I februari

Vancouver är solen som slår in genom persiennerna, viljan att ändå ligga kvar i sängen och se ljuset förändras i lägenheten. Vancouver är nya vänner och för mycket dramatik mellan de som älskar. Vancouver är känslan av att ha all tid i världen, men samtidigt känna att man kastat bort den och allting är försent. Vancouver är dansgolven, basen, blickarna som inte når ända in.


Vancouver är jag som kryper ur sängen, tvingar på mig skorna och går ner till Starbucks för att få någonting gjort.


Jag känner det inte. Men jag försöker.

------------------------------

du ringde upp och sa att du glömt hur man gjorde
jag stod i underkläderna i hallen och
lyssnade till din röst som om du ringt mig från andra sidan,
tänkte att det inte fanns något man kunde svara på ett sådant samtal

jag hade fel då men hade du ringt upp mig nu
hade jag lyft telefonen och svarat samma sak som då,
det var så din fråga var ställd

du fortsatte prata medan ljuset förändrades i din lägenhet,
grannarna slog i hissdörren och
jag ljudlöst hörde dig sätta dig ner vid köksbordet

någonting förändrades i din röst men jag vet inte vad

sen sa jag det jag visste skulle göra mest ont;
det gjorde ingenting att du gått hem med henne den kvällen
det fanns ingenting att förlåta

jag hade fel då och hade du frågat mig nu hade jag gjort samma misstag som då;
lyft telefonen och sagt att vi ibland glömmer att vi är människor
att jag gick hem med din bästa vän den kvällen
och att det var därför vi inte behövde någon förlåtelse

nu önskar jag
förlåt
intatuerat
på horisonten
när du tittar upp från din morgontidning och
minns en tid då vi kände varandra så väl att
vi inte behövde fråga varandra vad det var som gick fel