Jagvillhabostad.nu

September brinner borta vid veckoslutet, lovar röda träd och halsdukar att leta fram ur garderober. Augusti svalnar och nätternas kyla ligger kvar över gräsplanerna när jag går bort mot pendeln. Varma dagar, kalla nätter.

Sommaren med sina synvillor borta vid horisonten vid backen upp mot Hallunda, sommaren med tiden långsamt pressande sig förbi tolvsnåret och de lätta sommarregnen, nu hällregnet över Tumba centrum, slår mot plåttaken med ett eftertryck som berättar att vi inte kan vända tillbaka.

Sommaren med sina två månadsskiften utan stressen i att inte veta var man ska bo nästa månad, utan pressen i att ständigt fundera på vem man kan ringa om inte allt löser sig och man hittar ett nytt andrahandskontakt.

Men augusti tickar långsamt förbi och det blir plötsligt dags att packa sina väskor igen. A kommer tillbaka från Norge och "hemma" blir ännu en adress jag aldrig hann lära mig postkoden till.

Jag räknar mig bakåt genom sommaren, våren, januaris första uppbrott med flygbiljetterna tillbaka till Vancouver. Mina tillhörigheter packade i två väskor, incheckade, utcheckade, burna genom snön in i huset på 11th and Moody, nerpackade i februari igen, flyttade till 538 Smith Street, nerpackade en tidig morgon med slutgiltiga farväl och tårar i slutat av mars, flugna tillbaka tio tusen meter över havet, till Göteborg och Bergsjön. Jag räknar mig tillbaka genom alla gånger det inte ens varit lönt att packa upp dem; ompackade i tre mindre väskor på tåget till Stockholm. Första natten hos AE innan jag fick tillgång till lägenheten på fridhemsplan. Tre veckor med våren tvekande i träden, solen som slog igenom bortanför namnlösa platser, jetlaggen fortfarande jagande mig, saknaden efter vänner på andra sidan jorden fortfarande fysisk i vilket språk jag av vana lärt mig använda.

Maj med flytten i tunnelbanan, två vändor mellan Fridhem och Sockenplan. Isaac med gitarren sittandes vid datorn, jag med tangenterna under fingrarna och första försöket till bok uppklistrat på väggarna. Trångbodheten och osäkerheten. Flytten till Tumba. Fyra påsar och en skrivare tyngre än i april.

Så är det då dags igen. Jag minns fortfarande min adress i Göteborg men ingen av mina Stockholmska adresser har ännu fastnat.

Jag packar mina väskor och hoppas att mitt nya svarta tredjehandkontrakt ska vara länge nog för att få se hösten gå över i vinter.