Lagen om alltings jävlighet

-Hur känns nya jobbet då?
-Jo, det är skönt att jobba men jag får mest skära grönsaker och lägga upp mat. Fast köksmästaren berömde min knivteknik och kallade mig norra Europas bästa kallskänka igår.

Så kunde det låta så sent som i lördags för det har varit skönt, skönt att komma hem efter de fem timmarna på jobbet, fortfarande kapabel att orka stå upp. Skönt att göra nytta och jobba tillsammans med en kock som vet vad han håller på med, och vill lära ut.

Så när den andra veckan på jobbet skulle dra igång idag och den nya kocken byta ut köksmästaren som gått på föräldrarledighet, kändes det lite som om jag visste vad jag höll på med.
Jag knäppte långsamt kockrocken, satte på mig hucklet och gick in i köket för att träffa min nya kock. Istället möttes jag av en förskolärare(förlåt, pedagog) iförd köksförkläde, som med ett uns av panik i rösten frågade om jag inte visste vad som hänt!?

- Kocken är sjuk idag!

Vad som hände efter det är oklart och handlar mest om lagen om alltings jävlighet när jag ska leka kock tillsammans med en pedagog, en timme ifrån lunch för 150 barn och vuxna. Det handlar om den sortens misstag man gör när man glömmer att andas och "falafeln" som pedagogen tagit fram visar sig vara köttbullar. Precis den sortens jävlighet som uppstår när grönsaksleveransen inte kommer och fyra förskoleavdelningar plötsligt ska ha kalas och uppflyttningar och fruktfat, samtidigt.
Det är dagar som denna jag uppriktigt överväger att utbilda mig till kock, bara för att få lite bättre odds mot sånna här dagar.


Snälla Köksmästaren, kom tillbaka.