I sätet till vänster

Jag upptäcker att jag kan få mer gjort under en spårvagnstur in till stan än under en hel dag hemma. Det är något med resande som får mig att sträcka blicken bortom fotbollsplanerna vid Kviberg. Långt bort, tillbaka till andra fotbollsplaner, i andra städer.
När jag går på 11an nere vid torget känns det som om jag redan slösat bort den här dagen, när jag går av vid grönsakstorget har skrivit fyra sidor om lägenheten med lejonen utanför, eller avslutat texten om mitt första jobb ute på lågstadieskolan i Glimåkra.
Då känns stegen lättare och jag kan sätta mig på ett fik och skriva ner den där texten om september som skavt i ett skrivblock sen tidiga augusti.

Ikväll sitter jag på en spårvagn och pratar med Malin om hur annorlunda allting blev mot vad jag trodde för bara tre år sen. Det är inget speciellt samtal, tusentals före oss har haft det, till och med jag, men någonstans mellan de meningarna tror jag att jag sluter fred med det faktum att jag redan hittat vad jag letat efter, men insett att jag inte vill ha det.
Det handlar om kärleken, som något som tynger en, tar över, stänger in en.
Fast mest handlar det nog om min rädsla för att sluta leta efter något som förföljer mig, gör jag det så är jag chanslös mot alla platser utan riktning.