Gate 21B

jag pratade med f i natt
och fick panik när jag insåg att min välplanerade flykt från Sverige hade en knapp tidsmarginal,
en av nackdelarna med att bo långt ute i förorten är att det tar ett bra tag att ta sig ut till flygplatsen, och att det inte ens går några vagnar när man som bäst behöver dom

jag ringer min syster som i min handlingsförlamning ringer och bokar en taxi åt mig
när jag står där och väntar på den kl 03.30 på morgonen är jag tacksam för att hon räddade min enda timmes sömn
och jag funderar på hur jag ska klara mig i Kanada när jag inte ens kan ringa och boka en taxi själv

men min taxichaufför önskar mig lycka och välgång i livet
och Özgan frågar om jag vill ta över hans internet på Sidewalk Express när jag slår och rotar efter småmynt
det finns kanske hopp


jag har köpt lite extra djungelvrål och åt fiskgratäng till frukost, det var rester som jag värmde
men trycket mellan revbenen är kvar och de stora ytorna skrämmer lite

jag skulle kunna erkänna att jag är livrädd,
men det gör jag inte
för det känns som om jag är på väg
eller som om jag verkligen behöver sova

ja, jag behöver verkligen sova
på Dundas St i Vancouver

Är inte rädd för att be om hjälp

såhär kan man ju inte lämna sin lägenhet till sin hyresgäst

men jag är sjuk

och orkar inte riktigt

behöver lite uppmuntran

hjälp mig!

Sen du gick

dagarna har gått fortare sen du gick
och platserna börjar få andra innebörder
jag saknar inte längre din hand i min sena nätter på väg hem längs kalendervägen
drömmer mycket sällan om det som var du och jag
i en gemensam lögn

för jag har pressat mig vidare in i det här livet
gått längs våra gator ensam och träffat människor på väg till samma platser som mig
lärt känna någon som ibland når fram genom det som gör att
dygnen känns oändliga i början av februari

men när det regnar och jag går förbi vasaparken
kan jag fortfarande känna dina ögon bränna som julisolar
långt in i mig

Över atlanten

på torsdag morgon kl 04.20 lämnar jag min lägenhet och tar flyget till Kanada

min bror ringer mig ikväll på en skakig telefonlinje
när han har 120 sekunder kvar av sina telefonpengar säger han att det enda som fattas i Kanada är saltlakrits och pulvermos
så jag ska köpa det
kilovis


igår agerade jag och min tvillingsyster forskningsmaterial i en tvillingstudie
ikväll var jag tvungen att krama henne hejdå på en blöt centralstation
hon frågar hur jag ska klara mig utan svenska chips och henne
en helt legitim fråga i sammanhanget
men när hon hänvisar till det tryckande obehaget mellan revbenen orkar jag inte riktigt, utan säger att det är jobbigt, för man vet inte riktigt om det är saknad eller om man bara är hungrig
eller kanske sugen på chips
eller om det var något i tvillingstudien som gick fel

när alla de här hejdåvisesintepåskitlängehoppaasingetförändrasförmycketpådentiden-hejdåna är avklarade så är det hejochhallå! med en ny stad, nytt jobb, nya vänner och min fina fina bror

det blir grymt!

och jag hoppas att en del har förändrats när jag kommer tillbaka

faktiskt

bara jag bunkrar upp med massor saltlakrits, pulvermos och chips så kan det här bli riktigt jävla bra

När allt står still

allt står still här
som att sitta med laptopen i knäet och inte känna någonting
som att lysna på en favoritlåt man lyssnat på hundratals gånger men ändå inte hitta känslan
som att få ett farvälsms från någon som värmt i år, men inte känna någonting annat än att det faktiskt inte spelar någon roll
för det står still här

som att beställa en biljett till en annan världsdel men fortfarande inte veta om man åker till något, eller ifrån
som är prata med någon sorts vän på msn, som att vara besvikelsen tatuerad i hans röst, vara här men långt borta
som att ligga nära, känna någons hjärta slå utanpå min hud, men inte bry sig om att förvarna om att det kan gå i sönder
att det står still här ikväll

som att gå runt i sin lilla etta och inte veta vart man är på väg
sitta på en stol i köket, titta ut över en lekplats
vara hungrig men inte vilja öppna kylen

som att stå i hallen framför spegeln utan någon större lust att ändra på något,
utan någon större lust att vara nöjd
“jaha”, “ok” och “visst”

som att sitta i fåtöljen och sträcka sig efter en bok,
som att bläddra lite och stirra på orden,
som att lägga ner den boken igen
som att allt står still här inatt

som att öppna en garderob och fundera på att börja rensa undan sin skit,
som att inte orka ta ställning ikväll
som att sitta i soffan och zappa men upptäcka att tvn är avstängd,
som att inte bry sig om att sätta på den
som att försöka ladda ner en film och tänka att det är okey att vänta femtitvå dagar, tre timmar och tio minuter, för allt står still här

som att egentligen inte vara sugen och absolut inte orka gå till livset och köpa chips,

som att ändå gå ut i köket och öppna kylen, kanske dricka lite mjölk, men sen stänga den igen
som att allting stå still ikväll men att rastlösheten äter en inifrån
som att inte svara när det ringer, inte öppna dörren när det knackar på rutan
som att välja sig själv och vara sin egen väns fiende

som att inte höra av sig på fyra år och trettisju dagar men sen skicka ett kryptiskt kollage med godstågen, postflygen, brevbäraren
som att vara här men någon helt annan stans

Kom igen!

nått sånt här skulle jag behöva nu
något som spränger fram ur det gråa
och väcker mig

På väg

vi sov i t-banan, i lagerlokaler och omöblerade lägenheter
drev runt mellan soffor och tunna madrasser
gick till de gamla porrkvarteren och letade i kontrainrarna utanför de rivna fabrikerna
vi förflyttade oss från nerslitna höghus ut till villaområden och tillbaka igen,
hittade inte hem

vi målade husfasader och murar fulla med slagord och
fyllde gångtunnlar med poesi och förlorade drömmar,
syntes inte som människor utan som en jobbig påminnelse på väg till jobbet, skolan, bort

vi söp oss fulla och badade i ån vid järnvägen,
somnade under bron, tände eldar och lät dem sedan slockna igen
vi tog tunnelbanan utan att vara rädda för vakterna,
vi kunde alla trick, hade lärt oss att inte synas
vi var spöken, obekväma vålnader som ingen såg – eller ville se

ibland tjöt sirenerna efter oss och vi sprang fram längs stadens blinkande gator men
det var som om de inte ville ha fast oss
vi var spöken, tysta vålnader som levde i en stad som inte kändes vid oss,
med lagar och regler som bortsåg från att de redan var överträdda och omöjliga att följa

vi träffades ibland nere i parkeringshusen,
hjälpte varandra från känslan av stagnation, ensamheten i att vara flera
ibland efter långa nätter och korta dagar glömde vi att vara lyckliga och
undrade hur allting kunde snurra så snabbt,
hur vi egentligen hade hamnat någon annan stans än där vi först mindes livet
som något annat än att förloras i

vi ville inte svepa obemärkt genom människor,
flyga som ett andetag bakom deras ryggar utan att kännas på riktigt,
men kunde inte annat än att sova bort deras vakna timmar och vänta på att mörkret skulle falla med regnet, göra det enklare att andas

vi var spöken, ensamma vålnader som inte kunde hitta hem,
känna sig trygga i fyra väggar och elektriskt ljus
vi var skuggorna som följde andras i gathörnen,
människornas rädsla för att falla utanför ramarna och inte gå rätt första skoldagen,
hamna i fel oändliga korridor

vi bröt oss in i sommarhusen nere vid havet,
tände brasor och svepte med fingrarna över dammiga hyllor men
lämnade allting orört efter vinterns sista dopp,
lät bara känslan av apati dröja sig kvar tillsammans med siluetterna vi målat mot vita tapeter
vi var tvungna att göra avtryck,
tvungna att låta våra bomärken bli ett hem för fler,
dela andras överflöd med oss själva

vi var spöken, förkylningen som påminde om den allvarligare sjukdomen,
den som alla tycktes vilja bli av med men som inte vågade vaccinera mot
vi var myggbetet som inte ville sluta klia utan växte till ett stort obehag
vi var mer än spöken
var vi tusentals bortvända blickar och lika många böjda ryggar
vi var alla de blickarna riktade åt ett annat håll och
vår känsla av att vi tillslut skulle lyckas få folk att titta åt rätt håll

Vi är äldre nu

ibland undrar jag verkligen vad det var som gjorde oss till dom vi är
vad det var som ledde oss hit
om man kunde valt en annan väg, men ändå hamnat ungefär här

om kojorna i skogen bortom skolan spelade någon roll
om våra misslyckade fotbollskarriärer kunde förändrat något
om allt hade varit annorlunda ifall Rovena inte fått gulsot i 4an och bytt skola efter att alla i klassen var tvungna att ta ett extra vaccin

ifall tiden vi spenderade på att få folk vi inte tyckte om att tycka om oss var helt bortkastad tid, och varför man fortfarande kan komma på sig själv med att göra det
om hur det hade gått ifall vi inte tagit oss hemifrån i tid,
hur vi lärde oss att säga ifrån när någon trampade på oss
hur kampen kom till oss och ja
hur fan vi hamnade här

för ikväll skickar du ett sms
skriver att jag har nått som andra saknar
och tar i den meningen
farväl

Hurra för oss!

Nu är det dags att fira!

Denna blogg har nu haft över 5000 besökare!

Frågan är vilka alla dessa människor är, om de lever tio meter över havet och om de precis som jag hoppas att det ska göras en säsong till av tv-serien Dexter.

Vidare kan vi konstatera att det inlägg som fått flest kommentarer handlar om mazariner, att om man googlar "Lastbryggan" så hamnar man här, fast egentligen letar man efter en finlänsk porrsida, tydligen. Ack, vilken besvikelse.

Vi kan också se att bloggen slagit utomlands med läsare i USA, Norge och Spanien.

Vilket ligger helt i linje med att hela bloggen ska outsoucas till Kanada.

Så det här är till alla som försöker leva tio meter över havet, som läser men aldrig kommenterar, som läser och kommenterar, som klagar när det uppdateras dåligt, som ser till att jag fortsätter skriva.

Hurra för oss!

Den där känslan

usch, jag vet inte

eller vafan, jag vet

men ni vet hur det är;

riktigt säker kan man aldrig vara

vaknade i uddevalla i morse i en snöstorm

tåget var inställt men jag och syster hann göra en snögubbe/ET innan information nådde oss

när vi rullade in med bussen i göteborg sken solen

det var faktiskt någonsorts vår i luften

men iskallt

nu är lägenheten städad

snacksen köpta och

hejdåjagdrartillkanada-festen kan dra igång

men det är något

snöblandat solsken,

något värmande men iskallt

som vägrar ge efter