Hur vi tog oss härifrån

Det är december.
Jag har precis fyllt nitton och varit tvungen att flytta hem igen. Jag tar cykeln becksvarta mornar upp till bussen vid Långebro. Det är början av tvåtusentalet och det känns som om jag redan lämnat framtiden bakom mig. I Glimåkra har jag lyckats få ett tre månader långt vikariat på en lågstadieskola, min syster går arbetslös i ett hus med alldeles för tunna väggar.
Det känns livsviktigt men omöjligt att ta sig längre bort än gångvägen ut mot Vilan. Bussarna cirkulerar inom stadsgränsen och för varje vän som flyttar så krymper staden.

På skolgården i Glimåkra försöker jag att inte svära helt högt när mitt lag förlorar mot sexorna på kvartsrasten och dagen då de kommer med motorsågarna för att såga ner träden bortom fotbollsplanen får vi hålla barnen inomhus för att de inte ska ställa sig i kedjor runt träden. Jag är nitton år och har aldrig känt mig äldre. Kojorna borta vid pulkabacken transporteras bort tillsammans med björkarna.
Det är december och jag hoppas ibland fortfarande att Erik ska ringa mig och fråga om jag vill ses.

På lunchrasterna sitter jag ensam i ett tomt klassrum och äter min matlåda. Ibland knackar David på och undrar om jag vill komma ut och leka. Jag är sju år igen och går ut och spelar fotboll. Sex år senare kommer jag titta på en dokumentär om förskolan och inse att jag aldrig någonsin räknade in barnen. Jag kommer då känna mig väldigt tacksam och le åt hur ung jag var.

På skolgården står två barn och sprakar på en tredje. Mycket lite har förändrats på mycket lång tid. När jag tittar in i deras ögon ser jag hur små vi är.
Du är den som ligger i slasken på skolgården och tittar på mig som om du bara vill att jag ska försvinna. Som om du väntar på att allt runt omkring dig ska börja implodera.

Jag vet inte om du kommer minnas det här men du har just fyllt sju och bestämt dig för att inte fortsätta leva. Du sitter med alla dina insulinmediciner under bordet i dockhörnan och skriker. Du är sju och vill inte vara med längre. Jag är inte mycket äldre men jag tror att jag förstår varför. Jag tror det, men jag vet inte.
Du sitter under bordet i dockhörnan och skriker. Du kommer kanske inte minnas det här sen men någon som knappt får plats under bordet kryper in till dig. Det hjälper inte, men du fortsätter leva. Ett tag i alla fall.

Jag tar bussen hem genom ett mörker så tjockt att det känns som om man bara behöver rätt tidtabell, ställa sig vid rätt hållplats för att kunna köra rakt ut ur det.