Skyddsrum

Jag tar på mig ytterkläderna och låser Es dörr bakom mig. Det är kallt i Malmö, dimman ligger tät i alkisrondellen. På Möllevångstorget står vuxna män och gråter, över Gaza faller bomberna. Krigsflygen lyfter från Israel med ännu en laddning, planen på fortsatt lidande i Gaza är en enda stor framgångssaga.

Det blåser från Simrishamnsgatan, under flaggorna står vi och om inte någon tar min hand snart så kommer jag förlora hoppet. Över Möllevångstorget ljuder en palestinsk folksång när jag med något hårt under fötterna går bort till Falafel nr1. Utan motvinden på väg tillbaka till torget inbillar jag mig att jag hade trillar framlänges, det känns som om jag inte har någonting att luta mig mot längre. Ett två rader långt mail berättar att jag inte får något nytt arbetstillstånd i Kanada, mitt tomma bankkonto att jag inte borde köpa någon mer falafel.

Jag ställer mig i utkanten av en gråtande, rosenrasande folksamling, så som man gör när man inte riktigt vet om de tycker att man hör hemma där eller inte. Tillräckligt nära för att folk ska se att jag tillhör, tillräckligt långt borta för att vara något av en främling. Polisen står avvaktande utanför Nyhavn, de ser också ut att frysa.
Det är minusgrader i Malmö i eftermiddag, bombplanen släpper sin last över människorna.
Jag går med något tungt över mig tillbaka till Falkenbergsgatan, skriken vibrerande mellan husen, inuti.

Jag läser i tidningen att över fyrahundra palestinier dött det senaste dygnet, två israeler. Rubriken lyder “Hamas vägrar skadade vård”. Orkar man läsa vidare så visar det sig att det kan vara svårt att flytta svårt skadade till ett annat land när bombplanen gjort vägarna till datorspel. Vita huset kräver att raketskjutningarna från Gaza in i “Israel” ska upphöra, medan marktrupperna gör sig klara vid gränserna, murarna som rests för att skydda ockupanterna från folket de ockuperar. Sådan är logiken denna vinter, precis som förra och alla de andra.

Jag tänker på honom som jag inte sett på så länge, han som tröttnade på valet att byta kanal när tvn brann av sönderbombade flyktingläger men kom tillbaka till Sverige med känslan av att han fortfarande inte spelade någon roll. Han som gick bredvid mig över Möllevångstorget ett år tidigare, tog min hand och berättade om vattenbristen, olivlundarna, medicinerna som stoppades vid gränserna som hela tiden gjorde landet mindre.
Det var kallt över Möllan då, men så varmt inuti, bombplanen släppte sin last över människan.

Jag sätter mig i ett vardagsrum som inte är mitt i en stad jag alltid önskat närmare. Sätter inte på någon tv, byter inte någon kanal. Det är vapenstillestånd i Malmö inatt, men runt staden gör sig marktrupperna redo och jag inser att jag aldrig behövt ta reda på var närmsta skyddsrum finns.