Min mormor Elvira

Jag är så långt borta
, med beskedet om att att min mormor somnat in på hemmet. Med sina barn sittandes runt omkring. Kusinerna som kommit. Så långt borta från byn där jag kände mig trygg, med mina tjugonio kusiner som gjorde släktträffar och födelsedagar till äventyr.
Så långt borta från mormor sittandes nära läsandes godnattbön. Pannkaksfrukostar, fotboll på åkern, lukten av gödsel.
Min mormor blev gammal, började glömma vem hon var, tills demensen helt tog över. Men jag minns henne ståendes på trappan när vi svängde in på gårdsplanen. Hon log alltid. Hon älskade sina barnbarn.
Efter hon kom in på hemmet och morfar fortfarande bodde kvar på gården sa han att maten som hemtjänsten kom med var bra, men inte alls som mormors. Min mormor var en fantastisk kock, även om hon själv aldrig skulle kallat sig det.
Hon sydde tavlor och målade. Alla kusiner fick porslinsfigurer, hon målade fantastiska vaser och skålar. Min mormor var konstnär.
Hon var en troende kvinna. Godnattbönen påverkade mina tidiga år mycket, jag trodde på gud tills ett par år innan jag konfirmerades. Den tron känns väldigt avlägsen nu. Men då var gud tryggheten i mormors röst, ljudet av mina kusiners andetag i sovalkoven, lukten av gården.

Jag hoppas att hon hittat till sin Gud nu.


Det gör fruktansvärt ont att vara så långt borta i natt.





jag minns mormor när hon fortfarande mindes sig själv
det var barnskratt och ljudet av en liten by
i nordvästra Skåne
med mormor sittandes i skuggan i hammocken

hon var gammal redan då
log när vi sprang fram över gårdsplanen
pratandes med sina barn om dottern som cancern tog

det var alltid sommar då
med mormors varma hand runt kaffekoppen
förklädet hängt över köksstolen
när gården tystnade om nätterna och huset knarrade under barnbarnen

det var den tjocka luften på höskullen
kattungarna som öppnade ögonen för första gången
kojorna byggda uppe i den röda ladan
storasyskonen som sträckte ut händerna över takbjälkarna

det var mjölkbilen, korna i hagen borta vid pilarna
kusinerna sittandes på flaket bakom en grön traktor med en yngre morfar
mormor ståendes på farstutrappan med matklockan i handen

jag minns mornar sittandes i köket i Ingelsträde
när vi blev lyfta upp på stolarna
körsbärskompott i filen
vaxduken som reflekterade solen
nymjölkad mjölk i glasen

jag minns mormor när hon mindes sig själv
när hon pratade till sina tjugonio barnbarn
med kärleken hos någon som levt ett helt liv
så nära sin församling

det var alltid sommar då
med mormor sittandes på sängkanten i flickrummet
läsandes barnens aftonbön
och vi fortfarande visste
att det inte fanns någonting att vara rädda för

vi sprang över åkrarna
lekte krig i den tomma ladugården
matade hönsen
tills någon sa att kriget var över och vi måste gå och lägga oss
mormor skalandes potatis vid vasken
morfar lyssnandes på kulingrapporterna

jag minns mormor när hon mindes sig själv
när hon vid en födelsedag grät vid bordet med de vuxna,
sa att hon var så glad att alla var där
morfar la en hand i hennes knä

vi lekte spöktunnel på övervåningen
med bilder av Jesus på väggarna
var världens rikaste med kopparmynt från början av ett annat århundrade
så många plastsoldater att skydda oss

jag minns mormor sittandes i skuggan i hammocken
i en liten by i nordvästra Skåne
det långsamma i en gammal människas rörelser
med minnen från ett helt liv

jag minns mormor när hon fortfarande mindes sig själv
hon berättade för mig
att hon hade minnen av oss från långt innan vi blev gamla nog att minnas henne