Syskonskaran

min storasyster ringer och säger att hon har fått sin första fasta anställning efter år på vikariat, att hon har svårt att hantera glada överraskningar, att hon inte litar på den lokala fackmannen utan ringer mig istället
det är bra
för jag gillar att prata om facket
och jag gillar definitivt att prata med min syster

dessutom bultar något hårt inuti mig, för för ett par minuter sen bokade jag min biljett till Kanada,
öppen hemresa så att jag kan stanna hur länge jag vill
eller packa min väska och åka hem igen

jag måste göra det klart redan nu; jag tror inte på det där med att bevisa saker, te x som att man klarar sig själv på andra sidan jorden
ingen klarar sig själv, definitivt inte jag, därför är det tur att min bror är där så att vi kan gå och se Justin Nozuka den 19e

men om allt går åt helvete och jag kommer på att allt var en mycket dålig idé, så kommer jag hem igen
ingen prestige

fast jag tror inte det blir så
för min storasyster säger att hon är orolig att jag inte kommer komma hem igen
att hon är glad för min skull, men att jag måste se upp så jag inte råkar bli våldsamt förälskad i någon pilot från södra vancouver, att det är sånt som jag blir, ibland

jag säger till henne att jag inte alls är inne på den linjen
att det redan krävts en hel del smärtsamma farväl
att jag är tillbaka i bergsjön till sommaren
och att hon gärna får komma på besök då
men först;

Blame it on Canada!

Vi är här nu

det är så lätt för er att tro
att allting är bra
att allting rullar på
att lönen är rimlig och tempot schysst
att alla har det som er

för vi åker inte på samma buss
för ni åker inte buss

så lätt för er att tro att det rullar på nu, när ni planerar för nästa utlandssemester och en större bostadsrätt, medan vi tar en dag i taget, för att vi inte vet hur pengarna ska räcka till i övermorgon, hur orken ska räcka

så lätt för er att tro
att livet är enkelt och lätt
för ni har inte stått i kön i affären nere på torget och hört kassörskan fråga om det verkligen finns pengar på kortet, inte sett paniken växa i ögonen på mannen framför i förnedringen i att plocka bort vara efter vara, “kanske att ungarna kan dricka mjölk i skolan ändå”

så lätt för er att tro
att vi lever på 2000-talet
att det inte finns några orättvisor att tala om längre
att man får vad man förtjänar
för ni har inte jobbat ett nattskift på bandet på torslanda, läst direktiven om minskad rotation
och känt konsekvenserna i den isande smärtan bakom skulderbladen

och jag förstår att det kan vara lätt för er att tro
att seklet fick en fantastisk början
att aktierna ger god utdelning och
att livet är rättvist
för ni har inte surrat kätting i göteborgs hamn en vinterdag 2008 i tjugo sekundmeter med regnet piskandes i ansiktet
inte stått i kassan på ett café på Avenyn i mellandagarna och serverat hundratals gäster varje
halvtimme bara för att få höra “fan vad det går långsamt, kan ni inte skynda på lite!”
för det är sånt du säger själv

och jag antar att det är lätt för er att tro
att ni sitter säkert
att inget mullrar underifrån
att det var hit vi skulle

för ni har inte stått bredvid mig i köket och hört min arbetskamrat skrika att hon hatar alla jävla överklasskärringar, inte gått på ert första fackmöte och kännt styrkan av att stå tillsammans

ni hör oss kanske inte än
ni kanske inte ser oss
men vi är här
och vi förbereder oss på att ta över

Till Armin

de säger att du inte orkade längre
att ditt hjärta har stannat och att vi kan
komma till Östrakyrkogården imorgon
kransen är köpt och kostymerna är strukna
den röda stjärnan fäst på rockslaget

de säger att det inte är mycket mer
vi kan göra nu
bara det
att göra den här världen
lite bättre lämpad för människan

med din röda stjärna fäst på kavajen

Omvärdera mig, Raring

jag skulle vilja spara på de ögonblicken

en mjuk hand på något hårt

en paus mellan två andetag och du som viskade

“helt jävla fantastiskt”

med en hand på mig

hade jag varit lite nyktrare hade jag kanske

kunnat hålla mig för skratt också

eller promenaden hem

upproret och du som plötsligt lyfte mig från marken

och jag som inte hann förstå förrän mitt

“helt jävla fantastiskt”

jag lyfte blicken långt bort och svävade hem
som vi satt mitt emot varandra på en sunkig krog

för att vi passar väldigt bra på sunkiga krogar

eller bara för att förstå

att vi burit varandra som hemliga krigsförklaringar

genom det här livet och nu slutit fred

eller påbörjat ett nytt sorts fältslag

och minnet av en tunn madrass

ljuset från din dator och tonerna som flyttade dig närmare

eller mig

löftet att förråda de vi älskar och insikten;

att när vi blir äldre och har fler principer

kommer vi fortfarande inte ångra

en sekund av något

helt jävla fantastiskt

Kontrasterna

veckan som gick var en skön misshandel

eller en elak vän

eller, jag vet inte

nu är det i alla fall alldelles för tyst i min lägenhet,

jag saknar mina besökare

till exempel bakade vi de här goda tomatfrallorna

någongång kanske ni får receptet, ska bara förfina det lite först

och så måste jag säga att jag är lite besviken på er

någon av er borde kommenterat på förra inlägget, uppmärksammat det faktum att jag för en gång skull nyttjade mig av stora bokstäver

menmen, jag antar att det bara vi arbetslösa som har tid med att lägga ut hemliga budskap på våra bloggar

Om snön aldrig lägger sig

Jag sitter ensam på vagnen hem

Anstränger mig för att inte svara när du ringer

Går långsamt upp för backen till min lägenhet

Snön kramar balkongräcket och jag

Antar att det var hit vi skulle

Krossade tomglas i min trappuppgång och

November som frös fast mot något varmare

Annars är allt som vanligt och jag

Räknar inte längre mina misstag

Doften av något kvarlämnat, en

Inbjudan eller bara ett sätt att säga;

Gå inte

Irakkriget

vi ville ha fred,
nu räknas dödsoffren i hundratusental
nu grävs gravarna för de namnlösa och
tystnaden faller över stelfrusna läppar
nu fattas besluten och bomberna faller,
nu låter vi historien ha sin gång
nu rullar pansarvagnar över sandiga gator och
de egendomslösa tvingas betala
nu träffas en pojke av en stor mans vapen,
nu skriker en far och faller på knä
nu sinar vattnet i brunnarna och oljan fraktas bort,
nu säljs ett land för att finansiera ett annat
nu lyfter flygplanen med tungt bagage,
nu återvänder de igen
nu somnar vi ännu en kväll framför tvs nyhetsreportage,
nu vaknar vi igen
vi ville ha fred,
nu räknas dödsoffren i hundratusental

---------------
vi lägger det där sålänge
så pratar vi om annat sen

Åk inte

jag har alldeles för mycket att säga om de senaste fem dagarna
lägger lite tid emellan innan jag gör det
för det värker faktiskt lite i bröstet
hoppas ni har mer tålamod än vad jag har
men det kommer

vi går över spåren vid vasaviktoria och du säger att jag borde ge fan i att flytta till kanada
att man inte bara kan lämna allt och alla
och att “alla” borde spela så pass stor roll att inga flyktplaner skulle vara genomförbara
det hugger i bröstet, jag knyter en hand och försöker förklara för dig om att bli trampad på, om friheten i att börja om från början där ingen känner en och om flyktbilen som redan står med motorn igång och väntar
hur jag inte orkar med fler ogenomförda planer, missade chanser, anpassa mig efter fler människor

dina knogar är vita kring påsen i din hand
blicken någonannanstanns
tystnaden som en markering

“hur tänker du då?”
“vadå tänker? jag kommer vara kvar här när du kommer tillbaka”
och i ett trött motstånd
“det är bra att du tar chansen jenny”

Kolakakor och poetryslam

jag är ganska uttråkad

jag har bakat ännu fler kolakakor

dom blev härligt sega och ser ut så här

någon borde komma hit och hjälpa mig äta upp dom

annars kommer jag dö av diverse välfärdssjukdomar

för det är farligt enkelt att baka kolakakor

man bara blandar ihop 100g smör, 2 dl mjöl, 1 dl socker, 1 msk sirap, 1 msk vaniljsocker och 1 tsk bakpulver. Delar på två och plattar ut på plåt. 175 grader i 12 min. Och snittar upp.

farligt och beroendeframkallande

imorgon ska jag vara med på poetryslam i halmstad

befinner man sig i närheten rekommenderar jag att man svänger förbi

det kan bli ball

En meter över havet

och jag inser plötsligt att jag är färgblind
att jag i år bortsåg från nyanserna i din röst
skiftningarna i din beröring
din blick långt borta

jag kan fortfarande se dig i folksamlingar och
förstå varför dikterna om dig kom först efter vi flyttade ifrån varandra
kan höra mina vänner berätta om hur det sprider sig
hur hela stan och alla gemensamma bekanta blir minerad mark, en hämnd som väntar på att utföras

oftast förstår jag inte var jag hör in i den bilden
om jag bara är slumpen som satte igång allt det där
eller om jag är orsaken till det

ibland har jag svårt att förstå tystnaden
hur man kan tiga ihjäl fyra år
men jag har börjat förstå nödvändigheten
och ibland till och med varit tacksam över den

kanske förstår du hur svag jag är ändå
kanske förstod du hela tiden
att om du släpper in ens ett “hej” när vi stöter på varandra på torget, i affären, på krogen
så orkar vi inte stå emot

andra stunder ser jag tydligt
hur den tystnaden fortfarande kontrollerar mitt liv
hur den finns där mot dina vänner
fortfarande begränsar

en del dagar är värre än andra
när det är som värst kan jag till och med sakna dina föräldrar
förbanna att det enda sättet jag kan förhålla mig till kärleken är att förbruka den

jag berättar för en vän att jag drömmer om dig
och han säger att det är nu det slår tillbaka
att jag ska låta det göra ont
för det var det här jag ville

ibland önskar jag att jag kunde stå i fotoalbumen år efter år
semester efter semester, vardag efter vardag
och nöja mig med det
bli lycklig av sånt som trygghet och att bara ha någon
vemsom egentligen

att jag för varje sak jag förlorat
kunna känna att jag vunnit mer
och släppa frågan på om du någonsin kommer förlåta mig
för att jag inte älskar dig längre

Kungsportsavenyn 39

7.
sitter i baren tio timmar senare och ölen utnyttjar utmattningen,
gör tröttheten trög och lätt på samma gång
b berättar skrönorna från hur det var här innan vi började
hur platschefen brukade ringa sina vänner och ha förfest och fribar efter varje stängningspass hon tvingades ta
sen dess har personalen bytts ut otaliga gånger så vi har ingen som direkt kan bekräfta uppgifterna men konstaterar att det låter rimligt och i linje med hennes professionalitet
samtidigt vet vi att inga löneförmåner kommer av sig själv och frågar varandra med ett snett leende vad vi skulle kunna skaffa oss för förmåner själva
inser efter en del diskuterande att caféet inte har någonting som vi skulle vilja ha

“ja, det skulle väl vara högre lön och att få schemat lite tidigare än kvällen innan det börjar gälla, men vafan, man ska ju inte ställa för höga krav”
“nejfan, det kan ju inte vara lätt att vara chef; pengar som ska räknas, beställningar som ska glömmas, fikor som ska fikas, rökpauser som ska tas, det är ett hårt jobb det där”

skratta eller gråta?
jo, in i dimman med ett halvt skratt,
blandat med en avslagen personalöl och
en flyktig tanke på att man fan måste ta tag i skiten snart

Kungsportsavenyn 39

6.
sommaren är en dimridå i diskrummet
slår emot oss när vi pressar ryggen mot svängdörren och balanserar in kilo av disk

“vafan!”

bänkarna och diskvagnarna är överfulla och jag blir tvungen att försöka stapla dåligt packad disk på höjden
tyngden bränner bakom vänster skulderblad och jag får för åttonde gången idag lust att bara kasta allt i väggen och sätta mig ner på golvet, ge upp
ögonen svider
b slänger upp dörren och lägger för en millisekund handen på min axel

“kom igen jenny, bara ett par timmar kvar nu. vi kan ta en öl sen, tror vi slutar samtidigt idag”

jag struntar i ropen från kassalinjen, kaoset i serveringen och räkmackorna som håller på att ta slut
börjar sortera kopparna, glasen och tallrikarna medan b står bredvid och tar sig an den överfulla bestickbacken
vi pratar inte med varandra, men vet exakt varandras nästa rörelse
ett snett leende och “jag måste ner igen, glöm inte ölen sen”

svängdörren ut i caféet och luftfuktigheten sitter kvar i mina kläder, rinner längs min ryggrad
ett djupt andetag och tre steg, tillbaka ner i kassalinjen

16 ton

jag sitter på vagnen till det som var mitt jobb
det ska vara personalfest och jag får
tvinga mig själv att gå av vagnen på rätt hållplats
för att jag har bestämt mig för att inte låta idioterna ta den här kvällen ifrån mig
arbetskamraterna möter mig med kramar och leenden
men när vi går genom köket känner jag bara obehaget växa
och jag tvingar mig själv att inte spotta chefen i ansiktet
vet egentligen inte varför
det logiska vore att göra det

men protesten i att inte hälsa
för han är faktiskt en av de minsta människorna jag någonsin träffat
och det är inte okey

j säger som det är;
"jag har blivit tillsagd att inte ta in dig, ens när det är kris
de hävdar att du inte var så "smidig" de sista dagarna"

är det något som jag varit alldeles för mycket
så är det smidig

"hade vi fått bestämma så hade du jobbat heltid nu"

och att det faktiskt är det som betyder nått;
att mina arbetskamrater vill ha mig där

men ja
jag är fruktansvärt arbetslös och
snart lämnar jag det här landet
hoppas jag
tror jag

Irakkriget

Här kommer den andra dikten på temat kring Irakkriget, som snart går in på sitt femte år.
Här hittar ni den första.

Denna dikten är till skillnad från den andra inte skriven kring krigsutbrottet 2003, utan nyskriven.





Regn

förklara för mig
hur vetet ska växa till mat på vårt bord
när fälten är fyllda av kratrar

säg mig
hur fotoalbumen ska fyllas av barnbarn
när våra söner dött av bröders vapen
på andra sidan jorden

berätta för mig
meningen med ett krig
när vi inte vässar våra vapen mot förtryckarna
utan mot varandra

snälla, var ärlig
hur ska vi kunna gå framåt
när våra döttrar blivit våldtagna
av företagen som kom för oljan

och låt mig berätta för dig att
det är därför någon gråter mellan raderna i denna dikten;
än lämnar kriget kroppar på gatorna i städerna,
på fälten på landsbygden,
i motståndet mot förtryckarna

och när vi vaknar imorgon är vi fortfarande bröder och systrar,
men också bara små skurar av överlevande

Någonannanstans

varför skulle jag sakna dig?

det är år sen du tittade på mig och
med ett blick klarare än livsinsikter
frågade vad jag tyckte om att du börjat träffa din mamma igen

år sedan vi gick tillsammans längs
en å i en annan stad och pratade om vad
det är som gör oss små när vi borde känna oss starka

vi lovade varandra att aldrig igen ta någon skit
bildade en pakt av trasiga familjeförhållande och
en längtan till något bättre

jag har bytt adress fyra gånger sen jag för
första gången tog din hand och sa att det inte
spelade någon roll vad de sa,
att jag hade lärt mig att bortse från sånt för längesen

vi gick över blåbron och köpte en dricka i livset som någon öppnat i ett garage
ibland satt mannen på sin bönematta när vi kom in
ibland var han inte där
vi la pengarna på disken och gick ut till idrottsplatsen

gick tysta över de gröna planerna, vita linjerna, löparspåret av brun gummi
satte oss vid klubbstugan och jag berättade att pappa börjat dricka igen

det är konstigt, men det som fortfarande kan rädda mig
är en känsla av att du ligger precis som jag ibland;
raklång på en säng någonstans i mellansverige och
undrar vad som hände med mig efter nittonhundratalet,
funderar på om jag också ligger raklång någonstans i
mitten av ett land som tillslut ändå blev vårt hem

Kungsportsavenyn 39

5.
det är lördagsmorgon och kallskänken är fylld till bredden med panini som ska utfodra alla lyckliga lediga
jag kastar fram smöret, sätter ihop Hälden och skär upp tomaterna
sticker vant in handen i den vänstra bänkkylen och inser det innan jag sett det;
någon har tagit min mice en place!
“fan, inte nu igen! jag har inte tid med det här!”
jag hör h svära samma radda nere i caféet och fattar att det måste varit kaos här igår
en kombination av alldeles för mycket gäster och alldeles för lite personal
sånna kvällar blir dåliga spiraler, man kan hamna mer och mer efter under flera dagar innan det äntligen börjar regna eller det går någon viktig fotbollsmatch som gör att folk stannar hemma

först då kan vi försöka hinna ikapp igen

lördagar betyder fullsatt, men också att vi förhoppningsvis är så mycket personal att man slipper sitta och äta ensam

h kommer upp till mig i kallskänken och suckar att det var de nya tjejerna som stängde igår
det finns inga marginaler för att inte ha 4 års erfarenhet av just den här arbetsplatsen för att lyckas stänga i tid och kunna stämpla ut i takt med schemaläggningen, några pengar för den överskjutande tiden ser man sällan av och övertidsersättning är tydligen något som bara stora företag måste betala ut,
inget som kallskänkor, cafébiträden och diskare förtjänar

tyvärr har ingen lyckats med att skaffa sig den erfarenheten innan de inte orkar mer och säger upp sig, och för varje tjej som säger upp sig, och varje ny tjej som börjar, läggs fler och fler arbetsuppgifter och mer och mer ansvar på oss som jobbat kvar längst

h återvänder ner i caféet och jag hör mina svordomar få sällskap av hennes emellanåt
det håller hopplösheten borta

det kommer bli en lång dag, solen kastar sina första strålar mot lilla uteserveringen på framsidan och jag hjälper h ut med de tunga stolarna,
extrapersonalen envisas med att stapla dem sex och sex och även om vi ställer oss på tå har vi svårt att få ner den översta, tvingas lyfta från mitten och få med oss tre på en gång för att det ska gå

“synd att Eva inte fattat det där med att det är avdragsgillt med friskvård, jag skulle verkligen behöva en massage”
“äh, det är mer troligt att du lyckas övertala henne att massera dig själv”
ett leende och
“jag tror jag ska fråga henne nästa gång hon dyker upp, kan bli intressant”

tillbaka in i kallskänken och svetten rinner längs ryggraden
skruvar upp radion, kastar ett snabbt ögonkast på klockan och skriker till h
"ska vi försöka ta lunch vid tolv idag? E är väl ändå för bakfull för att jobba idag, så det är väl bäst att gå innan hon sjukanmäler sig"
h sticker upp huvudet i kallskänken och ler som svar
kan nog bli en ganska bra lördag det här ändå






Hälde- mycket användbar maskin. tärnar, river, skivar osv.
Mice en place - man förbereder och organiserar sina ingredienser och redskap innan man börjar. Skär upp mozzarella och fyller kylarna med röror och liknande så att det bara är att sätta igång.
"E" - platschefen

Kungsportsavenyn 39

4.
vi tar tre minuter och du gömmer dig i ett rökmoln på innergården
säger att han börjat ringa dig om nätterna igen
att du bara svarar ibland, när du inte orkar låtsas att du inte behöver honom
att du fattar att han är ett svin men att du träffat många svin efter honom som varit värre

det är inte lönt att satsa på logik idag och jag låter dig lura dig själv
tänker att det är det man behöver ibland

jag hinner reflektera över var platschefen håller hus, hon brukar ju alltid sitta härute när det är som mest att göra

du berättar att du funderar på att flytta tillbaka till din mellanstora svenska småstad igen och jag ifrågasätter om det kan göra dig lycklig
kommer på att jag efter mina tre år i göteborg inte lärt känna en enda infödd göteborgare
att ingen av oss på caféet bott i stan längre än ett par månader, år
jag frågar dig om du tror att det på något sätt hör ihop med reaktionen man möter när man berättar för folk var man jobbar
hur alla har en åsikt om caféet och dess ägare och hur de åsikterna oftast stämmer alldeles för bra; det är precis så illa och lite till

“Klart det har, och vet du vad jag tror; en dag kommer det slå tillbaka. Det är nästan så man skulle jobba kvar bara för att få se det hända.”

du fimpar mot muren och jag hoppas att du har rätt, men har svårt att tro att saker och ting händer av sig själv

platschefen kommer ut och pratar högljutt med någon av sina vänner i mobilen
vi väljer att gå in igen

Laarsa och Jaarmo

du har precis hoppat av nattvagnen vid skf när två finska alkisar gör mig sällskap
jag hinner tänka att jag än en gång gjort misstaget att sätta mig nykter på en vagn fylld med de värsta sidorna hos människan
men ibland kan man hitta livsinsikterna man saknade när man vaknade samma morgon, till och med på en nattvagn

de sitter brevid mig och pratar om all skit som kastar sig över oss varje dag,
året om
den ena mannen reser sig och ska gå av när den andra lägger handen på hans axel, lutar sig fram och viskar med nått glansigt i blicken som inte är promille;


"Men du, vi vet hur det är;
Livet är stenhårt,
men vi är hårdare"


och ger mig en blick som säger
"kom ihåg det"

så sitter vi tysta mittemot varandra hela vägen ut till bergsjön

Operation Iraqi Freedom

Den 20 mars 2003 gick USA, med ett par andra mördare i släptåg, in i Irak för att hämta lite olja.
Officiellt tog kriget slut 1 maj samma år men ja, dödandet har man ju fortsatt med så riktigt klara kan man nog inte säga att dom är. I år går Irakkriget alltså in på sitt femte år.

Fram till den 20 mars kommer jag publicera lite dikter som jag skrev i samband med krigsutbrottet och lite nyare grejer på samma tema.


Tillsammans med iakttagelserna från caféet blir det här min andra följetång.


Denna dikten skrev jag under ett av de många möten med det fredsnätverk som startades upp i min hemstad. Ett av tiotusentals nätverk som bildades över hela världen. Bilden är från de stora demonstrationerna den 15 februari samma år.


Dikten har även publicerats i antologin "Poeter mot krig".
















Krigsvåren 2003

vi rör oss allt närmare nu
bort ifrån varandra
på måndagarna träffas vi i offentliga rum och sprider uppgivenhet
hoppas kanske men vågar inte tro
tisdagarna som zombies förbi grönsaksdisken
cocktailtomater från ockuperad mark
blodiga konserver från krigszoner
vi väljer att inte delta men
kan inte bojkotta bort världen vi lever i
onsdagarna med tv-flimmer och klusterbomber
greppar vi inte omfånget borde vi inte
en halv miljon spädbarn sätter ingen dagordning
smarta bomber plötsligt ganska korkade
faller in bland födande mödrar
de här barnen fick aldrig komma till världen
torsdagarna kommer med hastigt upptejpade protester,
nya fredsrörelsen och meningsutbyten som spränger en i bitar:
någon har satt en prislapp på rättvisan och priset är stigande –
vems syster betalar vi med i morgon
inte min
fredagarna med solsken i parken
krigsvåren föder motstånd i två riktningar
sandstormarna är vårt sista hopp
lördag och någon har satt vapen i guds händer,
ber oss gå med i hans heliga korståg
men andra sorters tåg längs stadens gator avväpnar vår tvekan
kullerstenarna vibrerar, trycker hårt min systers hand
de säger att bergen börjat röra på sig
att priserna sjunker och att någon,
någon på andra sidan jorden har vägrat att betala

Kanelbullen

okey, se det som ett inlägg i debatten om mazariner vs kanelbullar

någon som har något att sätta emot?

tänkte väl det....

Till Vera

vi ses igen efter fyra år
på ett tåg till staden
där vi växte upp

du bor i ett annat land nu
utbildade dig till bartender
och är vackrare än någonsin

för sex år sen var vi vänner
nu är du en främling
med historia

men jag tänker att
tiden vi spenderade
ihop borde betyda något

att åren i början av
tvåtusentalet
bär på ett facit för hur saker blev

att det borde finnas ett sätt
att komma åt svaren på hur
man fattar livsavgörande beslut

du pratar om nästa vinter
som något som ska befria dig
en ny sorts vän

och jag förstår att du fortfarande
drömmer om att skriva den där boken
jag också

du ler det där leendet
som en gång kunde
dra upp mig på benen
säger att du är långt hemifrån men
att det ska bli skönt att
komma hem
ändå

------

ibland glömmer man uppskatta saker man har,

som sina vänner till exempel

och det finaste; julen gav mig några av de jag glömt uppskatta tillbaka,

Vera är en av dem

Mazarinernas dag

Det finns gott om onödiga högtider. En del hävdar att kanelbullensdag är en sådan, det vill jag absolut inte hålla med om. Den vill jag istället beskriva som en kallskänkas högtidsdag.

Men alltså, idag är det Mazarinernas dag. Woho! Eller?

Mazariner är omodernt, och dessutom mycket svårare att massproducera för en kallskänka.

Jag ger Mazarinernas dag tummen ner.

Destined for great things*

jag tror att skriva en dikt kan vara lite som att skriva filmmusik

man ser eller upplever någonting och får en känsla, en melodi, en mening

sen bygger man vidare på den

men för att det ska bli bra krävs det att man har någonting att berätta

att någonting tänder en

just nu händer det inte mycket

jag hade kunnat berätta om pappersarbetet för att få arbetstillstånd i Kanada

om tiden jag suttit på banker och arbetsförmedlingar

om att jag saknar den självklara tröttheten och sover alldeles för länge om mornarna

hur jag saknar tempot i köket, att lära mig nya saker och arbetskamraterna, arbetskamraterna

jag hade kunnat berätta om att jag aldrig kännt mig ensammare än första dagen på arbetsförmedlingen, som Göran Greider hade uttryckt det

att det är något så fruktansvärt ologiskt med att gå utan arbete när det finns så mycket jobb att göra

att jag försöker använda tiden till sånt man aldrig har tid med när man har ett arbete, men att alla de grejerna är ganska meningslösa om man inte har något samband att sätta in dem i

jag hade också kunnat berätta om att en vän ringt och berättat att hon är jävligt trött på att aldrig träffa den rätte, att en annan sagt att han varit smärtsamt medveten om sitt hjärta de senaste veckorna, att jag nog kan vara just en sån människa som gör folk medvetna om såna saker, i vissa knepiga lägen som jag aldrig varit bra på att hantera, och att jag fått ett sms som antyder att man inte kan fly ifrån allt genom att flytta långt, långt bort

och jag hade kunnat berätta om att jag dagar som denna undrar om jag gör mitt absolut bästa för att samla på mig så många smärtsamma avsked som möjligt innan jag flyttar

för kvällar som denna är jag också smärtsamt medveten om mitt hjärta

men ikväll låter jag bli att berätta om just det

men känslan, melodin, meningen

kommer kanske tillbaka imorgon

och tänder mig

* "Destined for great things" är ett av spåren på filmmusiken till
The assassination of Jesse James, gjort av Nick Cave & Warren Ellis

I Fiendeland

kolla det här
jag får vara med på ett hörn
coolt

och läs inlägget före också
klockrent

Valet

man kommer att minnas oss
i historieböcker eller som en annan verklighet,
berättad mun till mun
i officiella skrifter eller
underjordiska tryckpressar

vi kommer bli hågkomna
i klottret på en mörk fasad eller
ett stort monument på paradgatan

som huvudrollsinnehavare i en storproduktion eller
i kryptiska dikter utan förläggare

vi kommer följa med in i nästa era
i namnen på gatorna i de nya städerna
eller som ett eko mellan två rader
i ett förbjudet flygblad

vi kommer vara skoskavet på makthavarna eller
självklarheten i att kunna be dem dra åt helvete

men var säker på en sak;
vi finns överallt
och någongång kommer vi
bli kallade vid vårt rätta namn

Sterila kontorslandskap

dagar som denna är det livsfarligt att lämna lägenheten
plogbilen kom inte förrän vid klockan tre och jag tyckte att jag varit smart som väntat med att gå utanför dörren

men nej
slasken den lämnat efter sig gjorde backen ner till affären
till en enda lång glasiär

nu hoppas jag att isen under slasken försvunnit till på onsdag då jag ska guida en potentiell hyresgäst upp till min enkla boning

--

tonerna av
elva intensiva dygn
smyger fram över regnvåta,
mörka gator och
sterila kontorslandskap

knullade på öppen gata
i mellanmjölkensland

två månader senare
kopierade vi upp egna
diktsamlingar,
målade slagord

och hoppades
på ett mirakel

Om det här med längtan

längtan efter dig så påtaglig, fysisk
man borde kunna ta tag i den,
skaka den och be den lugna ner sig lite

tala den tillrätta

men man gör inte det
istället sätter man sig ner och
blir vän med den, lär känna den
och lär på så vis känna dig

Kungsportsavenyn 39

3.

det är högsommar och vi balanserar snabbt ut på innergården med lunchbrickorna
klockan är fem och solen kommer nå in till vårt bord i ca femton minuter till
du slänger av dig skorna och drar av dig strumporna, lägger upp fötterna på en brännhet caféstol som säkert var väldigt modern någon gång under nittonhundratalet
klämmer lite på dina tår och säger att dina fötter är hårdare än din mormors
“äckligare också” konstaterar jag och kastar ett leende mot solen
högt över våra huvuden, över taken, ner längs fasaden, är uteserveringen packad med gäster

vi kopplar bort stressen ett tag, sitter tysta och iakttar duvorna som blir fetare och fetare för varje turist som inte fattar att de är skadedjur värre än råttorna
flera gånger om dagen gallskriker avenyns finaste klientel när duvorna flyger in i caféet på jakt efter avenyns mest överdimensionerade chokladmuffins
två tredjedelar av tjejerna bakom kassan reagerar på samma vis och medan resten av gästerna skrämmer in duvan i en galen zickzack mellan att krascha in i fönstret mot uteserveringen och att flyga handlöst in i spegeln bakom kassan så börjar man fundera på om det kanske är dags att ta en rökpaus

solen flyttar med oss längs innergårdens sista kvadratmetrar
sexvåningshuset äter upp de sista solstrålarna och idag spelar det ingen roll
k är sjuk och det fanns konstigt nog inga ersättare idag heller
ingen tid för avtalsenliga raster

du mumlar nått om att dom borde ge fan i att utnyttja vår vilja att göra ett bra jobb
“någon jävla dag ska jag bara lägga förklädet här och be kärringarna dra åt helvete, då kan Eva* försöka stressa fram sin skit till gästerna ensam”
dörren in till trappuppgången slår igen med en smäll bakom oss
sätter punkt för en av veckans längsta raster


(* ja, alltså, “Eva” är ju den ökända ägaren, kanske att hon egentligen heter nått annat, kanske inte, vad vet jag. jag är bara hon som berättar)

Kungsportsavenyn 39

2.

vi sitter i lunchrummet i källaren och försöker få i oss lite mat
du svär åt att det mer är ett rum för förvaring av muffinsformar och ölfat, berättar om stängningen igår; för få sovna timmar mellan ett stängnings- och ett öppningspass, om planerna som ska ta dig härifrån, och om människorna som håller dig kvar

jag vill egentligen inte, men frågar dig ändå hur det gick med ansökningarna till skolorna förra våren, och förbannar mig själv i samma sekund som jag ser tröttheten komma över dig, försöker säga något uppmuntrande, flytta skulden till där den hör hemma

“fan att vi ska behöva sitta och äta i den här skiten”

men ja, det är som det är
vi orkar inte engagera oss
de flesta ser ändå inte någon framtid här och när vi väl insett att vi nog blir kvar ett tag så har vi redan anpassat oss och på något vis vant oss vid att bli trampade på

du reser dig med tom blick och balanserar ut med brickan förbi lådor och drickabackar
öppnar dörren och försvinner tillbaka ut i dånet av kaffekoppar mot kaffekoppar, stressen i för många ogjorda arbetsuppgifter
jag sitter kvar ett tag, försöker få de sista minuterna att gå långsammare, lyssnar på råttorna som springer i förrådet brevid och tänker på någon som gör mig varm
dörren mot trappan rycks upp, någon skriker
“jenny! du måste komma upp nu, det är kö upp till götaplatsen och josmaskinen har pajat!”

hej igen verkligheten!

Om det här med förra året

(det här blev onödigt långt, jag rekommenderar dig att bara läsa de fetstilta orden.)

alltså
jag är egentligen alldeles för oföretagsam för att skriva en hel årskrönika men efter påtryckningar tänker jag att det nog ändå är enklast att ge det ett försök

nyår firades mellan en stängning och öppning av caféet på avenyn
jag blev schemalagd att börja i kallskänken på nyårsdagen, tidigare än en vanlig söndag, en eller två timmar tidigare än cafétjejerna skulle komma in, som något sorts straff för att jag aldrig kan hålla käften
jag började verkligen få nog av hela situationen med en ägare som satt i system att inte ha några ersättare för sjuka och pressat upp tempot så pass att snittet som folk orkade jobba där låg på ca tre månader
började tröttna på platschefen som gjorde omöjliga schemaläggningar och låtsades att hennes mobil ringde när man pratade med henne om arbetsmiljön
i slutet av januari bad jag om en månads tjänstledighet, fick nej, sa jag upp mig och planerade en resa till chile

februari kom med de sista dagarna med tjejerna på caféet, några av vilka blev vänner för livet (vill jag gärna tro iaf)
under året kommer det visa sig att bara en av de tjejerna fortfarande orkar jobba kvar
någon gång i mitten av månaden skriver jag stommen till det som ska bli min första dikt på fyra år
jag och mannen i mitt liv åker till chile
träffar familjen i Lota, paraglidar längs kusten i Iquique, står på klipporna utanför Nerudas hus i Isla Negra och ser tumlare på väg till sydpolen (ja, det är bara en gissning)

tillbaka i sverige igen är det nästan vår, jag börjar jobba på restaurangen på linnégatan och jobbar efter det mina första dagar med gänget på mina senaste arbetsplats
deltar i årtiondets festligaste möhippa och har en arbetslös sommar framför mig
deltar i årtiondets mest dansanta bröllop och funderar på när bekantskapskretsens första barn ska dyka upp
drar till tunisien med två av tre syskon och börjar på allvar fundera över sakernas tillstånd
plågar mig igenom ett par regniga veckor, sommaren misshandlar mig med beslut om vilket sorts liv jag vill leva, något spränger inifrån
skriver färdigt de första två dikterna sen 2003
fattar ett livsavgörande beslut

det är augusti och jag flyttar från samboliv ut till systerns lägenhet i bergsjön
känner mig starkast i världen
börjar min säsongsanställning på arbetsplatsen som senare kommer göra sig av med mig
startar bloggen

träffar någon som lyfter mig genom ett par månader
påbörjar ett bokprojekt som senare kommer bli svårt att avsluta, men som i december hittar sin bästa samarbetsform

det är september och jag och tvillingsyster gör slag i saken och firar vår födelsedag och att jag fått mitt första förstahandskontrakt sen jag flyttade hemifrån
syster flyttar till en mellansvensk mellanstor stad och berättar att det roligaste som hänt på flera veckor var när skulle köpa pizza och pizzabagaren tyckte att hon skulle ha en “albino” istället för en “bambino”
de skrattade leendes och sen kände hon sig tvungen att skaffa ett stamkort på pizzerian hon besökte för första gången, såhär i efterhand kan vi konstatera att hon aldrig åt de där 12 pizzorna hon var tvungen till för att få den 13e gratis

i oktober åker jag för mycket tåg och efter att ha hamnat bredvid många konstiga överklasskärringar prisar jag det faktum att det finns förstaklassvagnar som de oftast har vett att beställa biljett i, ärligt talat så slipper jag helst träffa överklassen
dom är mycket osympatiska och svåra att förstå sig på

det är fortfarande oktober och jag funderar på vad jag ska göra till våren, vi har vårt första fackmöte på min nya arbetsplats, jag blir vald till platsombud och vi lyckas få ut övertidsersättningen de hävdat att de inte behöver betala ut
schemaläggningen styrs upp och jag bestämmer mig för att jobba kvar
chefen säger att ingen behöver oroa sig inför våren, det finns jobb till alla

vid månadsskiftet passeras 3 månadersgränsen och jag slipper ta upp mina gamla skills i repliken “ det funkar nog inte det här…”
det gör någonannan denna gången

november misshandlar mig en smula
men avslutas storstilat med en gnista
som kan komma att få allt att brinna
eller inte, men att inte veta är lite av poängen

om november misshandlade mig så borde december låsas in på livstid för osedligt beteende
chefen kallar in mig på kontoret och säger att det inte finns nått jobb för mig nästa säsong
stryk ska han ha
detta skapar i sin tur årets största ögonblick:
när mina arbetskamrater tågar in på vdns kontor och ifrågasätter motiven till varför jag inte får jobba kvar, säger att de vill ha mig kvar
väntar mig ingen hjälp av byråkratin
och hoppas fortfarande att mitt sista kort kan fälla dom, mer om det senare 2008

min bror ger mig årets bästa julklapp och jag planerar en resa till Kanada
natten mot det nya året drömmer jag mardrömmar om caféet på avenyn

jag väljer att se det som ett tecken på att alla val jag gjort under året varit riktiga och att 2008 blir ett mycket bra år

mest för att det är så det känns

When the mourning comes

det är årets första dygn och förra året sitter kvar i min kropp som en tung bakfylla,
för många osovna timmar, stökiga lägenheter
någon som inte är jag säger att det kunde börjat värre och jag tror honom och försöker minnas tidigare års första smärtsamma ögonblick, men hittar ingen skillnad
allt är som vanligt, alla ouppfyllda löften bär vi med oss in i det nya året och jag kommer plötsligt på att det kanske är därför jag sa till en helt ny bekantskap ett dygn tidigare att jag inte hade några löften för det nya året; jag vet att jag inte kunnat uppfylla de gamla

jag går på en fest jag varit på flera gånger tidigare
där det enda som lossnar är ett leende när en av mina vänner sätter hela databasen på random och hennes pojkvän plötsligt stirrar på dataskärmen och ifrågasätter det faktum att hon spelar upp grovporr för sina nyårsgäster
det måste räknas för nått
och det är svårt att säg ifall man är en rolig gäst på en tråkig fest
eller om det kanske är så att man är en tråkig gäst på en rolig fest
man gör sitt bästa och försöker fuldansa till rage against the machine någon gång efter tolvslaget, för att väcka den festen, men ger upp och liftar hem med en av göteborgs finaste blivande mammor
och det måste ju också räknas för nått

och ett mail som gör mig glad ett par timmar in på det nya året
och lätträknade sms
men jag räknar allt det där, och det räknas

Memo to my self nyårsafton 2008;
1. Halka inte i backen ner till vagnen och försöka rädda dig själv genom att ta emot dig med flaskorna i systemkassen som du bär i din vänstra hand.
2. Åk överhuvudtaget inte spårvagn på nyårsafton. Undvik att se mänsklighetens förfall inför 2009.