Tillsammans har vi makt att upphäva makten

Jag har under sommarmånaderna ägnat mycket tid till att försöka förstå mig på Palme och socialdemokratin, det har gått sådär. Oftast har det slutat med svordomar och hopskrynklade utkast. Ett av de teman som jag försökt skriva om är gruvstrejken i Kiruna, Malmberget och Svappavaara 1969-70. Då strejkade 4 800 gruvarbetare i 57 dagar mot bland annat ackordshets och ständiga dödsolyckor. Gruvstrejken var startskottet för den vilda strejkvåg som följde under 70-talet.

Under min research stötte jag på en dikt av Göran Sonnevi som han skrev i samband med strejken.
Fram till för två månader sen tror jag inte att jag läst en enda hel dikt av honom. När en vän frågade vad jag tyckte om Sonnevi svarade jag någonting i stil med att det var för abstrakt. Nu har jag haft tid och ork att läsa och revidera den ståndpunkten. Sonnevi är i sina bästa stunder lysande, i sina sämsta vill jag fortfarande hävda att det är ganska flummigt och abstrakt. Här kommer en dikt som Göran Sonnevi skrivit i en av sina lysande stunder. Den är från diktsamlingen "Det måste gå".


Rösterna från Kiruna, Svappavara, Malmberget

När arbetarna på en stor arbetsplats gick samman
föddes ett nytt språk
Strejken var inte i huvudsak för
pengarnas skull, utan
för att bli människa, och inte en
siffra i produktionen
Naturligtvis betydde pengarna mycket

Men överallt, på allt flera
arbetsplatser, börjar man tala igen,
på det nya språket, som
de flesta redan kan, men inte
visste det Att gå tillbaka
till jobbet betydde inte
att gå tillbaka till det gamla språket

Vi kan siffrornas språk nu, ända
in i märgen, och det
ska vi fortsätta tala! Men också
vårt eget språk, och så länge
att dom som har makten begriper det
Ingenting kan gå tillbaks till det gamla
Tillsammans har vi makt att upphäva makten