan spendera hela nätter på gatorna i ett brinnande Vancouver. Jag är arbetslös, hemlös och har förlorat allt. På gatorna pratar man inte längre om krisen, man står kring oljefat och verkar ha förlorat hoppet om att det skulle vara något övergående.

Eller så vaknar jag upp efter en natt på en spårvagn genom Göteborg. När vi åker förbi Liseberg inser jag att det är nersläckt och jag förstår att nöjesparken inte längre var lönsam.
Jag drömmer att allting faller sönder.

Det är efter en sån natt som någon ringer upp mig och vill att jag ska komma till arbetförmedlingen. Jag tänker mycket lite på väg dit men när jag kommer hem igen bokar jag en biljett tillbaka till Vancouver. Jag tänker alldeles för mycket innan jag knappar in mitt visa-nummer, tömmer mitt svenska konto. Sen tänker jag alldeles för mycket igen och undrar om det egentligen spelar någon som helst roll.
Det gör det nog inte. Men nu ska jag i alla fall åka.