Sitt inte här

ut och demonstrera med er!!

Rädd

Nu händer det grejer.

Jag ska vara med på Kulturnyheterna, det ska spelas in imorgon och handlar om antologin "Snart går vi utan er. Brev till Socialdemokraterna". Förmodligen kommer det sändas imorgon kväll, tror jag.

På första maj hittar man mig på fackets/sossarnas samlingsplats på Stortorget i Malmö, jag läser dikter klockan tolv. Sen åker jag till Lund och går i vänsterpartiets/ungvänsters tåg och sen står jag för en del av underhållningen i Stadshallen. Runt fem någongång är det. Hinner jag till Lund i tid så kommer jag även läsa på Stortorget i Lund där tåget samlas, men det vettitusan om jag hinner.

Ok, var snälla mot mig nu.

Boken

Ikväll känns det bra,
jag har flyttat in på några kvadrat vid Sockenplan och börjar kanske få lite rutin. Det är förvånande hur mycket mer jag får gjort när jag har människor omkring mig.

Jag har redigerat, redigerat och redigerat. Skrivit lite nya grejer och försökt se hur allting hör ihop.

Ikväll känns det bra, som om bitarna håller på att falla på plats. Jag skriver det här för att påminna mig själv om det när det kanske inte känns lika lätt imorgon.

Jobba

Jag loggar in på internetbanken, fast jag redan vet att det inte kommer göra mig vidare glad. Mobilen ligger tyst bredvid datorn, ingen ringer mig och ber mig komma in och jobba, idag heller.
Jag sitter vid skrivbordet och redigerer det som förhoppningsvis ska bli en bok, går till affären och köper mjölk. Tänker att jag har så mycket ledig tid att jag omöjligt kan använda den smart.
Jag längtar tillbaka in i köken. Dagar som denna kan jag till och med sakna tempot som förstör oss, men mest av allt arbetskamraterna, sammanhållningen, sammanhangen som får en att gå upp om morgonen.

Jag surfar in på Platsbanken och bestämmer mig för att söka ett jobb på ett större kafé. Kanske att det kommer ta längre tid att skriva färdigt boken, men jag behöver kockknivarna, människorna, historierna bakom svängdörrarna för att kunna göra det. Och pengarna.

Rå fisk rullad i ris

En av de bra sakerna med att ha en blogg är att det man skriver inte ens behöver vara särskilt bra för att folk ska läsa det. Det finns det många bloggexempel på. Det tycker jag är befriande.

Här får ni till exempel en dikt om sushi, vilket annars kanske inte är helt vanligt i bloggsammanhang, eller vilka andra sammanhang som helst inbillar jag mig. Men det sköna med att ha en blogg är att jag gör precis som jag vill. Ikväll promotar jag sushi. Min favoritsushi finns på Aka Tom Bo i Norra Vancouver där 11e gatan möter Lonsdale Avenue. Står man utanför Aka Tom Bo (som 2008 blev utsedd till Norra Vancouvers bästa asiatiska restaurang) och tittar norrut tornar bergen upp sig och bergstopparna är fortfarande vita långt in i sommarmånaderna. Vänder man sig om och tittar söderut istället så kan man se skejtarna handlöst kasta sig nerför Lonsdalebacken med en planka mellan sig och döden. På andra sidan vattnet tävlar skyskraporna om att vara längst i klassen och lastfartygen ser ut som leksaksbåtar på håll.
På Aka Tombo träffades jag och Marie så ofta att vi tillslut inte behövde beställa något för att få vad vi ville ha. Favoriten kommer alltid vara Ocean garden roll. Tänk er krabba, advocado, lax och rökt ål, inte rullad i ris, utan i urkärnad, skalad, tunnt hyvlad gurka. Ja, herrejävlar, nu är jag hungrig.

Tänk nu bort allt det där och läs den här istället, den handlar egentligen inte alls om sushi, såklart.








den födelsedagen gick du bredvid mig uppför gatan till
restaurangen där mina vänner satt

jag presenterade dig med ditt namn och
hade svårt att bestämma mig

california roll
ocean garden roll
dynamite roll

satt bredvid dig med det där leendet på läpparna och
sushi på tallrikarna och vännerna som bara gillade dig eftersom jag verkade göra det

blommorna på bordet inte från dig utan från någon utan namn
för du frågade aldrig vem

rå fisk
rullad
i ris

och jag gick hem ensam den kvällen

Pausmusik

Nu har jag skrivit två ganska bra dikter om aktieutdelning och fotbollsplaner/försäljning av bingolotter men det sägs att man ska spara lite på allt det goda så att ni vill köpa boken sen istället. Det är ganska töntigt men jag ska se om det fungerar. Fast känner jag mig själv rätt så kommer de ligga här ganska snart ändå...

Ni kan lyssna på lite pausmusik så länge.

Nej, inte riktigt

Jag försöker skriva. Jag skriver. Jag pratar med Brian på andra sidan jorden och tänker på Kentucky. Jag inser att mitt nya liv i Stockholm innehåller bra mycket mindre danskvällar än mitt liv i Vancouver och knyter på mig löparskorna. Springer vilse på ett berg i Enskede. Skriver en recension, äter fil, skriver en krönika. Försöker skriva ett blogginlägg men kommer inte på något jag vill berätta. Pratar med Matt på andra sidan jorden och inser att jag borde få betalt av Svenska Turistrådet, inga reklamkampanjer i världen slår mina beskrivningar av Stockholm.

Jag skriver ett blogginlägg och när jag ska avsluta det inser jag att jag fortfarande inte hade något jag egentligen ville berätta. Men man får gärna önska en historia/dikt/ordbajs om vad som helst.

Människor

Somliga kvällar är repriser av andra kvällar, är en skiva som står och hackar i samma spår. Mopederna kör förbi utanför fönstret med mullret från motorerna som fartstreck bakom sig. Sextonåringarna spelar fotboll nere på planerna vid Konsum, väntar på varandra utanför klubblokalen. Husen är i vitt tegel och gatlyktorna blinkar bakom trädgrenarna. När ljuset tänds i trapphusen i höghusen ser det ut som dragkedjor, som om den här staden har klätt sig i för små kläder och inte får plats längre.

Det är de här kvällarna man öppnar kylen utan att egentligen vilja ha någonting, och stänger den igen. Det är också de här kvällarna man funderar på att höra av sig till alla de där människorna som man en gång hoppades kunde hjälpa en från kvällar som denna, man står i vardagsrummet i en liten lägenhet med inte så många fler rum att välja på, ligger på sängen och känner tydligt att man behöver någonting som tänder en. Sen somnar man med ljudet från mopederna skakande i fönsterrutorna, som om det här huset har klätt sig i för små rum och man inte får plats längre.

Fast det handlar så klart inte om varken hus eller städer.

du stod vid köksfönstret
som om det var den enda vägen ut
tittade ut i ett kompakt mörker och
sa att det var nära nu
snart skulle det komma

jag satt i soffan och såg dig reflekteras i jeopardy
men när jag sänkte ljudet och vände mig om satt du redan brevid mig igen
svarade “Vad är 1989?” som om du äntligen förstått hur frågan och svaret hängde ihop
men att det egentligen inte spelade någon roll

när vi vaknade morgonen efter
var det som om ingenting hade hänt

inte förrän flera år senare skulle jag höra vad du sa den natten
och först då skulle jag ställa mig i köksfönstret och se det du såg den natten
titta rakt in i mörkret
och veta att det var nära nu
snart skulle det komma

Röd linje fjorton

När jag sätter mig ner i gräset går solen i moln. Jag sitter med boken i knät och den där känslan av att någonting har gått fel inuti. På tunnelbanan till Hornstull pratade tonårstjejerna om bantningskurer och mannen framför mig verkade lika illa berörd som mig.
Jag tittar bort när löpsedlarna skriker i gult i kioskens tidningsställ, vill inte läsa om fler varsel och fackföreningar som bryter det fackliga löftet. Vill inte höra mer om hur svaga vi är. Jag känner det ändå.

Solen pressar sig igenom diset och människorna går hand i hand genom parken, stannar och låter sina hundar gödsla soptunnorna, ställer sig och tittar ut över vattnet. Som om de letade efter någonting.

Jag tänker att om vi öppnade ögonen skulle vi ändå inte se någonting annat än vattnet, ändå inte veta hur vi ska göra för att ta oss över.

Håller min egen hand på väg bort över gräset, bort förbi kiosken.

Arbetsnamn; På en gata i staden där vi växte upp

Såhär kan det se ut när man inte jobbar i kök utan istället försöker sätta ihop en diktsamling.

Tittar man närmare ser man att jag har färgkodat papperna med olika färger på nålhuvudena också. Problemet är att jag inte riktigt vet vad färgerna betyder.

Ni som varit med här ett tag, jag själv till exempel, undrar säkert hur jag ska få ihop det, hur jag ska få ihop texter som de i det förra inlägget med dikter som vissa faktiskt skulle kalla plakatpoesi medan andra skulle kalla det arbetardiktning. Sanningen är att det kan jag nog inte. Många av dikterna under taggen "Kanske en diktsamling" tillhör ett annat projekt jag jobbar med och får inte vara med.

Tror jag iaf, men jag tvivlar på allting trettiotusen gånger varje timme och önskar att jag istället stod i köket med så många beställningar att jag inte hade tid att tänka på någonting annat än spisen, grillen, fritösen och ugnen.

Jobba i kök vet jag hur man gör, skriva böcker är någonting helt annat.

Det gör inget

naturligtvis hade du rätt den
gången vi gick hem genom gångtunnlarna
mellan närlivsen
under gatlyktorna

tre meter ifrån varandra
med tystnaden som en avgrund och kärleken som
någonting vi ville skaka av oss
som ett regn

du sa ingenting och jag tänkte att
precis så måste det vara
såg
bilarna cirkulera i rondellen i en
promille som kunde förlåta
allt

Klasshelvetet och en större känsla

De applåderar när jag går av scenen, trycket över bröstet lättar och jag kan känna blodet återvända till mina iskalla händer. Det är första gången jag läst för publik på flera år.

Det är bokrelease för "Snart går vi utan er, Brev till Socialdemokraterna" i vilken jag har titeldikten. Jag är inbjuden att inleda samtalet kring boken genom att läsa några dikter. Rummet uppe på ABF-huset i Stockholm är proppfullt, det sitter folk i fönstren, på golvet och det står människor i dörren.

Många människor säger smarta saker om hur det kan kännas när partiet man organiserat sig i sviker, när människorna på makten använder vårt starkaste vapen för sina egna intressen. Den äldre mannen som svarar på ssuarnas inlägg om vad partiet bör göra heter Carl Tham och han säger att man kan få känslan av att Sverige är ett klasshelvete när man läser boken, att Sverige faktiskt är näst bäst i världen på välfärd. Jag påminns varför jag valt vänsterpartiet istället; de gubbarna är lite mer sällsynta hos oss, även om de säkert finns; de brukar det där makten finns.

Jag tänker att Carl Tham, kom och ställ dig brevid mig i köket så ska du få se klasshelvetet, så ska du få känna det i handlederna efter 8 timmar på linjen med fritöskorgarna och de tunga gutjärnsstekpannorna. Ta emot min lönecheck och jämför den med din egen så kanske du fattar något om klasshelvetet. Välkommen till arbetarklassen Carl Tham!

Vi sitter på någon krog sen, jag säger inte så mycket. De pratar såna politiska frågor som kallskänkan Jenny inte vet så mycket om. De pratar mindre om såna politiska frågor som tillhör kallskänkan Jennys vardag. Jag har inte så mycket att inflika med.

Min bror ringer och säger att han lyssnat på dikten så många gånger och bara ville ringa och säga det, att det är något stort på gång. Någon skickar ett sms om att hon hört mig på kulturnytt i P1 hela dagen. Jag sitter där med känslan av att det kanske ändå är något stort på gång.

Mannen mittemot mig böjer sig fram över bordet och säger lite sådär "förresten",

"Du, hur går det med diktsamlingen egentligen? Vi skulle vilja publicera den." "Skriv klart den och vi publicerar och skickar ut den till 2 500 prenumeranter"

Det sägs att en genomsnittlig diktsamling brukar sälja i 250 exemplar.

Jag glider ner i tunnlarna under den här staden med känslan av att det är någonting stort på gång, somnar med ett glädjeskrik inuti.

Badlands

När jag sätter mig på pendeltåget hem från jobbet kommer tröttheten. Benen värker och jag försöker hålla mig vaken mellan hållplatserna.

Hade jag orkat berätta mer så hade jag gjort det, men ni får nöja er med inspelningen av dikten som vann P3 Stars poesitävling. I programmet läste Daniel Boyaciglou dikten men här är det jag.

http://www.myspace.com/jennywrangborg

Den andra låten är från poesibandet som jag spelade med för några år sen, Adrian. Vi finns inte längre, men snart kanske ni får höra nått från det nya bandet jag läser med.

Kanske.


Häromnatten drömde jag att jag försökte förföra Bruce Springsteen, inatt ska jag inte drömma någonting alls. Gonatt.

Kallskänkan

Jag vaknar av informationen från högtalarna, tåget närmar sig Stockholm. Jag har lyckats skaka av mig klasskamraterna i skrivarskolan och äntligen fått lite tid för mig själv. På perrongen i Hallsberg funderade jag på om de tycker att jag är konstig eller tror att jag tycker att jag är bättre än dem, för att jag hållt mig undan.

Jag orkar bara inte sitta och vara trevlig och prata med människor som ändå inte verkar förstå historierna jag vill berätta. En del av mina klasskamrater är riktigt riktigt bra, verkligen, men de flesta av dem pratar om helt andra saker än mig.
En del av dem tycker att det är spännande att läsa om en arbetarklass de aldrig möter.
När en tjej, efter att ha läst inledningskapitlena till min bok, skriver att hon gillar kärlekshistorier och olyckliga människor så bestämmer jag mig för att skrota kärlekshistorien. Det är köken jag vill berätta om, hur hårt arbete kan kännas i kroppen, hur gemenskapen kan värma i bröstet och hur stark man kan vara om man ställer sig brevid varandra.
Jag är trött på tåget till Stockholm igen.

Solen håller på att gå ner bakom Västerbron. Es lägenhet är varm och vi pratar länge om framtiden. Hennes mamma ringer och säger att hon läst om mig i tidningen. Jag ligger vaken ett tag och hör Es andetag, tänker på storköket i Göteborg, kaféet på Avenyn, pubköket i Vancouver. Alla arbetsplatser jag varit på de senaste åren. Vill berätta om tunga arbetsdagar och hoppet om en lite ljusare framtid efter kvällar då vi kommit överens om att inte ta mer skit.

Morgonen efter får jag en länk skickad till mig, det känns konstigt att läsa om sig själv

Med Wrangborgs ord , Kristianstadsbladet.

Nya grepp

Jag satt och skrev på en uteservering i staden där det i tunneln in till centrum står klottrat "När vi blir äldre flyttar vi härifrån". Någon ansvarig hade hängt upp gula fjädrar i träden och jag hade kvällen innan ätit min påskmiddag på Restaurang Pingvin. En scen stod uppställd på det torget, rader av bänkar men ingen tog ordet. Jag satt på den uteserveringen och skrev men ni hörde mig inte. Killarna vid bordet bredvid pratade om gårdagensfylla och sparvarna försökte äta min ostfralla. Det kändes meningslöst att skriva när ingen lyssnade

Efter två dagar klarade jag inte av det längre, jag hade stickat på min stickning, läst i mina böcker, skrivit mig bort från orden och behövde någonting annat. Min bror i Göteborg.
Det är konstigt att hävda att jag är bostadslös när jag har så många hem att komma till. Nu mellanlandning i Motala innan jag åker tillbaka till Stockholm igen.

Även om rastlösheten drog mig från min isolering i Uddevalla så har jag faktiskt skrivit. Jag är så trött på min diktsamling att jag bara vill fixa färdigt den så att jag blir av med skiten någongång. Trött på min egen mentalitet om att den aldrig är bra nog, min rädsla för vad andra ska tycka, tankegångarna om att det ändå inte spelar någonroll för ingen kommer vilja publicera den ändå.


Jag omvärderar hela min roman, river ut kärlekshistorien och skriver om allt i hopa. Boken kommer handla om köket, om arbetskamraterna, kockknivarna, kampen.
Jag är trött på kärleken. Den får sparken. "Jag behöver inte dig nästa säsong"-inyourface.


Fast kärleksdikter får fortfarande vara med, iaf sånna som handlar om att kämpa.
----

jag vaknar i en stad så kall
att fönsterrutorna skakar
när man andas på dem
vaknar med din hand
som ett skydd över mig
när jag inte kan hitta det hos mig själv

när jag inte orkar mer
när jag säger att jag inte orkar mer
svarar du att det är okey
ställer dig upp brevid mig och hatar precis som jag

när det inte finns något hopp
när du säger att det inte finns något hopp
tittar jag på dig och ser
att vi aldrig varit närmare

Pingvin

På väg till min systers tomma lägenhet i Uddevalla. Hemlös.
Hoppas isoleringen ger mig tid att skriva.
Ikväll blir det kebebtallrik på Pizzeria Pingvin.
Hörs när jag hittat ett trådlöst nätverk att hoppa på.

Livstecken

En vän skickar ett livstecken, ber mig skriva något till honom och jag tänker att det kanske inte spelar så stor roll var vi befinner oss, vi kan nå fram ändå. Han är en av de få människor som man inte behöver höra av sig till för att vara säker på att de fortfarande finns där.

Ska jag berätta för honom om en dag under jorden i centralköket på Huddinge sjukhus, hur jag satt i det fikarummet och igen fick höra hur lite de där uppe tycker att vi är värda. Hur man efter 23 år som kokerska fortfarande inte har över nittontusen i lön. Vad vi får istället? Utslitna axlar och leder, oron inför nedläggningen, tysta varsel. Och detta i en verksamhet som vi alla finansierar med skattepengar. Tycker ni verkligen inte att vi är värda mer?
Det gör mig så arg.

Ska jag berätta om solen, vid Hornstull, en vän vid min sida, sandalerna på fötterna, och även om pollensäsongen säger någonting helt annat så säger jag; det är plötsligt lättare att andas.

Men också minnet av en vän från en annan världsdel. I flimret på tunnelbanan är hon minnet av december, i rulltrappan upp ur underjorden kan jag höra henne skratta uppe vid trappavsatsen. Det är ekot av mars som studsar mellan väggarna och jag sluter ögonen och tar ett djupt andetag, försöker lära mig leva utan människorna som gjorde Vancouver till min stad. Som höll mig runt axlarna och bar mig genom milslånga gator när jag inte visste vart jag var på väg.

Vill han höra om kärleken som en rastlöshet, motorvägarna mellan hemlösheten eller på vilket sätt människorna i Stockholm känns som främlingar när de säger att vi träffats förut.
På bussen bort från den staden, på väg till en tom lägenhet utan tv och internet, tänker jag att hur det än är med allting annat så har jag i vilket fall som helst ett skyddsnät i världsklass. De heter saker som Helene, Sofia, Marie, Hanna, Robert, Emelie, Lisa, David, Sofie.

Eller ska jag säg till honom som det är:
jag tror inte att jag kommit tillbaka till Sverige än.

Reklamavbrott

Nu blir det reklam!

Jag tänkte att eftersom vi helt plötsligt fick ganska många läsare här så passar jag på. Vill ni inte bara läsa det jag skriver utan höra det också så finns det nu möjlighet till det. I alla fall om ni befinner er på rätt plats och tid.

Bokrelease
Jag har titeldikten i en kritisk antologi som ges ut i samband med Socialdemokratiska partiets 120-årsdag. Jag är själv inte sosse, men kritisk är jag definitivt. Boken heter "Snart går vi utan er, Brev till Socialdemokratin" Här kan ni läsa mer om boken och släppfesten.
Boken presenteras på ABF, Sveavägen 41 i Stockholm kl. 18.00, den 20e april
Medverkar gör Jenny Wrangborg, Ellinor Eriksson, Magnus Wennerhag, Alaa Idris och Kristin Linderoth. Carl Tham kommenterar och samtalet leds av bokens redaktörer Jens Lundberg och Daniel Suhonen

1 maj
På första maj är man självklart ute och demonstrerar. Väljer man att göra det i Malmö eller Lund så kommer man kunna höra mig också. I Malmö innan avgång i det socialdemokratiska tåget och i Lund efter Vänsterpartiets tåg, i Stadshallen. Vilka tider det handlar om är oklart, jag får be att återkomma.

Böcker du inte vill vara utan
Alex Bengtsson och Robin Färdig har släppt sina första diktsamlingar på det nya förlaget Rivaliserande Stenar. Dom är ärligt talat riktigt riktigt bra. Gillar du det jag gör så kommer du gilla Bengtsson och Färdig också. Köp dem här eller snacka med ditt bibliotek så att dom köper in diktsamlingarna.

Ett erbjudande du inte kan motstå
Vill DU bo med en av Sveriges bästa kallskänkor? Nu har du möjligheten! Jag söker lägenhet/rum/golvyta/vafansomhelst i Stockholm. Känner du nån som känner nån som känner nån i all oändlighet så tänk på mig. Om ett par dagar blir jag bostadslös.

Så, det var nog allt. Jo, just det;
Jag tycker mycket om er.

P3 stjärnan

Det ringer på min svenska telefon, dolt nummer. Jag tänker att fan till att ringa från dolt nummer till en telefon som jag knappt använt på över ett år. Lyssnar fortfarande efter min kanadensiska mobilsignal och har svårt att vänja mig vid min svenska. Men jag svarar, för signalen verkar störa grannen på balkongen bredvid.

Det är en tjej på P3-star. Jag har tydligen vunnit den där tävlingen som jag skickade in en dikt till. Tjejen i luren pratar mycket om kärlek och drömmar och Karin Boye och sånt. Jag försöker prata om det där med att jobba men tappar orden. Hon frågar om jag vunnit några andra tävlingar och jag säger nej, ja, nja, ehhh, minns inte. Jag minns inte.

Men vann gjorde jag, och det ska tydligen sändas den 19e april. Daniel Boyacioglu ska läsa dikten.

Grattis till mig!

Va?

Ni är så tysta så jag inte vet vad jag ska säga.


Jag ägnar mig åt självcencur. Det verkar vara det enda som hjälper just nu.
Solen håller mig sällskap på en lånad balkong, snart hemlös.
Stockholm river i mig, tänker att isoleringen är ännu ett dåligt tecken men bokar en biljett till en tom lägenhet i Uddevalla.

Tänker Malmö, Bryssel, Vancouver, Köpenhamn, Bergen. Tänker att jag inte kan stanna här, där man känner alla men ingen alls.
Om Marie såg mig nu skulle hon säga "I ruv you"
Johan kanske skulle säga "pack you bags and get down here"
Kevin "I'll buy you a beer"
jag inte om F skulle säga nått längre
och den där andra skulle inte ringa upp mig på fyllan och fråga var jag är
min syster skulle säga "det gör ingenting Jenny"
och ni skulle kanske säga "skriv"
så jag skriver



jag säger
jag känner inte igen mig här längre

Lets sing this song one more time

du är en fejkad orgasm
en onsdagsmorgon
när en av dina vänner säger att sex med
sin sambo
bara är en avancerad form
av onani

jag är avståndet
mellan de orden

sättet på vilket vi lär oss att leva med varandra
ändå


----


vad gäller kärleken har jag ingenting mer att säga


fast jag ska ju dricka öl med Snyggjohan på tisdag
förstås




Now it ain't hard feelings or nothin' sugar
That ain't what's got me singing this song
It's just nobody knows baby where love goes
But when it goes it's gone gone

Min orkester

Jag vaknar tidigt, i över en vecka har jag rycks ur sömnen innan solen gått upp. Alltid 05.00 med tio minuter åt ena eller andra hållet. Vid åtta är det omöjligt att ligga kvar i sängen. Min nya dygnsrytm ger mig fler timmar än jag trodde fanns på ett dygn och jag lämnar min väns lägenhet med datorn och skrivblocken. Sen går jag till biblioteket. Efter att ha gått åt fel håll i tio minuter så jag vänder igen, går över en bro. Solen skiner, det är morgon. Jag frågar en kvinna med barnvagn var närmsta bibliotek ligger och det visar sig att jag gått åt fel håll igen. Det finns så många håll att välja på tänker jag och vänder på nytt. När jag rycker i biblioteksdörren är det stängt. Jag tror för ett ögonblick att jag kommit försent, efter stängningstid, fortfarande fast i min gamla dygnsrymt från Vancouver då nätterna var dagarna och tvärtom. Fast jag är istället för tidig. Tar ny riktning igen och hamnar i en park, försöker lägga dess namn på minnet men misslyckas. Fåglarna sjunger, jag skriver. Vid tio går jag ner till "kontoret", tänker på all tid man får över när man lämnat sina vänner och sitt liv på andra sidan jorden.
Hoppas att pengarna inte ska ta slut snart så att jag hinner skriva färdigt den här boken någongång.

Här är ett litet utdrag ur kapitel sex, det handlar om köket.


Köket var en egen varelse som jag långsamt väckte när jag larmade av varje morgon klockan sex. Så fort jag tagit de sju stegen ner i tunnlarna under köksgolvet kunde jag höra det pulsera i mig och när jag stämplat in och glidit i kockrocken förändrades farten i mina steg.

Det var som en stegrade orkester när jag gick mellan lastbryggan, serveringen, köket. Tände upp och drog igång allting. Ljudet av brödbackarna över det halkfria golvet, vattnet som forsade ner i värmerierna, tickandet från vrederna på ugnarna.

Det fanns sammanlagt tolv ljusknappar och det var som om ljuset följde mig när jag svävade fram längs stimmkittlar och stekbord. I de ögonblicken kunde jag kontrollera allting. När jag vred på ugnen kom det värme, när jag slog handen över ljusknapparna knastrade lysrören, musiken tog över när jag snabbt sträckte handen mot cd-spelaren. Jag var dirigent över så mycket ljud och ett par veckor in på säsongen visste kroppen bättre än hjärnan min nästa rörelse. Det var som om det satt i arbetskläderna och den första timmen, mellan sex och sju, var alla ljuden mina.

När jag tänt upp och satt igång alla ugnar, spisar, stekbord stod smöret redan smält på den första spisen. Jag fyllde stora blandaren med sirap, jäst, kardemumma, mjölk och i ett moln av vitt damm knådades dagens första elva plåtar kanelbullar. Ute i den stora matsalen stod brödbackarna och väntade. Som en invaderande armé drog jag fram dem över kakelplattor och golvbrunnar.

Den första timmen var mer förutsägbar än resten av dagen. Mina degar jäste sakta, som om de inte visste någonting om stressen som höll på att ta över runt omkring dem. Det skulle dröja ytterligare en timme innan chefen kom i och en del dagar kunde man pressa stressen framför sig ytterligare en halvtimme innan det inte längre fanns någon återvändo.

Jobbar natt

Jag sitter i fåtöljen och försöker förstå i vilken ordning saker ska hända, sitter vid köksbordet och tittar ut över innergården med tangenterna under fingrarna, ligger på mage i sängen med datorn under händerna. Jag lämnar lägenheten för att gå vilse i en halvtimme, köper äppeljuice och krögarpytt. Läser en bok. Skriver en dikt.
Jobbar.

Isoleringen är effektiv, men ibland blir rastlösheten för stor och jag skickar ut sms som livlinor. Sen lägger jag ner telefonen igen och börjar på kapitel fem.

Vid den här tiden på dygnet kan man se ljuset förändras i sex av fönsterna runt innergården samtidigt. Det verkar som om alla tittar på samma tv-program. Jag stänger av genom att lämna balkongen och väcka datorn igen.

Snälla gör mig sällskap i natt.


***

det spelar ingen roll att det regnade
att människorna rörde sig över torgen
och löpsedlarna inte lagt märket till vad som hänt

mornar som den
glömde vi språket
du la en hand över mitt högra bröst
grannen vred sig sömnlöst i lägenheten ovanför
och vi kommunicerade som om vi ännu inte lärt oss tala

jag kände dig röra dig i mig
tala till mig med ett språk
jag inte hört förut

när du sa att du inte förstod
om det var världen som blivit kallare
eller vi som brann

Våren

Det är fullt med folk på T-centralen. Jag tycker inte om dem, de pratar som om de kommer från Stockholm och springer som om tågen på något vis skulle bry sig. A möter mig i tunnlarna under den här staden och vi sitter stilla på en tunnelbana som rör oss närmare. Han berättar om alla jävlar som vill oss illa och jag tror jag förstår vad han menar. Man kan aldrig vara säker men ibland är den känslan tydligare tillsammans med särskilda människor, även om så mycket tid har gått sen vi verkligen hade tid att prata förra gången. Vi bär min packning mellan oss och glider med rulltrapporna upp i solen. Någon framför oss frågar sitt sällskap om hon tror att det är vår nu, jag hör inte vad hon svarar.

Vi sitter på en pizzeria och jag äter min första svenska pizza på länge. Det är en av de sämre pizzorna jag ätit, men den är svensk och jag ler åt minnet av en bussresa genom Vancouver. Av alla tecken på hemlängtan var pizzadiskussionerna nog de tydligaste. Den gången med M och L, och resten av bussens passagerare. Den svenska pizzan vann. Den gjorde alltid det. Ingen hade något att sätta emot. Den kvällen på den bussen blev sen en lång språklektion på väg genom Vancouvers gator. Orden Solicitating och Loitering kommer jag nog aldrig glömma. Alla stadens invånare var mina språklärare, M skrattandes när vi gick av den bussen, jag varm i bröstet.
Jag äter min pizza med den känslan över bröstkorgen, även om svampen kom på burk och pizzan kostade fyra gånger så mycket som en på Mega Bite vid Brodway Skytrainstation.

Solen reflekteras i fönsterna i huset mittemot, A tar av glasögonen och vi pratar om planerna, projekten, öppningarna. När han säger att det är skitkul att det gått så bra för mig har jag först svårt att fatta vad han menar, sen ser jag någon gå förbi i kjol. Det kanske är vår ändå tänker jag och inser att de senaste månaderna bjudit på fler öppningar än jag själv sett på håll i Kanada.
Vi tar mina väskor, går i motljus upp mot en bro jag inte vet namnet på. A säger att mina väskor är tunga och jag tänker att jag kanske tog med mig onödigt mycket grejer ändå. Men vissa böcker kunde jag inte lämna efter att ha varit utan dom i mer än ett år. Och fyra plastfickor fulla med så mycket text. Två till boken, en till diktsamlingen, en till allt det andra.
Det första jag gjorde när jag steg av tåget från Göteborg igår var att se till att jag inte kunde flytta tillbaka direkt, jag köpte en nyckel in till den här staden, ett kort till kollektivtrafiken för en halv månadshyra.

Vi knäpper våra jackor och drar våra sjalar runt oss vid ett övergångsställe, vinden håller kvar vid vintern, solen drar åt andra hållet. Vi sitter i en park medan solen går ner bakom ännu en namnlös plats. Allting är nytt, bara förändringen i landskapet är den samma. Det känns som ommänniskorna kommer från en annan kultur, eller jag. I vilket fall som helst vet jag att det är svårt att förstå människorna om man inte förstår staden som de bor i.
Vi pratar länge, det finns saker att säga. En del av dem säger vi, resten låter vi bli. Ibland kanske det är det bästa, jag vet inte, jag har aldrig varit bra på det där.

Vi reser oss från bänken och går genom en park jag aldrig gått genom förut. Och jag känner det i luften, ser det runtomkring mig; punkarna bildar en cirkel i gräset, uteliggarna har börjat dekorera parkbänkarna med tomglas igen.
Det är vår nu.