Åk inte

jag har alldeles för mycket att säga om de senaste fem dagarna
lägger lite tid emellan innan jag gör det
för det värker faktiskt lite i bröstet
hoppas ni har mer tålamod än vad jag har
men det kommer

vi går över spåren vid vasaviktoria och du säger att jag borde ge fan i att flytta till kanada
att man inte bara kan lämna allt och alla
och att “alla” borde spela så pass stor roll att inga flyktplaner skulle vara genomförbara
det hugger i bröstet, jag knyter en hand och försöker förklara för dig om att bli trampad på, om friheten i att börja om från början där ingen känner en och om flyktbilen som redan står med motorn igång och väntar
hur jag inte orkar med fler ogenomförda planer, missade chanser, anpassa mig efter fler människor

dina knogar är vita kring påsen i din hand
blicken någonannanstanns
tystnaden som en markering

“hur tänker du då?”
“vadå tänker? jag kommer vara kvar här när du kommer tillbaka”
och i ett trött motstånd
“det är bra att du tar chansen jenny”