Om det inte vore för tröttheten

Om jag hade orkat hade jag berättat om tunga arbetsdagar, tröttheten efter dom. Jag hade skrivit något om att skrivarlinjen på distans nu dragit igång, hur allting gick från tidiga augustis tystnad i lägenheten i Tumba till kökslarmet, smattret från tangentbordet, mailen i inboxen, tre missade samtal, "Du glömmer väl inte mötet på tordag?" och en ovilja att tacka nej till saker när man plötsligt får en chans att göra sig själv synlig efter alla "Vadå kallskänka? Men vad ska du plugga till sen?"

Under hösten kommer jag skriva krönikor på ledarsidan i Örnsköldsviks Allehanda och i Arbetarbladet. Ni kan se lite av mig i föreställningen om Palme på Uppsala Stadsteater och jag har en egen föreställning på samma teater den 20 oktober.
Och jobbet och skolan och diktuppdragen.

Jag trivs alla dagar utom de som är en kitchen nightmare. De är tyvärr ganska många just nu.

Men mest av allt(och jag vågar knappt säga det i rädsla för att misslyckas);
manuset till diktsamlingen är efter kontakt med chefsredaktören skickat till ett första förlag.

Jagvillhabostad.nu

September brinner borta vid veckoslutet, lovar röda träd och halsdukar att leta fram ur garderober. Augusti svalnar och nätternas kyla ligger kvar över gräsplanerna när jag går bort mot pendeln. Varma dagar, kalla nätter.

Sommaren med sina synvillor borta vid horisonten vid backen upp mot Hallunda, sommaren med tiden långsamt pressande sig förbi tolvsnåret och de lätta sommarregnen, nu hällregnet över Tumba centrum, slår mot plåttaken med ett eftertryck som berättar att vi inte kan vända tillbaka.

Sommaren med sina två månadsskiften utan stressen i att inte veta var man ska bo nästa månad, utan pressen i att ständigt fundera på vem man kan ringa om inte allt löser sig och man hittar ett nytt andrahandskontakt.

Men augusti tickar långsamt förbi och det blir plötsligt dags att packa sina väskor igen. A kommer tillbaka från Norge och "hemma" blir ännu en adress jag aldrig hann lära mig postkoden till.

Jag räknar mig bakåt genom sommaren, våren, januaris första uppbrott med flygbiljetterna tillbaka till Vancouver. Mina tillhörigheter packade i två väskor, incheckade, utcheckade, burna genom snön in i huset på 11th and Moody, nerpackade i februari igen, flyttade till 538 Smith Street, nerpackade en tidig morgon med slutgiltiga farväl och tårar i slutat av mars, flugna tillbaka tio tusen meter över havet, till Göteborg och Bergsjön. Jag räknar mig tillbaka genom alla gånger det inte ens varit lönt att packa upp dem; ompackade i tre mindre väskor på tåget till Stockholm. Första natten hos AE innan jag fick tillgång till lägenheten på fridhemsplan. Tre veckor med våren tvekande i träden, solen som slog igenom bortanför namnlösa platser, jetlaggen fortfarande jagande mig, saknaden efter vänner på andra sidan jorden fortfarande fysisk i vilket språk jag av vana lärt mig använda.

Maj med flytten i tunnelbanan, två vändor mellan Fridhem och Sockenplan. Isaac med gitarren sittandes vid datorn, jag med tangenterna under fingrarna och första försöket till bok uppklistrat på väggarna. Trångbodheten och osäkerheten. Flytten till Tumba. Fyra påsar och en skrivare tyngre än i april.

Så är det då dags igen. Jag minns fortfarande min adress i Göteborg men ingen av mina Stockholmska adresser har ännu fastnat.

Jag packar mina väskor och hoppas att mitt nya svarta tredjehandkontrakt ska vara länge nog för att få se hösten gå över i vinter.

Solidaritet

"Den minsta sociala enheten är inte en människa, utan två"
Bertold Brecht


Grundtanken är enkel;
Om vi riktar våra blickar mot
de mjuka kropparna
så kan
den hårda metallen
inte punktera dem,
blodet inte rinna ur dem,
sångerna inuti ej tystna.

Det är enkelt,
vi kan se det hända.
Men för att göra det så måste vi lära oss att möta vår egen blick när någon annan tittar oss i ögonen.

Sången

Så är det sorlet på tunnelbanan som bakgrundsmusik, melodin innan tåget saktar in vid ännu en perrong, mannen som tittar mig i ögonen när jag låter pennan vila mot pappret och höjer blicken. Sången som den här staden bär i mitten av augusti.
Det börjar bli sent och jag håller mig i dagar från att ringa dig, jag vet inte hur jag ska tänka på dig för att kunna hålla kvar känslan. Sommaren svalnar långsamt utmed rälsen mellan städerna.

"Sätt dig på tåget så kommer jag och hämtar dig."

Kanske att det jag är mest rädd för är att du kommer behöva mig lika mycket som jag behöver dig.

Så jag håller mig till den här sången, byter inte tåg på centralstationen och bär din röst på avståndet mellan oss. För att undvika att tiden förändrar känslan inuti; lika hopplöst omöjligt varje gång.

Men det är dina ögon som följer mig på gatorna på Söder, i parkerna mellan torgen, nervositeten gränsande till panik inuti. Det är din röst som bär tonerna, gnislet från rälsen när tåget saktar in, men hur jag än lägger örat emot och ber människorna runt om mig att prata tystare så kan jag inte höra vad sångtexten handlar om.
Ett uråldrigt behov av närhet eller ett försök till att lära sig att leva med sig själv?
Kanske båda.

Jag aktar mig för avståndet mellan perrong och tåg när jag stiger av, nynnar på dig utan att märka av det. Bär dig inuti som sommarens största hit, sommarplågan som ska följa mig in i andra årstider, om vi bara vågar fortsätta sjunga.

Sökes; förläggare av arbetarpoesi

Allting händer på en gång.
Nu är jag plötsligt krönikör på ledarsidan i Örnsköldsviks Allehanda, den 20e oktober kan man se mig i egen föreställning på Uppsala Stadsteater, jag blir uppringd och anlitad att skriva en långdikt ungas situation i dagens Sverige. Inställda drömmar, hopp och visioner.
Jobba deltid, plugga heltid. Skriva skriva skriva.

Nu, för att kunna göra allt detta, vill jag gärna slippa tänka mer på den här diktsamlingen om att arbeta i kök som jag har skrivit. Den stör mitt synfält, gör mig livrädd, ger mig sömnlösa nätter.
Så, nu kör vi.

Hej och hå.

Lagen om alltings jävlighet

-Hur känns nya jobbet då?
-Jo, det är skönt att jobba men jag får mest skära grönsaker och lägga upp mat. Fast köksmästaren berömde min knivteknik och kallade mig norra Europas bästa kallskänka igår.

Så kunde det låta så sent som i lördags för det har varit skönt, skönt att komma hem efter de fem timmarna på jobbet, fortfarande kapabel att orka stå upp. Skönt att göra nytta och jobba tillsammans med en kock som vet vad han håller på med, och vill lära ut.

Så när den andra veckan på jobbet skulle dra igång idag och den nya kocken byta ut köksmästaren som gått på föräldrarledighet, kändes det lite som om jag visste vad jag höll på med.
Jag knäppte långsamt kockrocken, satte på mig hucklet och gick in i köket för att träffa min nya kock. Istället möttes jag av en förskolärare(förlåt, pedagog) iförd köksförkläde, som med ett uns av panik i rösten frågade om jag inte visste vad som hänt!?

- Kocken är sjuk idag!

Vad som hände efter det är oklart och handlar mest om lagen om alltings jävlighet när jag ska leka kock tillsammans med en pedagog, en timme ifrån lunch för 150 barn och vuxna. Det handlar om den sortens misstag man gör när man glömmer att andas och "falafeln" som pedagogen tagit fram visar sig vara köttbullar. Precis den sortens jävlighet som uppstår när grönsaksleveransen inte kommer och fyra förskoleavdelningar plötsligt ska ha kalas och uppflyttningar och fruktfat, samtidigt.
Det är dagar som denna jag uppriktigt överväger att utbilda mig till kock, bara för att få lite bättre odds mot sånna här dagar.


Snälla Köksmästaren, kom tillbaka.

Workmare?

Det blir torsdag, jag sitter på tåget till jobbet och tänker på drömmen jag drömde natten till första arbetsdagen.

Jag hade blivit kallad till arbetsintervju på en privat förskola och efter att ha gått vilse i en Röda Korset-butik satt jag mittemot kvinnan som i drömmen var min blivande arbetsgivare. Hon och en av chefspedagogerna satt och tittade på mitt CV när kvinnan plötsligt frågade vad "Pucko!" betydde. Jag förstod först inte vad hon menade men när jag tittade på papperna insåg jag att jag av misstag gett dem fel papper; de hade fått ett CV där jag i drömmen satt betyg på alla mina tidigare arbetsgivare. Efter varje arbetsplats stod förutom arbetsuppgifter som "kassahantering", "beställning av varor", "varm- och kallkök" också "Pucko!". Ordet som beskrev vilka okompetenta chefer de var.

"Vad betyder det?"

Jag drog till med att vi på alla mina tidigare arbetsplatser sålt Pucko, chokladdrycken, och hon nickade glatt, sa "Aha!" och anställde mig direkt. Med kallsvetten rinnande längs ryggraden vaknar jag till och funderar på vad mina tidigare arbetsgivare gett mig för bild av intelligensnivån hos människor i chefsposition.

När jag somnar igen står jag plötsligt i ett hav av barn i min köksuniform. Barnen sitter helt stilla och lyssnar när jag berättar om varför man har dubbelknäppning på kockrockar och varför de måste lära sig att dela med sig; det är helt enkelt så att det är lika bra att vänja sig, vi håller nämligen på att införa ett rättvist samhälle, där alla får leka med leksakerna och alla får plats i lekhörnan. Så om deras föräldrar klagar på fastighetsskatten så betyder det bara att de behöver gå om förskolan.

Jag ler när jag går av tåget och in på min nya arbetsplats.


Fotnot; denna veckan började jag arbeta som kallskänka i ett förskolekök och de senaste fyra veckorna har jag ägnat åt att skriva om mina politiska drömmar och visioner. Och drömma om dom.

Långsiktigt miljötänk?

Jag läser om forskaren som tycker att vi ska rädda miljön genom att jobba mindre. Tanken är att vi då får mindre pengar att göra av med och på så sätt slösar mindre på jordens resurser.

"Jobba mindre, tjäna mindre, konsumera mindre och få tid och ork över till annat - för din egen och för miljöns skull. "

Vänta nu lite, tänker jag. Här står det ju svart på vitt vilka miljöbovar de där rika människorna är. Borde då inte det logiska ur miljösynpunkt vara att avskaffa de rika och se till att alla har lagom istället?

Sen tänker jag, snälla lilla forskare,
jag heter Jenny, jag jobbar som kallskänka. I min bransch jobbar de flesta redan deltid. Problemet är att det inte är något som vi valt själva, inte ens för att vara snälla mot miljön. Vårt problem är lite tvärtemot ditt; vi kämpar för att få de lilla pengarna vi tjänar att räcka. Vi brottas inte med problemet med att ha så mycket av dom att vi inte kan använda dom på ett vettigt sätt. Vi går mellan säsongsanställningar, timvik, arbetslöshet och ovisshet. Sitter vid telefonen och väntar på beskedet att vi visst behövs, "du får tre timmar idag". Vi hoppas ibland att våra arbetskamrater ska vara sjuka så att vi ska få jobba, vi jobbar öppningspass efter stängningspass, stängningspass efter öppningspass, jonglerande flera jobb i tiden mellan på spårvagnar, tunnelbanor, bussar. Vi vet vad det kan innebära att tacka nej till jobb; imorgon har du inget längre. De ringer någon annan. Nästa månad kanske vi inte behövs längre så ringer de så tackar man ja, ställer in planerna på fritid, tar aldrig semester från deltidsarbetslösheten.

Vänta, vi tar det en gång till

"Jobba mindre, tjäna mindre, konsumera mindre och få tid och ork över till annat - för din egen och för miljöns skull. "

Jobba mindre?
Tjäna mindre?
Konsumera mindre?

Få tid och ork över till annat
för vår egen skull?
För miljöns skull?

Om vi jobbar mindre blir a-kassan mindre när vi blir arbetslösa, för det blir vi ju. Ofta.
Problemet är att Alliansen ändrat reglerna så jobbar man deltid får man numera bara a-kassa i högst 75 ersättningsdagar. Och ersättningsnivåerna har dom sänkt.

Vi tar mig som exempel, jag tjänar ca 12o kr i timmen, en hög lön i min bransch. Jag jobbar just nu 67%. Blir jag arbetslös en längre tid och hamnar på 65% av min lön kommer jag få ut ca5700 kr i månaden. Woho! Jobba mindre = tjäna mindre. Ja, det stämmer ju faktiskt. Frågan är hur mycket ersättningen blir när jag inte ens har rätt till a-kassa efter de 75 ersättningsdagarna.

Tänk er sen vad bra det är för miljön när jag går i pension på de här inkomsterna. Kommer inte göra av med en enda krona på något som inte går att äta och det kommer bara vara närproducerat eftersom allt jag kommer ha råd med är frukten ur villaägarnas trädgårdar. Tack Alliansen för att ni ger mig möjligheten att hjälpa en planet i nöd.


Jag vill gärna jobba mindre,
jag tycker att vi skulle kunna konsumera mindre.
Jag vill gärna få tid och ork över till annat,
både för min egen och miljöns skull.

Men snälla lilla forskare, öppna ögonen. Det här är verkligheten.
Resurserna behöver omfördelas, annars kommer jag palla frukt ur din trädgård när jag fyller 50 år och går i förtidspension eftersom min kropp gett upp. Då får du skylla dig själv.

Här kan ni läsa artikeln.

Ett sista försök

Sommaren gör ett sista försök i tidiga augusti. Jag packar min väska och tar tåget in mot Stockholm. På bussen söderut funderar jag på vad vi ska göra när de som gett upp blivit fler än de som trots det orkar kämpa. Sverige med sina gröna åkrar och heta asfalt susar förbi bussfönstret. Vi pratar inte med varandra på den fullsatta bussen, håller blicken riktad rakt fram.

Det är augusti och jag har inte jobbat i kök sen matservicen på Huddingssjukhus privatiserades i april. Inga skärsår på mina händer, inga arbetskamrater som ringer och berättar för mig om motståndet mot allt som vill oss illa tidiga mornar, sena kvällar. Inga lönebesked som håller mig ovanför ytan. Jag har fyra dagar kvar innan jag börjar jobba som kallskänka igen. Fyra dagar som pressar mig söderut.

Sommaren har varit oändligt lång i tystnaden i lägenheten i Tumba, har varit solen mot min hud på gräset vid sjön, vänners leenden på väg över torg och parker. Den har varit fruktansvärt kort i känslan av att ingenting blivit gjort, har varit travar av låneböcker bredvid min säng, ljudet av dova röster på biblioteken, smattret från fingrarna över tangenterna, blyersraspet. Och den kompakta tystnaden när inga av orden fungerat ihop, när bristen på sammanhang har sänkt ljudnivån inuti och gjort det omöjligt att förvandla viskningarna till rop. Det har varit tusen misslyckade försök i att lära sig att älska varandra, tusen förlåtelser och svek. Men också värmen inuti på väg hem från tåget med sommarsolen på väg upp bakom våra ryggar. Blåbärsfläckade fingrar och mousserande i parker vid namnlösa vattendrag. Lyckan i att vara tillräckligt stark för att vara ensam, svagheten i att tro att man klarar sig bäst själv.

Jag rullar genom Sverige med en önskan om att finanskrisen ska väcka något i oss. Ett sätt att se att ingenting är hopplöst bara för att det är så det känns. Ett sätt att se våra svagheter som potentiella styrkor, hitta tillbaka till styrkan i tillsammans och våga behöva varandra.

På parkeringen utanför Ica i Värnamo står en blå Volvo och väntar på mig. Någon kommer möta mig med ett leende och sommarens sista dagar kommer föda något sorts hopp.

Hoppas jag.

Tillsammans har vi makt att upphäva makten

Jag har under sommarmånaderna ägnat mycket tid till att försöka förstå mig på Palme och socialdemokratin, det har gått sådär. Oftast har det slutat med svordomar och hopskrynklade utkast. Ett av de teman som jag försökt skriva om är gruvstrejken i Kiruna, Malmberget och Svappavaara 1969-70. Då strejkade 4 800 gruvarbetare i 57 dagar mot bland annat ackordshets och ständiga dödsolyckor. Gruvstrejken var startskottet för den vilda strejkvåg som följde under 70-talet.

Under min research stötte jag på en dikt av Göran Sonnevi som han skrev i samband med strejken.
Fram till för två månader sen tror jag inte att jag läst en enda hel dikt av honom. När en vän frågade vad jag tyckte om Sonnevi svarade jag någonting i stil med att det var för abstrakt. Nu har jag haft tid och ork att läsa och revidera den ståndpunkten. Sonnevi är i sina bästa stunder lysande, i sina sämsta vill jag fortfarande hävda att det är ganska flummigt och abstrakt. Här kommer en dikt som Göran Sonnevi skrivit i en av sina lysande stunder. Den är från diktsamlingen "Det måste gå".


Rösterna från Kiruna, Svappavara, Malmberget

När arbetarna på en stor arbetsplats gick samman
föddes ett nytt språk
Strejken var inte i huvudsak för
pengarnas skull, utan
för att bli människa, och inte en
siffra i produktionen
Naturligtvis betydde pengarna mycket

Men överallt, på allt flera
arbetsplatser, börjar man tala igen,
på det nya språket, som
de flesta redan kan, men inte
visste det Att gå tillbaka
till jobbet betydde inte
att gå tillbaka till det gamla språket

Vi kan siffrornas språk nu, ända
in i märgen, och det
ska vi fortsätta tala! Men också
vårt eget språk, och så länge
att dom som har makten begriper det
Ingenting kan gå tillbaks till det gamla
Tillsammans har vi makt att upphäva makten

Inga sommarlov kunde skilja oss åt

Man skulle kunna säga att jag varit på semester och att det är därför jag inte kunnat uppdatera bloggen, för någon från Örnsköldsviks Allehanda ringer och hänvisar till sista bloggposten "Så du låter manuset vila lite nu?" och jag minns knappt i vilken årstid jag skrev det där. Det är som ju fler dagar som lägger sig mellan desto svårare blir det att komma ihåg vad den här bloggen handlar om.

Vissa dagar känns det som om allting tystnat. För jag kan inte berätta om kärleken med risk för att såra, jag kan inte skriva om alkoholen utan att riskera allt igen, jag kan inte berätta om människorna jag träffar, för oftast orkar jag inte ens lämna lägenheten. Jag kollar upp när bussarna går, packar väskan och blir sen sittandes med fingrarna över tangenterna, väntandes på något och missar tre bussar på raken innan jag packar upp väskan igen.

Jag vaknar efter en mardröm. Jag var tillbaka på en gata i staden där jag växte upp, så arbetslös och pank att jag var tvungen att börja sälja Kvällsposten igen. Och i drömmen kom det inte trettio tidningar utan hundratals. Jag vaknar kallsvettig och tänker att det här med att jag äntligen ska få börja jobba, och få lön, kan vara det bästa som hänt i sommar.

Här får ni en dikt som var med i mitt första försök till manus, På en gata i staden där vi växte upp. Det blev inget av det just nu, så då tänker jag att det är synd att den bara ligger här på min hårddisk.

Det här är ett försök i att inte ägna mig åt självcensur.


Inga sommarlov kunde skilja oss åt

vi var yngre då
fotbollsplanerna förlängde horisonten

vi trodde vi sett allting den sommaren när vi åkte på läger med fritids och
Lisa nästan täljde av sin tumme
blod överallt och jag förstod aldrig varför tjejerna skrek

lördagarna cyklade vi med tidningsväskan upp längs Slåttervägen
söndagarna med extrabilagan skavande mot axeln,
enkronorna skramlandes i magväskan,

vår egen veckopeng

brunbrända ben över en tennisplan utan nät
skejtarna borta vid ramperna och
tuggummi i håret fast vi bara fick äta godis på lördagar

kvällarna i kojorna i skogen bortom skolan
David Nilssons storebror snusade
och Filip hade fest i sin källare i det röda huset vid lekis

ryktet gick att vi förlorat oskulden den gången
och vi blev
hora på fyra olika språk

skolbänkarna fyllda med hockeybilder och trasiga läroböcker
Fröken som förklarade för Remi att alla inte hade
råd att lägga mer än tjugokronor till klassresan,
varför var hon tvungen att säga det

vykorten från Grekland
när vi faktiskt hade sol i Sverige
förlåt
för att jag bara umgicks med dig för att du hade Nintendo,
pool och ett rum fullt med godis i källaren
dina föräldrar hade jobb och jag var från en annan planet

oändliga skolkorridorer
alltid hungrig vid tio igen
men inte kunde man be mamma om pengar till frallor på kvartsrasten
lunchen var ju gratis

jag och min syster i ett vi sittandes ensamma på
bänkarna vid cykelställen
vi var horor utan några ligg att berätta om
fel kläder, för korta byxor
men bra på fotboll var vi ju förstås

så vi ringde runt för att få skjuts till matchen
tyckte inte om att behöva
mamma kunde ju köra men bilen var pajj igen och
pappas händer inte nyktra nog att laga den

cykelvägen över Blåbron,
cyklade genom orättvisorna till inneträningen och
fick en stenhård rakt på bröstet
gömde mig på toa när jag inte vågade säga att det gjorde ont
vilka bröst? jag hade väl inga bröst

insamling till världens barn och vattendropparna fyllde klassrumsfönsterna
vi köpte godis för de första pantburkarna,
tänkte att vi hade väldigt många fler tomma prippsblå där hemma
och vi var ju också barn

vi var också
barn

bingolotter
penséer
gräddbullar
kolor
kvällsposten

fast att ingen egentligen ville köpa
och mamma redan betalat säsongsavgiften

nya fotbollsoveraller
fast de gamla kostat och fortfarande passade
men likadana träningsoveraller måste vi ju ha
ont i magen
på cykeln hem från träningen

vi var yngre då
fotbollsplanerna förlängde horisonten
och på väg över Blåbron
såg vi världen
lite tydligare