Pablo Neruda är en av få poeter som har följt mig genom mitt skrivande de senaste åren. Våren 2007 hade jag förmånen att besöka både hans hem La Sebastiana i Valparaíso och Casa de Isla Negra på Isla Negra i Chile, där Neruda och hans hustru också ligger begravda. Båda husen är omgjorda till museum efter hans död.
1971 fick Neruda Nobelpriset vilket väckte en del uppmärksamhet med tanke på hans politiska engagemang. Neruda var medlem i Chiles kommunistiska parti(jag har skrivit mer om det här) och spenderade flera år i landsflykt. Hans mest kända verk "Canto General" skrevs till stor del under hans tid som gömd i Chile och under tiden på flykt i bland annat Europa. Jag ska erkänna att jag aldrig lyckts ta mig igenom Canto General, min favorit är The Captains Verses (Kaptenens verser). Dock är tyvärr de svenska översättningarna ganska dåliga.
Det talades väldigt tyst om Nerudas politiska arbete under guidningarna i hans hus och de frågor vi ställde fick flyktiga svar, det verkade som om stiftelsen som sköter museumen helst inte pratar om det.
Däremot går det som en röd tråd genom hela hans skrivande, även i kärlekdikterna.
Det här är riktigt, riktigt bra.
The Flag
Stand up with me.
No one would like
more than I to stay
on the pillow where your eyelids
try to shut out the world for me.
There too I whould like
to let my blood sleep
surrounding your sweetness.
But stand up,
you, stand upp,
but stand up with me
and let us go off together
to fight face to face
against the devil's webs,
against the system that distributes hunger,
against organized misery.
Let's go,
and you, my star, next to me,
newborn from my own clay,
you will have found the hidden spring
and in the midst of the fire you will be
next to me,
with your wild eyes,
raising my flag.
Pablo Neruda, The Captain's Verses
tisdag 9 juni 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
när jag var liten stod det pablo neruda på bokryggar hemma. jag tror att det är dags för mig att öppna de där böckerna nu.
Ja, liturgin går ut på att begrava stjärnan i lera för att göra oss mottagliga för exploatering, men lusten och kärleken kan åter väcka den av liturgin i lera begravda stjärnan vilken då åter skänker mening åt livet. Det är mycket elakt att begrava en stjärna i lera.
Ditte; gört!
Tomas; Menar du Nerudas språk? Där begravs inga stjärnor i lera.
Nej, jag känner att den återuppstår i dikten The Flag.
Den vackraste strofen kom efter kuppen 1973:
Ni kan döda alla rosor.
men aldrig hindra våren.
Redaktörn; ja jäklar, magiskt.
http://www.youtube.com/watch?v=vgeZEdbv_m8
Skicka en kommentar