På tåget tillbaka till Stockholm sitter jag med ett leende och tänker att ibland, vissa dagar, är jag säker på att det finns hopp. När jag lämnade Bergsjön ett par timmar tidigare åkte min syster till Landvetter för att hämta sin kanadensiska kärlek, så mycket nervositet i luften att jag kunde känna den i mig.
De träffades på
The Bourbon, det var en torsdag. Det var alltid en torsdag på
The Bourbon. Jag hade hämtat henne ett par veckor tidigare på
Vancouver flygplats och burit hennes väskor genom den staden. Hon var min tvillingsyster och han bar ett namn det tog dagar att lära sig att uttala.
Självklart borde hon varit försiktig, men hon var inte den
sortens människa som trodde att det bara fanns en enda, och sen ingen mer. Och han hade tydligen bara trott att de skulle ta en
kaffe.
Men det var en kärlekshistoria, så därför frågade han henne om han fick träffa och måla av henne någongång. Därför svarade hon ja.
Så de träffades, satt mittemot varandra i två fåtöljer på
Starbucks och la pusslet som var deras liv. Så gick de längs ett världshav med bergen som fotoshopade mot horisonten. Så tog hon hans hand och sa att hon snart skulle åka igen. Den månaden låg de bredvid varandra dagarna och nätterna för att försöka hålla nedräkningen borta. Vågade säga allt, göra allt, känna allt i en begränsning som snart skulle skilja dem åt. Och så åkte hon.
Den sista natten innan planet lyfte för att ta henne bort från honom hade han stått och
skrikit ut över havet, förbannat världen i deras allra första gräl. Ett
avgrundsvrål som ett sista försök att undvika det oundvikliga, avskedet. På kanten av en
tremiljonserstad hade hon sparkat på en
soptunna i paniken i att vara tvungen att lämna sitt hjärta i två händer på andra sidan jorden.
Skrikit att han ändå var tvungen att glömma henne. Morgonen efter kom hon haltande genom lägenhetsdörren med tårarna rinnande längs kinderna och berättade att han hade sprungit barfota efter henne genom
downtown Vancouver efter de sagt
hejdå, för att berätta att han aldrig skulle kunna glömma henne. Så åkte vi, grät oss över ett världshav, med så mycket svindel. Så var det sagt att d
e inte skulle få ses igen.
Men det var en kärlekshistoria, så efter två månader med extrapass i servisen på
Vancouverrestaurangen, åkte han över havet han förbannat den där kvällen, så mycket svindel i att komma närmare. Så mycket svindel i att stå där på Landvetter med längtan och hjärtat, att efter så lång tid i en kärlekshistoria mötas i säkerheten i en kyss. Min syster och
Xch'é'.
Jag rullar in på
t-centralen med ett leende och känslan av ett lyckligt slut. Kanske är det därför jag med lätthet sen kan tacka nej till
smset från honom som bara hör av sig på
fyllan, för att ikväll handlar det inte kropparna, utan om att höra någonting bulta inuti dem, och kanske om att fortsätta leta efter det som får oss att känna oss mänskliga.
Inlägg
