Sången

Så är det sorlet på tunnelbanan som bakgrundsmusik, melodin innan tåget saktar in vid ännu en perrong, mannen som tittar mig i ögonen när jag låter pennan vila mot pappret och höjer blicken. Sången som den här staden bär i mitten av augusti.
Det börjar bli sent och jag håller mig i dagar från att ringa dig, jag vet inte hur jag ska tänka på dig för att kunna hålla kvar känslan. Sommaren svalnar långsamt utmed rälsen mellan städerna.

"Sätt dig på tåget så kommer jag och hämtar dig."

Kanske att det jag är mest rädd för är att du kommer behöva mig lika mycket som jag behöver dig.

Så jag håller mig till den här sången, byter inte tåg på centralstationen och bär din röst på avståndet mellan oss. För att undvika att tiden förändrar känslan inuti; lika hopplöst omöjligt varje gång.

Men det är dina ögon som följer mig på gatorna på Söder, i parkerna mellan torgen, nervositeten gränsande till panik inuti. Det är din röst som bär tonerna, gnislet från rälsen när tåget saktar in, men hur jag än lägger örat emot och ber människorna runt om mig att prata tystare så kan jag inte höra vad sångtexten handlar om.
Ett uråldrigt behov av närhet eller ett försök till att lära sig att leva med sig själv?
Kanske båda.

Jag aktar mig för avståndet mellan perrong och tåg när jag stiger av, nynnar på dig utan att märka av det. Bär dig inuti som sommarens största hit, sommarplågan som ska följa mig in i andra årstider, om vi bara vågar fortsätta sjunga.