Skyddsrum

Jag tar på mig ytterkläderna och låser Es dörr bakom mig. Det är kallt i Malmö, dimman ligger tät i alkisrondellen. På Möllevångstorget står vuxna män och gråter, över Gaza faller bomberna. Krigsflygen lyfter från Israel med ännu en laddning, planen på fortsatt lidande i Gaza är en enda stor framgångssaga.

Det blåser från Simrishamnsgatan, under flaggorna står vi och om inte någon tar min hand snart så kommer jag förlora hoppet. Över Möllevångstorget ljuder en palestinsk folksång när jag med något hårt under fötterna går bort till Falafel nr1. Utan motvinden på väg tillbaka till torget inbillar jag mig att jag hade trillar framlänges, det känns som om jag inte har någonting att luta mig mot längre. Ett två rader långt mail berättar att jag inte får något nytt arbetstillstånd i Kanada, mitt tomma bankkonto att jag inte borde köpa någon mer falafel.

Jag ställer mig i utkanten av en gråtande, rosenrasande folksamling, så som man gör när man inte riktigt vet om de tycker att man hör hemma där eller inte. Tillräckligt nära för att folk ska se att jag tillhör, tillräckligt långt borta för att vara något av en främling. Polisen står avvaktande utanför Nyhavn, de ser också ut att frysa.
Det är minusgrader i Malmö i eftermiddag, bombplanen släpper sin last över människorna.
Jag går med något tungt över mig tillbaka till Falkenbergsgatan, skriken vibrerande mellan husen, inuti.

Jag läser i tidningen att över fyrahundra palestinier dött det senaste dygnet, två israeler. Rubriken lyder “Hamas vägrar skadade vård”. Orkar man läsa vidare så visar det sig att det kan vara svårt att flytta svårt skadade till ett annat land när bombplanen gjort vägarna till datorspel. Vita huset kräver att raketskjutningarna från Gaza in i “Israel” ska upphöra, medan marktrupperna gör sig klara vid gränserna, murarna som rests för att skydda ockupanterna från folket de ockuperar. Sådan är logiken denna vinter, precis som förra och alla de andra.

Jag tänker på honom som jag inte sett på så länge, han som tröttnade på valet att byta kanal när tvn brann av sönderbombade flyktingläger men kom tillbaka till Sverige med känslan av att han fortfarande inte spelade någon roll. Han som gick bredvid mig över Möllevångstorget ett år tidigare, tog min hand och berättade om vattenbristen, olivlundarna, medicinerna som stoppades vid gränserna som hela tiden gjorde landet mindre.
Det var kallt över Möllan då, men så varmt inuti, bombplanen släppte sin last över människan.

Jag sätter mig i ett vardagsrum som inte är mitt i en stad jag alltid önskat närmare. Sätter inte på någon tv, byter inte någon kanal. Det är vapenstillestånd i Malmö inatt, men runt staden gör sig marktrupperna redo och jag inser att jag aldrig behövt ta reda på var närmsta skyddsrum finns.

Behöver dig

Jag sitter på bussen till en annan stad. Skåne är rimfrost och stelfrusna åkrar, är en motorväg som sträcker mig förbi familjeförhållanden som aldrig förändras, förbi känslan av att jag de senaste veckorna fattat alla de fel besluten.

När jag försöker prata med dig nu känner jag mig som en idiot.

Här är allting platt, jag kan se igenom dåliga dagar när vi kör ut mellan fälten i nordöstra Skåne.
Greg skriver att vår trädgård på botten av berget i Norra Vancouver är vinterparadiset i orört vitt. Att värmen fortfarande inte fungerar men att Carrie kommer tillbaka från Antarktis om en vecka.

Någon som senare tar tillbaka det, ifrågasätter det faktum att jag sökt in på skrivarlinje, säger att en arbetarklassförfattare inte kan främja sig från verkligheten på det viset. Jag tänker på caféet, restaurangerna, cheferna som brutit ner mig, fått mig att tappa glöden för matlagningen. Fått mig att förstå att de som tycker att det är coolt att vara arbetarklass aldrig varit det.
Visst fan är jag stolt, stolt över striderna vi vunnit, och förlorat, stolt över att vi inte accepterar skiten. Men att vilja vara kvar här; i mörkret som omger en när man gå hem från jobbet tio timmar senare och ändå inte vet om pengarna ska räcka, när man har suttit och väntat på att bli inringd till Crown Clean. Mörkret som kommer efter man har blivit inkallad på kontoret och fått veta att det inte finns något jobb nästa säsong, efter pengarna som man svettats för, men sen aldrig sett skymten av.
De som tror att det är något häftigt, coolt och eftersträvansvärt att vara arbetarklass är dumma i huvudet. Jag vet var jag kommer från, och jag vill inte vara där. Men jag vet också att det enda sättet att undvika det inte är att försöka klättra uppåt, även om jag inte klandrar dem som gör det, utan att förändra skiten som tar sönder oss. Man kan inte bota sjukdomen med stoppmediciner.
Jag reser genom Sverige med ett antagningsbesked väntandes på mitt hallgolv i Göteborg. Någon sorts vän sitter i ett kök och säger att man inte behöver bråka varje gång, att man kan komma långt genom kompromisser och jag inser hur långt ifrån varandra vi egentligen står varandra. Det regnar på andra sidan fönstret. Stockholm är inget som värmer inifrån i december.

En vän ringer upp och säger att det var förvånansvärt nära hem, men att det är oförståbart att Brasilien fortfarande finns kvar där utan honom.
Jag tänker på veckorna det tog innan jag insåg att tiden inte alls stått still här hemma.
Du står i en bar i Stockholm innerstad och vill döda varenda jävel som väntade för länge med att höra av sig. Jag super mig lika trasig som dig och sen sitter vi i en soffa och håller fast vid varandra som om en tsunami när som helst kan komma och svepa undan oss. Sådan är den här staden, hotar oss med ensamheten, men när jag druckit tre öl för mycket slarvar jag bort dig på en tvärgata jag inte kommer minnas namnet på. Jag kommer inte ångra mig förrän veckor senare.

Jag står på ett dansgolv på ett av min hemstads värsta uteställe och hamnar i slagsmål med ännu en idiot, min syster är inte där för att hålla mig tillbaka. Kvällar som denna går jag med cynismen genom Tivoliparken och förbannar människan. Kvällar som denna hatar jag precis som du, urskillningslöst mot alla som inte förstår varför man måste slåss.

När jag rullar ur den här staden är det tydligt att jag måste organisera mig igen.
Det är den enda medicinen som hjälper mot att vilja slå ner fulla idioter på trånga dansgolv i ens hemstad.
Inbillar jag mig.

Det nya bandet

Jag borde berätta om vad som hänt, skriva mer om planerna.
Men tågen susar genom sverige och jag måste med, det är för mycket just nu.
Jag ska försöka hitta tid snart.

Det tydligaste just nu är att jag ingår i ett band igen!
Vi kanske heter Vidi.

Just nu är vi piano, dragspel och poesi/sång. Vi har storslaga planer som alla betyder att jag inte kan hålla mig utomlands för länge. Det är bra.
Sen vi la ner Adrian för fyra år sen har jag väntat på det här. Så känns det i alla fall. Jag gick in i en lägenhet i Stockholm med känslan av att jag förått mig själv för många gånger för att kunna ställa allt tillrätta igen, två och en halv timmar senare
lämnade vi den porten med planer på myspace-sida, mars-spelning och förhoppningsvis en inspelning av lofi-låt i januari innan jag åker till Kanada. Det kanske blir "Allt skulle gå bra".
Stockholm kändes mindre som en krigsscen igen, jag hade träffat E för första gången och A är samma fantastiska pianotalang som jag mindes.

Det här kan bli riktigt bra.
Försök ha en bra jul, eller vänta bara ut den. Jag har själv inte bestämt mig för vilket än. Puss.

Idag

jag vaknar i min lägenhet i göteborg
Bagaren ringer
han har hört att jag är tillbaka i sverige
säger att jag borde åka mer skidor
när jag försöker sätta ett ansikte till hans röst inser jag att det är över ett år sen vi träffades

det är två timmar tills Marie ska flyga in från Vancouver
jag lutar mig framåt och en gammal fotbollsskada gör sig påminnd
mitt knä hoppar ur led, jag förbannar 1996 och fotbollsplanen som gud glömde
min misslyckade proffskarriär

jag hoppar på ett ben genom min lägenhet för att möta henne och min bror vid dörren
konfettin flyger och jag ler
det är varmt i min lägenhet

det blir morgon
Marie kommer över från 39an
jag blandar ihop engelska med svenska
och är miljoner mil bort igen

vi är i sverige
marie utalar Bergsjön som Bergsjohn
som om vi var på väg till john i bergen
vi köper oss fattiga och tar spårvagnen hem

jag somnar och drömmer att M har flygit till Sverige
han säger att han gjorde ett misstag och kysser mig
sen bli jag kidnappad av cowboys och allt är förlorat igen

Bagaren vill ses
jag förstår inte varför men att på vissa sätt har tiden verkligen stått still här hemma
jag skulle kunna göra samma sak, ringa upp efter så mycket tid, som om ingenting har förändrats och det var igår vi sa hejdå

men vart skulle det ta mig

jag går från lägenheten brevid Marie ner till vagnen
hon stöttar mig i backen
hon är min vän

Symphony No. 5

det är tisdag och jag har skickat för många dåliga sms
det är tyst i min lägenhet i natt
i backen ner till torget faller snön
som ett växande snöskred i mig

någon som bara ringer mig när han är full ringer mig när han är full
det rullar inga bussar ur stockholms innerstad i natt
när jag lutar mig tillbaka är det redan försent

det är lördag och jag har lyckats slarva bort mig själv på en bar
vi sitter och håller fast vid varandra som om en tsunami när som helst skulle kunna svepa bort oss
tio missade samtal blinkandes på nattduksbordet när jag med spritsmak i munnen vänder honom ryggen

han är den enda som skulle kunna få mig att gå utanför mig själv och jag hatar honom för det
för på hans vecka går tio lördagar
elva tillfällen att fira
ett mörker i utkanten av allt ljus

det lyfter inga flygplan till främmande platser i natt
kråkorna landar på kanten till sandlådan på gården
tanterna har rått mig till att inte gå längre ut än januarigatan
de säger att mörkret är tätare där

jag spenderar tio timmar på att hitta en formulering som skulle kunna förklara den här känslan men det verkar som om de strukit de orden ur ordböckerna, gått från dörr till dörr i det här kvarteret för att varna om att prata för högt om vad som håller på att hända
igen skjuter skarpt på Siriusgatan i natt

när solen skiner igenom borta vid reningsverket
är jag fortfarande säker på att jag inte vet någonting

Hur jag började lyssna på Beethoven

du böjer dig fram mot kameran
som om något bakom dig vill komma närmare

jag är så långt borta
att jag inte ens på avstånd kan se dig klart

du säger att de ringde från sjukhuset förra veckan
att det inte är långt kvar nu
att du glömde vattnet på spisen
men att det nog inte spelar så stor roll egentligen
vad som händer i de rum vi inte längre befinner oss i

ljuset rör sig längs väggen i ditt vardagsrum
du lever kvar i en dag jag redan lämnat
klockan på väggen mäter avstånden
emellan

du berättar att det tog ett tag
men att nu orkar du nog inte mer
om det är så här det ska vara
och att det ju är så här det är
och att du nog inte orkar mer nu
i så fall

Krisen

Jag kan spendera hela nätter på gatorna i ett brinnande Vancouver. Jag är arbetslös, hemlös och har förlorat allt. På gatorna pratar man inte längre om krisen, man står kring oljefat och verkar ha förlorat hoppet om att det skulle vara något övergående.

Eller så vaknar jag upp efter en natt på en spårvagn genom Göteborg. När vi åker förbi Liseberg inser jag att det är nersläckt och jag förstår att nöjesparken inte längre var lönsam.
Jag drömmer att allting faller sönder.

Det är efter en sån natt som någon ringer upp mig och vill att jag ska komma till arbetförmedlingen. Jag tänker mycket lite på väg dit men när jag kommer hem igen bokar jag en biljett tillbaka till Vancouver. Jag tänker alldeles för mycket innan jag knappar in mitt visa-nummer, tömmer mitt svenska konto. Sen tänker jag alldeles för mycket igen och undrar om det egentligen spelar någon som helst roll.
Det gör det nog inte. Men nu ska jag i alla fall åka.

Last night they had to carry me home

Jag lämnar Göteborg med en hastigt packad väska.
Ibland har jag känt mig som en främling i det här landet, oftast förstår jag inte människorna omkring mig och stadsbilden tycks ha förändrats sen jag lämnade allting i februari.
Människorna går med nedsänkta huvuden ut från arbetsförmedlingen, bär hopplösheten hem till tomma lägenheter. Vi är så ensamma.

På Volvo inställer sig 1350 arbetare kl 20.00 för att få sparken, idag packar vi undan stoltheten och gråter som de vuxna män vi är. Det här är det nya Sverige.
Finansminister Borg säger att höjningen av A-kassan kanske blev för stor men att den tredjedel av svenska folket som nu står skyddslösa när det blivit så kallt kommer klara sig på de där 320 kr innan skatt- för det är faktiskt så det är uträknat. Han är en meteorolog som aldrig behövt lämna huset utan ytterkläder, berättar om en verklighet han inte ens tror existerar.

Så ensamma är vi.
Vi avbeställer dagstidningen, räknar våra sista mynt i kassan på Lidl, tänker att barnen kanske kan dricka mjölk på dagis istället. Nästa idiot som säger att vi bara måste försöka lite mer är jag beredd att låsa in på närmaste mentalsjukhus.

Här odlar jag mitt hat; i smärtan mellan skulderbladen efter tio timmar på jobbet, förväntningen att jag ska känna mig tacksam över den, människorna som ser ner på mig eftersom jag inte är det. Min vän Per som går ut genom fabriksgrindarna för sista gången, lämnar ett fängelse för ett annat; tystnaden i vänthallen på arbetsförmedlingen, tunna kontobesked, meningslösheten. De har gjort oss så meningslösa.


Mitt tåg tar mig genom ett väldigt kallt Sverige och jag undrar hur många av oss som egentligen minns vårt barndoms nittiotal. Jag inser ibland att jag själv håller på att glömma. Glömma hur mamma bad oss blanda ut den dyrare yoghurten med fil medan vykorten från våra klasskamraterna nådde oss med en hälsning om att vi stod på vars en sida om något jag ännu inte viste namnet på. Missförstå mig inte, jag hade det relativt bra, mina föräldrar var ganska högutbildade men arbetslösheten tog min pappa. För alltid. Och vi gjorde en klassresa. Precis som min mamma lyckats göra när hon lämnade förskoleklassen och vidareutbildade sig. Fast åt andra hållet.
Hade jag pluggat vidare hade jag kanske kunnat förklara det på något bättre sätt.

Men det här är mitt Sverige. Med sina tåg på gränsen till mörka sjöar. Med sina finska tanter som bjuder på halstabletter och helt säkert vet att saker var illa förr men att inte mycket har blivit bättre sen vi lämnade den stationen.
För det här är mitt Sverige. Med sina gigantiska asbesthus i förstäder där de flesta under trettio inte har en chans att hitta eget boende. Så trångt har det blivit i ett land där bara de med pengar ska ha någonstans att bo. Jag lägger ner min tidning och tittar ut genom tågfönstret när vi passerar öppna fält.

Mina vänner som tröttnade på att sova runt på soffor sitter med miljonlån och oroar sig för boräntan. Finansministern tittar på oss genom tv-skärmen, säger att det värsta inte är över. Du har just fått veta att din provanställning inte blir förlängd.
Så meningslösa i vår ensamhet har de gjort oss, att om vi bara hade orkat titta oss omkring så skulle vi kanske anat någonting annat, kanske att vi är miljoner i samma ensamhet, att de meningslösa egentligen är de som fattat besluten om vår ensamhet, de som redan har någonstans att bo.

De som är så ensamma mot miljoner.

Hur vi tog oss härifrån

Det är december.
Jag har precis fyllt nitton och varit tvungen att flytta hem igen. Jag tar cykeln becksvarta mornar upp till bussen vid Långebro. Det är början av tvåtusentalet och det känns som om jag redan lämnat framtiden bakom mig. I Glimåkra har jag lyckats få ett tre månader långt vikariat på en lågstadieskola, min syster går arbetslös i ett hus med alldeles för tunna väggar.
Det känns livsviktigt men omöjligt att ta sig längre bort än gångvägen ut mot Vilan. Bussarna cirkulerar inom stadsgränsen och för varje vän som flyttar så krymper staden.

På skolgården i Glimåkra försöker jag att inte svära helt högt när mitt lag förlorar mot sexorna på kvartsrasten och dagen då de kommer med motorsågarna för att såga ner träden bortom fotbollsplanen får vi hålla barnen inomhus för att de inte ska ställa sig i kedjor runt träden. Jag är nitton år och har aldrig känt mig äldre. Kojorna borta vid pulkabacken transporteras bort tillsammans med björkarna.
Det är december och jag hoppas ibland fortfarande att Erik ska ringa mig och fråga om jag vill ses.

På lunchrasterna sitter jag ensam i ett tomt klassrum och äter min matlåda. Ibland knackar David på och undrar om jag vill komma ut och leka. Jag är sju år igen och går ut och spelar fotboll. Sex år senare kommer jag titta på en dokumentär om förskolan och inse att jag aldrig någonsin räknade in barnen. Jag kommer då känna mig väldigt tacksam och le åt hur ung jag var.

På skolgården står två barn och sprakar på en tredje. Mycket lite har förändrats på mycket lång tid. När jag tittar in i deras ögon ser jag hur små vi är.
Du är den som ligger i slasken på skolgården och tittar på mig som om du bara vill att jag ska försvinna. Som om du väntar på att allt runt omkring dig ska börja implodera.

Jag vet inte om du kommer minnas det här men du har just fyllt sju och bestämt dig för att inte fortsätta leva. Du sitter med alla dina insulinmediciner under bordet i dockhörnan och skriker. Du är sju och vill inte vara med längre. Jag är inte mycket äldre men jag tror att jag förstår varför. Jag tror det, men jag vet inte.
Du sitter under bordet i dockhörnan och skriker. Du kommer kanske inte minnas det här sen men någon som knappt får plats under bordet kryper in till dig. Det hjälper inte, men du fortsätter leva. Ett tag i alla fall.

Jag tar bussen hem genom ett mörker så tjockt att det känns som om man bara behöver rätt tidtabell, ställa sig vid rätt hållplats för att kunna köra rakt ut ur det.

I sätet till vänster

Jag upptäcker att jag kan få mer gjort under en spårvagnstur in till stan än under en hel dag hemma. Det är något med resande som får mig att sträcka blicken bortom fotbollsplanerna vid Kviberg. Långt bort, tillbaka till andra fotbollsplaner, i andra städer.
När jag går på 11an nere vid torget känns det som om jag redan slösat bort den här dagen, när jag går av vid grönsakstorget har skrivit fyra sidor om lägenheten med lejonen utanför, eller avslutat texten om mitt första jobb ute på lågstadieskolan i Glimåkra.
Då känns stegen lättare och jag kan sätta mig på ett fik och skriva ner den där texten om september som skavt i ett skrivblock sen tidiga augusti.

Ikväll sitter jag på en spårvagn och pratar med Malin om hur annorlunda allting blev mot vad jag trodde för bara tre år sen. Det är inget speciellt samtal, tusentals före oss har haft det, till och med jag, men någonstans mellan de meningarna tror jag att jag sluter fred med det faktum att jag redan hittat vad jag letat efter, men insett att jag inte vill ha det.
Det handlar om kärleken, som något som tynger en, tar över, stänger in en.
Fast mest handlar det nog om min rädsla för att sluta leta efter något som förföljer mig, gör jag det så är jag chanslös mot alla platser utan riktning.

Det är punk

i göteborg går man på svartklubb
temasvartklubb
jodå

det är punk

Frankfurt

Det är slutet av november, jag packar mina väskor, skriver ett hastigt meddelande på whiteboarden i köket och tar en taxi till Vancouver International Airport. Min taxichaufför är nervös över att vi inte ska hinna i tid till mitt flyg, jag är för bakfull för att orka engagera mig och gör mitt bästa för att inte somna i baksätet. Jag äter min sista poutine, tar några kort på tomma ankomsthaller och sitter mycket stilla på en bänk vid min gate. Nyheterna berättar att en Walmart-anställd blivit ihjältrampad i rean under Boxingday. Världen är precis lika trasig som alltid. Jag vill gråta och är inte säker på varför. Jag tittar ut över flygplansvingen när vi rullar ut på startbanan, det regnar i en grå nyans. Jag tänker att ingenting har förändrats sen jag kom hit i februari. Det är kanske inte sant, men det är det jag tänker.
Det är dags att lämna Vancouver nu.

Flyget från Frankfurt till Göteborg är tidigt och jag går långsamt genom korridorerna på Landvetter för att inte hinna ut innan min syster kommit dit. Står med mitt bagage och väntar in klockan. Sen ser jag dem komma springande genom ingången på andra sidan glaset, veckla upp en banderoll och jag ler. Jag ler och rullar ut min packning. Jag är lycklig.
I just det här ljuset har jag tänkt på dem; leendena som sträcker sig mellan våra läppar. De andra resenärerna ställer sig på tå och tittar efter oss när champagnen öppnas och confettin flyger runt oss. Jag märker inte att det regnar när vi rullar ut ur ankomsthallen, det är något varmt omkring mig. I bilen till Göteborg håller jag min systers hand och berättar om mannen i sätet bredvid mitt på väg till Frankfurt.

Någon låser upp dörren till min lägenhet och från hallen ser jag två fötter sticka fram bakom bokhyllan. Min bror ligger raklång på mattan och sover, på min lilla hörnsoffa ligger Erik ihopkrupen i en omöjlig kroppsställning, han tittar sig yrvaket omkring. Någons säng står tom två meter bort. Vi är alla trötta, vi kramas. Folk har rest från Stockholm, Malmö, Lund för att vara med. Jag förstår det inte riktigt. Vi kramas. Vi dansar. Vi äter tårta. Vi kramas, hårt. Vi ler mot varandra. Vi har någonting varmt runt oss. Jag behöver inte frysa längre.

Det blir december.
Jag sitter i min lägenhet och går igenom tio månaders post. Jag lyfter blicken ibland och inser hur mycket jag har saknat Sverige. Saknat människorna, saknat min lägenhet. Tryggheten i att vara nära de man älskar.

Kanske åker jag igen, men då tar jag den här värmen med mig, virar den runt mig och bär den nära, nära.

På vagnen

När man är arbetslös/på semester har man tid att göra saker man annars inte har tid för. En sån sak är att sitta i en strömlös spårvagn på Kortedala torg i en timme. Jodå. Man ska inte ha för bråttom. Tanten som skulle till frissan och lägga håret blev däremot inte så glad. Hon svor helt högt och hytte med näven, hon ville däremot inte vara med på kort.

Skrivhörnan

Här sitter jag och skriver på min nästa bestseller.
Mycket kärlek och sex innehåller den.

När jag skoja bara. Här sitter jag och FÖRSÖKER skriva min nästa bestseller. För det mesta betyder det att jag följer människors liv på facebook. Klockan tio på kvällen svensk tid blir det jobbigt för det är peaktimme nummer ett både i sverige och kanada när det kommer till internetsurfande. Jag blir mycket stressad av fem msn-konversationer, två facebook-cp-chat och notificationer om vad som händer i mitt liv, allt på samma gång. När Erik sen börjar skicka tre länkar i minuten till foton om vad som hände i helgen blir det direkt besvärligt och min dator blir lite ledsen. Men resten av dygnet är allting väldigt lo-fi så det gör inget.

Jag lagar frukost till Bror, tvättar lite, vinkar åt fastighetsskötaren, försöker skriva lite, kanske virkar jag, kanske funderar jag på att baka kanelbullar. Sen är klockan halv sex och Bror svänger förbi efter jobbet innan han går hem till sig i lägenheten på andra sidan gården. Vid åtta är maten klar och Bror kommer över. Vi pratar lite om livsglädje och dricker vinet som blev kvar efter hemkommarfesten.
Vi pratar mycket om Vancouver och han är fin när han frågar hur det går med boken.
Jag svarar honom att jag ska skriva lite nu kanske.
Sen säger vi godnatt, han går hem till 39an och jag sätter mig framför facebook. När Marie berättar att det är ett virus i facebook-systemet blir jag rädd.

Nordstan

mycket kvitton blir det...


Nu tänker jag såhär, vi kör lite allmänna betraktelser tills jag vet vad som ska hända med den här bloggen.

De första dagarna i Sverige var ett lyckorus, sen gjorde jag misstaget att gå in i Nordstan och nu vet jag inte längre.
Jag drömmer fortfarande på engelska och ett par gånger om dagen går jag in på aircanada och tittar vad flygbiljetterna kostar. Jag tänker mycket på saker långt borta. Jag drömmer om saker långt borta. Sover mycket dåligt. Vaknar kallsvettig klockan två, klockan halv tre, klockan fyra och går upp och lagar frukost vid fem.

Kontrasten är systern i en stad en timme bort istället för tusentals mil, är brodern som flyttat i på samma gård, är vännerna som är allt jag saknat. Värmen i bröstet.

Jag tänker att om man undviker Nordstan så blir det kanske bra det här.

Såhär tänker jag

Jag är hemma.
Ankomsten var legendarisk med dansande apor, banderoll, confetti, djs, champange och världens finaste vänner. Det var ett av mina livs höjdpunkter.
Ja, faktiskt.


Jag omvärderar min blogg lite grann.
Vi får se vad det blir av den,
kom gärna med förslag.

Gillar vi verkligen den här såpan som blivit mitt liv?
Kanske
Kanske inte

En sak som blivit bra sen jag kom hem är att jag verkar ha glömt hur man sover. Jag
går upp klockan fem, lagar pannkakor till min bror, skriver lite, packar upp, försöker surfa på grannens internet, springer ner för backen och köper mjölk.
Det är ett fint liv, jag snittar fem timmar sömn om natten, hälften mot vad jag förut behövde, och har tid för en massa andra saker istället. Undrar om det kommer slå tillbaka på nått sätt. åh, det är ett senare problem.

Ranch

Jag vet inte hur jag ska beskriva det här. Det är mindre än 23 h till flyget går. Jag står vid busshållplatsen utanför Subway och försöker tänka så mycket på det som det bara går "jag kommer inte vara kvar här imorgon", tar en tugga på min sub, det börjar regna igen, "varför gick jag aldrig och åt på den där retaurangen på 8th street?", mannen brevid konstaterar att vi inte fick en regnfri dag idag heller, "fan, vi glömde ju gå till spelhallen", tar en ny tugga, gott, det är rostbiff och extra ost, gurka, tomat, sallad. Ranchdressing. Klockan är två och jag står vid busshållplatsen och äter frukost.

Jag försöker känna hur det känns att lämna den här staden. Men jag känner mig bara stressad över att jag inte hinner baka prinsesstårtan, att jag inte får ner mina grejer i resväskan, att jag inte vet hur mycket saker jag vågar lämna kvar här.

Sen känner jag att det inte spelar så stor roll var jag är; Göteborg, Vancouver, Malmö, Kristianstad. Känslan inuti är i stort sett den samma.

Men just nu längtar jag väldigt mycket tills jag kommer ut från ankomsthallen på Landvetter. Det sägs att det kommer stå en välkomstkommitté där och vänta på mig. Jag har till och med hört rykten om banderoller och konfitti.
Det har Vancouver ingenting att sätta emot.

Jag kommer hem nu

Jag packar mina väskor, jag letar upp min flygbiljett, försöker hitta mitt pass. Jag öppnar skafferiet och undrar vad jag ska köra med tre kilo röda linser. Jag skickar iväg sms om att jag har för mycket att göra mina sista dagar här och inte hinner ses. Jag går ensam upp längs Commercial Drive under mitt trasiga paraply. Jag sätter in min sista lön på mitt kanadensiska konto och frågar om mitt bankkort fungerar i Europa. Det gör det och jag berättar för tjejen bakom disken om att åka till andra sidan jorden. Hon önskar mig en fantastisk semester.
Jag pratar med Al på jobbet och får veta att myndigheterna vill ha kompletteringar på våra ansökningar om nytt arbetsvisa. Inser att jag kanske inte alls kan komma tillbaka. Allting förändras och allting är precis sig likt.
Jag vet inte vad som kommer hända i januari.

Ibland tänker jag att jag ska flytta hem till min syster och försöka få pengarna att räcka så länge det går, skriva. Men jag vet inte. Men vad som än händer kommer jag nog vara där hon är.

Jag tar bussen hem från Burrard Station. Känner mig trött. Packar lite till. Känner mig lite bättre, som om jag är på väg. Som om någonting nytt är på väg att hända. Jag behöver någonting nytt.
Så jag sorterar ut en massa gammalt, bestämmer mig för att ge bort det till någon bättre behövande. Dessutom har jag under mina tio månader här samlat på mig alldeles för mycket grejer, kläder, papper.

Jag surfar in på min blogg. Känner mig trött på såpoperan som blivit mitt liv. Trött på att inte kunna gömma mig bakom mitt språk längre. Google translator har satt mig i problem mer än en gång. Minns ni te x killen från t-shirtsaffären som jag gick på dejt med? Google translator och sen var det inte mycket mer med det.
Sen dess aktar jag mig lite mer noggrant för att säga för mycket. För mycket är sånt jag kommer säga i min bok så ha lite tålamod.
Jag tänker också, att om jag börjar skriva historierna i omvänd ordning, alltså från slutet till början, så spelar det ingen roll.

Vi får se, just nu måste jag försöka få ner tio månaders konsumtion i en mycket liten resväska.
Ses snart. Puss.

Det fanns ljus och det fanns mörker

Jag sitter på McDonalds igen. Jag försöker att inte tänka på vad som kommer hända när jag packar mina väskor och går på flygplanet till Sverige.
Det har gått så mycket tid sen jag stod i kön till immigrationsoffice och bara ville åka hem igen. Så mycket tid sen jag tog farväl av min tvillingsyster på Drottningtorget. Sen jag låste min lägenhet på Astronomgatan och gjorde mig av med nyckeln. Sen dess har tre olika människor bott i den lägenheten, sen dess har jag försökt åka tillbaka lika många gånger men sen hållt mig själv tillbaka.

Ibland är jag övertygad om att jag kommer vara tillbaka här i januari. Andra tillfällen är det tydligt att jag är färdig med den här staden. När jag träffar M på Starbucks i korsningen Seymour and Davie känner jag det jag förut bara sett konturerna av; vi är ruinerna av den här staden. När han under kvällen upprepar mantrat om att han måste komma till Sverige, om och om igen, inser jag det som han redan verkar ha förstått; att a, allting redan är försent eller b, att jag redan packat mina väskor och gått på det flygplanet. Jag känner det tydligt när vi tar farväl på Granville. För just då vill jag så gärna stanna.
Det kliar i mig när jag tänker på att återvända, det kliar i mig när jag tänker på att stanna kvar, oavsett vilket land vi utgår att jag åker till eller från.

Hur blev det då med livet på andra sidan jorden, hjälpte det?
Inte fan vet jag, hjälpte mot vad?
Det fick mig att inse att de flesta begränsningar vi tror oss ha är inbillade. Att den här världen inte är stor nog för att kunna skrämma oss så som den gör.
Men samtidigt så vaknar jag flera gånger i veckan av mardrömmar om världens undergång. Jag har aldrig varit så rädd; jag tvingas ut i krig utan mening, blir arbetslös och hemlös i en ekonomisk kris, jag är passagerare på Estonia, överlever en flygkrasch bara för att komma ut från sjukhuset för att inse att min familj inte minns vem jag är.

Jag tänker inte mycket på det, men efter sånna nätter är det tydligt att det är dags att åka hem igen.
Jag funderar ibland på hur jag kommer minnas den här staden.
Som känslan av mars? Något kallt, ensamt, mörkt.
Som juni? Ett ljus i mörkret, doften av gräs, en ny vän.
Som augusti? Tjugoåtta dagar av förälskelse, hans hand vilandes över min höft när han berättade om konturerna av min kropp.
Som september? Paniken i mitt bröst han han drog undan handen. Tystnaden.
Eller som de sista dagarna i november; rastlösheten som ett ständigt riktmärke, känslan av att inte veta vad, hur eller varför, men ändå fortsätta leta efter det där som kanske kan hjälpa.
Mot vad?
Ja, fan vet.
Kanske det som får oss att se ruinerna ni står i, har stått i så länge, så att vi äntligen kan börja bygga igen.
Nej, fan vet.

Vi är så trasiga.

Jag går med dröjande steg ner till butiken vid Keith, bär med mig tillräckligt mycket alkohol för att koppla bort paniken för ett tag. Tillräckligt mycket trötthet för att inte tänka att jag inte borde. Jag tar bussen till Phibbs Exchange och står på asfalten med den där baskaggen pulserande, dundrande inuti.
Det är såna här nätter jag borde låsa alla dörrar, stänga alla fönster och hälla ut all alkohol. Det är såna här nätter som slutar i brutna tår och blackouts. Det är de här nätterna jag absolut inte borde lämna huset. Men det är också såna här kvällar jag absolut måste det.

Redan när jag hoppar av bussen ett kvarter från hans hus vet jag att det här kommer sluta illa. Jag vet det, jag ser det, jag känner det med hela den där basgången som skakar asfalten under mina fötter. Jag ser det och jag rör mig närmare det.
Det har inbjudits till cocktailparty och alla tre våningarna i hans hyreshus står värld för eventet som har dresscode och snittar. I trappan på innergården står människor som föddes tidigt åttital och längtar tillbaka till en tid då män bar slips och kvinnor klänning. Slutcitat facebook event.

Jag öppnar dörren till andra våningen där volymen är högst och träffar tre främlingar. Vi kommer i efterhand inte minnas varandras namn. Sen ser jag Chris, han verkar glad över att se mig och basgången inuti överröstas av musiken från en stereo någonstans i lägenheten. Chris försöker hjälpa mig med min väska, erbjuder sig att bära upp den men jag säger att det är lugnt. Han stod och pratade med någon när jag fångade hans uppmärksamhet och han återgår till tjejen i röd sammetsklänning.
Jag tittar ut över vardagsrummet och ser Max på det som verkar ha förvandlats till dansgolvet. Han har det där glansiga i ögonen som betyder att han är så full att det inte är någon större idé att försöka få kontakt just nu. Dessutom har jag ingen större lust att prata med honom. En halvhjärtad inbjudan och en oförmåga att höra av sig höjde volymen inuti tidigare under kvällen.

Jag går upp till deras våning och byter till klackskorna, tittar mig i badrumsspegeln och häller upp ett glas vin. Hinner halvvägs svepa det innan Max kommer in och säger att han är glad att jag kom. Att han tänkt ringa men sen gjorde han inte det. Logiken går inte att säga emot. När han är full kallar han mig babe och säger att jag är vacker. När han är nykter är han tyst.
Jag drar honom nära och kysser honom, backar bakåt mot diskbänken. Han kysser som någon som druckit för mycket och mellan våra läppar sveper jag det sista av vinet i mitt glas. Sen lägger jag handen bakom hans nacke igen och försöker tysta mullret inuti med honom.

Dörren flyger upp. Det är Claudette. En av kvinnorna som vilar blicken på Max, som rör sig närmare än vänner gör, som vill mer än vänner vill. Jag har bortsett från det varje gång. Kanske för att jag inte vet om han är värd det, kanske för att jag vet att svartsjuka dödar all kärlek, kanske för att jag egentligen fortfarande vaknar kallsvettig med drömmar om någon helt annan.
Chris och Brent, Max kombos, har anledning att tro att jag är lite efter. Ser jag inte det? Men jag är inte dum, och jag ser. Jag ser och lägger det till hans dåliga sidor. Snart kommer det tippa över.
Claudette har inget ärende. Hon hittade det hon letade efter så fort hon öppnade dörren och såg Max, men hon går en runda i deras lägenhet och räcker sen ut tungan innan hon slänger igen dörren bakom sig igen.
Max skakar på axlarna, jag ler och häller upp ett glas vin till. När han frågar om han kan få lite lägger jag ännu en dålig sida till vågskålen. Basen inuti börjar dunka hårdare igen. Jag tar tre steg mot dörren och säger “visst”, bryr mig inte om att vänta på honom. Jag vill vara lika full som honom, jag vill inte känna såhär. Från trappavsatsen ser jag skidspåren upp på Grouse Mountain och jag hatar avstånden som jagar mig inatt.

På väg ner till festen igen tänker jag att det är idiotiskt det vi håller på med- tror att vi kan skydda oss själva genom att inte komma för nära de vi ligger nakna bredvid flera gånger i veckan, samtidigt som vi sträcker blicken bakom varandras ryggar för att se om vi kan hitta någonting som känns lite lenare.
Brent möter mig i trappan, han är vacker. Svart kostym och ett leende som värmer mig. Jag har lovar bort honom till min syster, det är tydligt att han har fler goda sidor än andra i huset.

Jag blir full, jag pratar med främlingar om sakar jag senare inte kommer minnas någonting av. Jag dansar, jag går upp på övervåningen för att hitta Max. Jag hittar Max, han står med Claudette i famnen, nära. Så som inte vänner gör. Jag är full, basgången slår inuti. Kanske går jag sönder men det är svårt att höra eftersom musiken dundrar för högt. Jag stänger dörren och går ner igen. Jag kanske är trasig, för polisen kommer och försöker bryta upp festen, jag är kanske inte längre hel för när någon sträcker över en joint tar jag ett halsbloss och håller andan. Jag har nog slutat fungera för jag dansar bredvid Robin och hon gör det tydligt med repliken om att jag borde gå upp och ta tillbaka Max från Claudette. It’s not all in my head.
Men jag har nog gått sönder för jag svarar att det inte är min stil och dansar vidare.

Så enkelt kan det vara att förråda sig själv, eller inse att han inte är värd att kämpa för. Just då funderar jag inte över vilket.

Allting är suddigt. Jag har skurit mig på något, förmodligen ramlat i trappan, någon ser att jag blöder. Jag blir förvånad. Brent hjälper mig, jag tror att jag säger någonting som man inte säger till sambon till den man dejtar. Något som inte vänner säger till varandra. Jag tror det för det är det jag har varit rädd för att jag ska göra hela kvällen, det jag rört mig närmare. Han är så vacker i allt det suddiga som snurrar runt omkring mig.

Jag hamnar i en stol på trappavsatsen på tredje våningen. Claudette sitter mittemot mig. Vi pratar om Max men det är oklart vad vi säger. Hon säger att hon gillar mig, hon verkar mena det. Jag säger att det här kommer sluta illa och hon frågar alldeles för högt och desperat “So, you expert it to end!?” Hon letar efter en ingång. Max kommer och sätter sig i trappan. Kanske tror han att vi bråkar. Han ser full ut, han går igen.

Jag vaknar på hans halvt uppblåsta luftmadrass med en huvudvärk som skulle kunna döva vilken basgång som helst. Jag tänker mycket lite på gårdagen, tandborsten som han gav mig första natten jag sov över är borta. Han frågar varför jag trodde att han inte ville att jag skulle komma. Jag fråga om jag sagt det och det har jag tydligen. Säger att han ju inte ringde mig. Jag lyssnar inte på hans logik, går och dricker ett glas vatten. Jag säger inget mer om kvällen innan men när jag ska fråga honom om han sett mina örhängen använder jag fel namn, ett namn som också börjar på M och jag inser att vi är så trasiga.
Vi är så trasiga.

Tre dygn senare kommer jag sitta ensam på en diner i utkanten av Vancouver och bestämma mig för att jag inte behöver det här. När jag lämnar det här landet tar jag inte honom med mig.

Poesi

Jag önskar mig en ipod i julklapp mamma.

nobelpris ska dom ha tycker jag

This mess we're in

Jag sover mycket lite, står sedan utanför mitt jobb och försöker ta mig in, tänker att det är absurt; varför vill jag in där för.
Städerskan är uppslukad i ljudet av dammsugaren som hon drar som en boja bakom sig mellan pubborden, ingen hör leveransklockan. Mellan persiennerna kan jag se städerskan lyfta sin vänstra arm och torka svetten ur pannan.

Jag sätter mig vid ett av borden på uteserveringen, känner jag efter så känns det som mitten av november. Det är mitten av november och jag ser downtown Vancouver på håll. Downtown Vancouver gör inte mycket väsen av sig på håll. Skyskraporna sträcker sig mot den tidiga novemberhimlen, uppe vid Boundarys ser jag bilarna bilda lämmeltåg in i den här staden. Lastfartygen ligger stilla mellan Lions Gate bridge och Second Narrows, Seabussen glider långsamt över till andra sidan.
Jag längtar hem. Eller bort. Eller jag vet inte, någonting suger inifrån och det känns som om jag håller på att dras in. Sen blir det tyst och städerskan ställer ifrån sig dammsugaren.

Två timmar senare går jag i min uniform ner till butiken vid Esplanade. Jag lägger mina åtta liter mjölk på bandet och killen i kassan frågar hur jag mår. Jag svarar att jag mår bra, men att jag är trött och när jag frågar honom detsamma så rycker han på axlarna och säger “Eww, you know”. Och jag vet, jag vet precis.
Det är den sortens trötthet som får en att gå till jobbet, gå hem, äta, sova och sen gå till jobbet igen. Men ingenting mer. Den sortens trötthet som får en att vilja ge upp alla sina hopplösa försök att hitta något som får en att känna någonting annat än att det borde vara möjligt att producera bättre tv-program. Den sortens trötthet som sätter en ner i soffan och sen tar all kraft och gör det omöjligt att resa sig igen.
Man letar i år efter någonting som kan få en att glömma tomrummet, och så många gånger tror man att man hittat det, lika många gånger blivit besviken, så många gånger att man inte tror att det är möjlig längre. Kärleken blir en handling, inte någonting varmt inuti. Den blir pilen förd över datorskärmen, pekfingret som dubbelklickar på hans namn, blicken från hans facebookbild för trettionde gången bara idag. Den blir det här spelet vi spelar. Spiralen av att inte vara den som hör av sig, paniken i att inte göra det, idiotin i att låta bli. Och att vara en dålig förlorare när man ändå gör det, jag ångrar mig alltid genast. Illamåendet när man inte får något svar.
Man vill ge upp, man vill inte vara med längre. Den här jävla fesjumna sortens kärlek som bara ringer när den är trött på att sova ensam, som glömmer bort planerna på att gå till akvariumet, inte bryr sig om vilken sorts chips du gillar bäst. Jag hatar den och jag hatar det faktum att jag tror att jag behöver den.

Men jag tar mina åtta liter mjölk, går upp till jobbet igen. Jag byter om långsamt, missar bussen hem, står lutad mot en betongpelare vid Lonsdale Quay. Kommer hem, rostar en macka, somnar, vaknar, drar pilen över datorskärmen, dubbelklickar på hans namn, möter hans blick för trettionde gången bara idag.

Ibland tror jag att jag gett upp.

Dagarna

jag jobbar mina fem sista dagar
efter det finns det mer tid att skriva

ni kanske kan läsa om november förra året istället

Sugen

Skyller sig själv

Jag vaknar på hans halvt uppblåsta luftmadrass. Det är höst och vi sover nära varandra, håller varandra så som människor som vet att allt efter det här ögonblicket räknas. Kylan av tidiga november räknar dagarna som ska lägga sig mellan oss.
Han luktar alkohol och när jag försöker resa mig trillar jag av madrassen. Det är inte första gången men jag tänker att det kan vara den sista. Tre tusen gånger om dagen bestämmer jag mig för att det här inte var vad jag letade efter, lika många gånger vill jag ringa upp honom och bestämma träff. Mina vänner tittar bekymrat på mig och skakar på huvudena.

Jag ger honom en hastig kyss och stänger dörren till hans rum. Brent står i köket och ser förvirrad ut. Han är lika trött som jag och vill inte heller gå till jobbet. Han bär sin bakfylla med en röst som pratar mycket tyst om gårdagen. Jag tar på mina skor och halvspringer upp till bussen. Det regnar och långtradarna susar förbi oss på Memorial Bridge. Mitt liv står still.
En man från Labour board ringer mig för att berätta att arbetsgivarna alltid vinner. Pengarna som min före detta arbetsgivare är skyldig mig går inte att komma åt.
Jag känner mig korkad, dum, som trodde att jag kunde slåss mot det här systemet ensam, genom kanaler som uppenbarligen bara finns där för att vi ska tro att allting har en rättvis chans.
Vi är så svaga ensamma att vi börjat tro att det var så här det var menat att vara, intalat oss själva att det här är rättvisa. Vi säger till oss själva att vi inte kämpade tillräckligt, hoppade av skolan för tidigt, blev gravida innan vi hade fasta jobb, flyttade hemifrån innan vi hittat egen lägenhet, köpte mat innan lönen kommit in på kontot. Vi tror att misstagen i det här systemet är våra.

Det här just blivit juli och någon har beslutat sig för att hoppa från Memorial Bridge. Bilköerna över Second Arrows Bridge har korkat igen hela Vancouver och kön till det enda kvarvarande transportmedlet över vattnet ringlar sig upp över hela Norra Vancouver. Vakterna vid Seabussen räknar noggrant hur många de släpper på. Det är den kanadensiska nationaldagen och det känns som om mitt liv står still. Jag vill över till andra sidan.

Det är november och det känns som om mitt liv står still. Jag känner mig korkad, dum, som trodde att jag kunde fly från orättvisorna på en arbetsplats, bara för att komma till dem på en annan. Jag ville över till andra sidan.
Men problemen pratar inte svenska eller engelska, behöver inte visas eller arbetstillstånd. De blir inte förhörda vid landsgränser eller visiterade av tulltjänstemän. Ingen frågar dem vilka ärenden de har och inga polishundar i världen kan lukta sig till problemen de för med sig. De vet hur man befinner sig på många platser samtidigt.
När jag lämnade Sverige lämnade jag inga orättvisor bakom mig. Jag tog flyget till ett annat kapitalistiskt land, på samma kapitalistiska planet. Utomjordningarna skakar på huvudena och ser bekymrade ut.

Det har just blivit december, det är förra året. Jag har just blivit inkallad till chefens kontor och fått veta att det inte finns något jobb för mig nästa säsong. Allting rasar. Fackligt aktiva är enkla att göra sig av med. Jag sitter på lastbryggan och gråter av ilska. Övertidsersättning är inget som kallskänkor förtjänar. Jag hatar världen mer än någonsin. Jag måste över till andra sidan.

Det är november igen, jag har precis gått av bussen utanför jobbet i Norra Vancouver. Jag känner starkt att det är dags att åka tillbaka till Sverige men tror att det bara är ett tecken på att jag borde äta frukost oftare.

Vad som skadar mig mest?
Mina arbetskamrater som tror att det är deras fel att pengarna inte räcker till utbildning för deras barn, tiden inte räcker för att läsa läxor efter två skift på två olika jobb, orken inte räcker för att älska sin livs kärlek.

Jag frågar mig själv varför det måste vara så här, känner mig sen dum, korkad. Här är jag, oorganiserad, trött och så svag
Just därför.

Det krävs mer än styrkan av två händer för att komma till andra sidan.

Idol

Förlåt att jag inte skrivit något på länge, det är inte det att jag inte skrivit, det är bara det att det inte hamnat just här.
Tycker ni om mig ändå och vill få reda på när jag uppdaterar nästa gång, så kan ni gå med i min fanklubb här till höger. Jag har två fans än så länge, en av dem är min syster. Jodå, jag är upp och coming!

18 dagar kvar till Sverige.

Skriver den här historien baklänges

Kvällar som denna kan jag uppskatta avståndet från jobbet ner till bussen, favoritlåten i mina öron, ett vänligt ord från Danny på jobbet, människorna som vill mig väl.

Jag kan gå i kylan av sena oktober och känna igen mig på gator jag aldrig tidigare gått längs, jag kan föra händerna mot mina läppar och blåsa liv i mig själv.
Kvällar som denna stänger jag ner säkerhetssystem och låtsas att jag inte ser murarna som annars håller mig hårdare än sten.

Jag skrattar helt högt för mig själv och sen ler jag, för jag tänker på alla tillfällen då jag trott mig vara så ensam att jag inte haft någon annan att prata med. Det är de ögonblicken jag kommer önska att jag sett tydligare längre fram.

Kvällar som denna kan jag tänka på dig som en värme och inte som ett avstånd, kvällar som denna bär jag min tvillingsyster så nära att jag ser hennes spegelbild i skyltfönsterna vi går förbi och jag vet precis vad hon skulle säga om jag frågade henne vilken låt som skulle vara soundtracket till den här kvällen.

Kvällar som denna finns det inga världshav mellan de älskande.
Jag bär mina vänner som ett pansar och övertygelsen om att tyngden över mina axlar snart kommer lätta som solidariteten mellan tusentals; som en styrka.

Kvällar som denna slår tiden baklänges, han sitter framför sin dator, skriver bort orden tatuerades in i september, trycker send och jag ser det tydligt nu, meddelandet han skickat
“I miss you”
Som ett utropstecken.

Tisdag

Jag ställer mig vid ditt köksbord,
du ställer dig inte bakom mig
det börjar regna, tunga droppar mot ditt köksfönster

jag tänker att om jag lämnar soppan på spisen och de svenska pannkakorna halvgräddade så hade du bara frågat dig, så långt senare, vad du gjorde för fel

så jag rör mig bort från dig
så som man rör sig bort från någon som inte blev vad man hoppats på
du med dina drömmar
jag med mina

och vi står vid våra köksbord
tittar ut över öppna ytor
frågar oss själva vad vi gjorde för fel

vi vänder ryggen mot mörkret utanför och tänder upp i lägenheten,
försöker röra oss bort från tystnaden vi tror andra burit in i våra liv

ensamheten håller oss sällskap framför tvn

Helene

Jag saknar mina vänner i Sverige. Jag har saknar dem i tio månader nu. Det är egentligen för länge, men varje gång jag har försökt åka tillbaka har någonting greppat tag kring mina handleder och hållt mig kvar här. Om ett par veckor gör jag ett nytt försök. Den här gången med ett halvt löfte om att kunna återvända.
Jag tror att det kommer fungera denna gången, för med tanken på att komma tillbaka kan jag få ena armen fri och försiktigt bända loss den andra, säga "Du behöver inte känna sådär, jag kommer tillbaka igen".

Det här är ännu ett brev som aldrig blev skickat, men jag skickar det nu, här bland alla ettor och nollor, säger "Snart kommer jag hem".


Helene,

Jag lämnar mitt hus ibland och tänker på hur lång tid det tar att skaffa sig vänner, alltså, riktiga vänner. Som är en trygghet även när de befinner sig på andra sidan jorden. Såna som kan få en att komma tillbaka från en landsflykt, inse att man redan har det man letar efter, men som också förstår att man ändå måste fortsätta leta.

Och jag tänker på dig. På tiden i din lägenhet vid skanstorget, lugnet i att känna sig så trygg att man inte behövede säga någonting ifall man inte orkade. Bara sitta och lyssna, eller berätta allting, precis från början, inte utelämna något som man helst bara vill glömma.
Jag tänker på oss i kassalinjen på caféet.S tressen, de rika kärringarna som såg ner på oss, kön som sträckte sig ut på Avenyn. Det där förbannade caféet som faktiskt gav oss vänner för livet. När jag inte orkar hata det stället så älskar jag det för att det förde oss samman.

Du undrar om jag träffat några trevliga kanadensare, om jobbet är bra, om jag skaffat några nya vänner.
Men det enda jag kan berätta för dig är att här, på andra sidan jorden, är allting precis som hemma. Man sliter häcken av sig för minimilön, oroar sig för framtiden, och känslan i bröstet är lika okontrollerbar.
Det går inte är fly, man tittar ut mot mörkret utanför och inser att det här klotet fortfarande svävar i samma tysta rymd.

Kvällar som denna, när han inte svarar på mina sms och det är två veckor till löning, inser jag att jag lika gärna kan vara underbetald, oroad och hjärtkrossad i Sverige. Där mina vänner tar hand om mig, med kärleken hos någon som vet hur det känns att vara människa.

Helene, när jag lämnar mitt hus i natt tänker jag att jag går brevid dig upp förbi Vasaparken, du har en svart jacka och en blommig sjal. Jag ler när du frågar mig hur jag haft det. Vi går in på pizzerian vid skanstorget och köper in Capriciosa. Jag tänker att det tog lång tid att hitta hem igen.

Böckerna

Ni som följer den här bloggen har kanske vid det här laget börjat undra hur det går med mitt bokskrivande egentligen. Det har jag också.

Men det går faktiskt inte helt dåligt. Det är bara det att jag har ett sånt där jobb som man måste gå till, och befinna sig på, så många timmar om dygnet att det är svårt att hinna med att skriva. Och till på köpet så har jag skaffat mig ett sånt där liv, som man ska leva resterande timmar av dygnet, med vänner och biobesök och någon sorts vän med förmåner som aldrig hör av sig och bussresor och lunchträffar och danskvällar och öl som ska drickas och lock som ska läggas på brunnen och barnen ska ju agas och nyckeln ska gömmas, men jag kommer efter Kristina och så vidare i all oändlighet.
Hur ska jag kunna skriva om Blåbron, skogen bakom skolan, vägen ut mot Vilanskolan, alkoholen, vännerna, familjen, syskonen när jag inte ens har tid att tänka att helvete, nu är det bara 26 dagar till jag lämnar den här världsdelen? Va? Det går väl inte?

Jo. Det går faktiskt. Och för att inte göra det för tråkigt har jag börjat skriva på en bok till. För min bror tyckte att det var en bra idé. Förhoppningsvis blir någon av böckerna klar, någongång. Till exempel innan jag hamnar i en trettioårskris. För det kan vara förödande, har jag hört.


Men jag tycker väldigt mycket om er. Och jag kommer bli klar. Jag lovar.

Pandora Avenue

Jag vet inte, ibland känns det som om allting håller på att falla sönder. Oftast känns det så. Inte hela tiden. Men oftast.
-------------------------------------------------


Det är de här ögonblicken jag kommer spara,
tyngden av hans arm över mina axlar, värmen från hans ben mot mitt, en textrad lyft ur bilden av bandet svettandes på scenen.

Det är det här jag kommer bära med mig,
tystnaden som en ovisshet om vad som kommer hända sen, den gamla mannens ord på bussen hem, gatunamnet uttalat som ett löfte.

De här rösterna kommer jag höra,
hans ord varsamt överlämnade till en vän i köket, jag sittandes på hans säng ett rum bort, nervositeten i en fråga om vad som händer när världshaven lägger sig emellan.

Hur jag vet att det är på riktigt?
Rädslan i hans ögon. Något inuti mig som går sönder tretusen gånger i sekunden för att jag inte vet vad det betyder.

Milslånga gator i en blinkande tvåmiljonersstad

Om man räknar efter så är det inte många dagar innan jag åker tillbaka till Sverige. Jag räknar inte efter, för jag vågar inte. Hoppet på att slippa slutgiltiga farväl är min arbetsgivare som ska hjälpa mig förlänga mitt arbetstillstånd. Så i januari kan jag förhoppningsvis komma tillbaka hit.
Med hoppet i det ser jag väldigt mycket fram emot minst en månads semester i Sverige. Förra veckan serverade vi 1212 chickenwings på pubben där jag jobbar och den där isande smärtan bakom skulderbladen har kommit tillbaka.
Desstuom klarar jag mig inte mycket längre utan människorna jag tog farväl av i februari. För jag behöver er, så jäkla mycket. Och jag har insett att jag saknar Sverige; platserna, minnena, människorna, tågen, gatorna, husen. Men bara om jag får komma tillbaka hit igen.
För ibland känns det som jag lyckats ta mig igenom det där mörkret jag tog med mig över atlanten.










jag minns korta ögonblick av lycka
jag minns ensamheten som milslånga gator i en blinkande tvåmiljonersstad
jag minns ett leende mot mina läppar, klarblå himmel i Boulevard Park
jag minns många timmar utan mening, jag minns me, myself and I,
tunga steg på väg hem från jobbet
jag minns mörkret som spred sig inuti och jag vill i efterhand kalla det ensamhet

jag minns omöjligheten i att åka tillbaka,
smärtan i att fatta beslutet att stanna kvar
känslan av att inte veta var man befinner sig, var man kom ifrån eller vart man är på väg
jag minns misslyckandet i att se solen landa på parkettgolvet men sitta kvar i sängen och låta timmarna gå
jag minns mig själv som en fiende man inte vill skada, en vän man inte förstår sig på, ett kraschande plan man förlorat kontrollen över

jag minns sättet han såg på mig en mörk sommardag i maj,
det jävliga i att vara människa
jag minns mig själv som någon som med målarfärg gick från dörr till dörr och målade svarta kryss, en anledning att bara lämna allt
jag minns rastlösheten som något stegrande inuti och jag vill i efterhand kalla den osäkerhet

jag minns en röst miljoner mil bort på en skakig telefonlinje,
ett avstånd så långt ifrån fysiskt att inga flygresor skulle kunna ta mig tillbaka
jag minns ensamheten i en folksamling, minnet av hans sista ord som om jag själv skrivit dem åt honom
jag minns honom som en dikt jag aldrig skrev, ett personligt misslyckande utan någon möjlighet att lära mig någonting
jag minns sommaren som ett mörker och jag vill i efterhand kalla det en stor trötthet

jag minns tusen bekanta som jag senare ska glömma bort
och en av alla dem som kommer stanna kvar
jag minns mötet med en främling på en okänd pub, någonting inuti som skrek “honom ska vi ha!” och tre steg för att komma närmare
jag minns paniken växande i mitt bröst, misslyckade försök, besvikelse och jag vill i efterhand kalla det kärlek

jag minns en resa utan början eller slut, men med avsked som gjorde mig hel, slet mig itu
jag minns en flykt från ett mörker för stort för att skakas av, en skugga som följe mig in i flygplanet, ut på landningsbanan, genom ankomsthallen, miljoner mil bort
jag minns vintern som en kyla som trängde genom väggarna, den självvalda ensamheten som något jag till varje pris ville skydda, rädslan som ett sätt att hålla verkligheten på avstånd

jag minns tre främlingar som utsända för att berätta för mig om landet utanför, breven med poststämplar som skickade för att ropa mig tillbaka
jag minns stökiga sovrum och en promenad ner till vattnet en tung lördag, fiskmåsarnas varnande skrik, en miljonstad på avstånd

jag minns en resa som om jag aldrig lämnade något bakom mig,
aldrig kom fram till någonting
bara gav mig av, i riktningen där jag kommit ifrån

Ingen behöver veta att jag misslyckades

Efter ett par timmar bestämmer jag mig för att lämna min allra första Thanksgivingfest. Tröttheten kommer över mig med skillnaden i promillen i blodet, med en diskbänk täckt av vinflaskor, ölburkar, cigarettpaket och diverse krossat glas. Eller bara med det där hoppet om att man ska kunna spara på den där känslan av att allting är möjligt genom att utmana det faktum att man helst av allt vill stanna. Jag är inte säker på om jag försöker sakta ner eller om det är ett sätt att kasta mig vidare ut, men en hastig slängkyss i korsningen vid busshållplatsen och jag har Alicia Keys “Wreckless love” i lurarna.


Det är bara jag på bussen och jag springer fram till busschauffören precis i tid för att övertala honom att stanna vid 4th and Moody, går sju blocks upp mot mitt hus. Väl hemma spenderar jag halva natten letandes efter min perfekta främling som i fyllan inte alls addade mig på fejjan, visar det sig.
Klockan hinner bli fyra innan jag ställer mitt alarm och inser att jag måste upp om ytterligare fyra timmar. Min oplanerade tanke på att gå upp tidigt och dra till Victoria känns väldigt mycket som en bekväm tanke på en hastig flykt, som kommer förvandlas till två dagar framför datorn, tvn, gatorna i norra Vancouver istället.

När jag vaknar bekräftar jag det, jag kan inte fly den här staden på fyra timmars ostabil, fyllesömn. Stänger av min väckarklocka och sover vidare.
Tre timmar senare vaknar jag med rastlösheten som en ilska inuti och en nervositet som får mig att förstå att det är dags att strunta i de välplanerade utflykterna, de invanda mönsterna, de osynliga murarna.

Hur jävla svårt kan det vara egentligen?!

Jag flyter med i de senaste dagarnas pepp, att pressa sig till att göra saker som känns obekväma, men viktiga, eller så oviktiga att det är viktigt att göra dem. Livsviktigt. Bestämmer mig för att fortsätta flytta murar, trött på mina osynliga begränsningar.

Jag ligger nu fyra timmar efter mitt oplanerad schema och efter en snabb sökning på resväg och en hastigt nedskriven adress till ett hostel så slänger jag ner min favoritpenna, kameran, datorn och mina tre senaste skrivblock i min väska. Rycker snabbt åt mig tandborsten. Det är dags att lämna ensamheten i två lediga dagar, inbjudningar till öl jag inte vill dricka och människor jag inte vill träffa.
Misstaget jag gör precis innan jag ska lämna huset är att vända mig om och ta tio steg tillbaka ner i källaren för att försöka hitta en karta jag tror mig sparat från någon av alla mina misslyckade flyktförsök. Fastän jag springer hela vägen till bussen så ser jag den rulla förbi mig.

Min oplanerade plan innebar tre bussbyten för att hinna med färjan och ytterligare en buss efter. Och missar jag en så har jag missat alla. Helvete.
Paniken kommer över mig med något kallt längs min ryggrad. Jag vill gå hem igen, ingen behöver veta att jag misslyckades, jag kan säga att jag hade viktigare saker för mig än att åka ut till städer på öar.
Tre djupa andetag och ett snabbt beslut. Jag tänker att om jag tar mig till Pacific Central så kan jag kanske ta den mycket dyrare direktbussen. Och går inte det så har jag i alla fall inte avslutat resan på east 15th Street, three block from where it started. Fan Jenny, du kan alltid vända tillbaka, men inte än. Inte än.

Så jag ger mig av, kanske inte så mycket för att jag vill till Victoria utan mer för att jag saknar känslan av att vara på väg någonannanstans. Vissa dagar hade jag kunnat offra allt för att få sitta på tåget mellan Göteborg och Malmö. Den här staden har räls, jag ser det från tunneln ner mot Seabussen, från Skytrainet ut mot Metrotown, men det rullar inga tåg ut ur den här staden.
Jag hoppar av vid Stadium och köper en macka och någon sorts fruktdricka på Starbucks, springer i kapp med min rastlöshet genom parken framför Pacific Central. Bär min rädsla för att misslyckas närmare nu, som en ilska, som en vän som tvingar en att göra saker man egentligen vill men hävdar att man inte alls har någon lust till. Känner att det är bråttom.

Kvinnan i biljettbåset säger att bussen till Victoria åkte för en halvtimme sen och att det är två timmar tills nästa går. Min massäck bränner i min vänstra hand när jag med en klump i halsen tar tre steg tillbaka och sätter mig ner på en bänk. Natten före sitter kvar i mig med någon annans parfym på min vänstra axel. Jag vill slå det som pressade mig till en meningslös färd över halva Vancouver på käften. Jag vill sitta i mitt källarrum och inte behöva fatta beslut, jag vill att min syster är där och säger att det är okey att misslyckas. Även om man inte riktigt försöker och man gjort det så ofta att det känns som om det nästan blivit ett sätt att lyckas.

En kille i blå vindjacka och en stor, röd backpack sitter på bänken och ler mot mig. Han är blond, han håller i en bok, väntar på något. Han ler mot mig. Jag förstår inte varför, kanske för att jag ser ut att ha gett upp, halvt sittande på en bänk i en väntsal. Kanske för att jag inte alls ser ut att vara på väg någonstans.
Jag försöker le tillbaka men lyckas bara med att göra en min som jag själv inte vet vad den betyder, sen reser jag mig upp, tar tre steg framåt och säger till kvinnan i biljettbåset att jag visst vill ha en biljett till Victoria.
Två timmar senare rullar vi ut från Pacific Central, ingen räls, inga blå-gröna säten med skräppåsar med dansk text, men två säten från mig sitter killen i blå vindjacka och jag ler, för mitt hjärta slår hårdare nu. Det här är lugnet jag letat efter.

Ett nytt försök

de frågar mig hur jag kan veta efter bara en vecka,
vad det är hos honom som ropar på mig
och jag vet ingenting annat än att jag kunde berättat för dem efter bara en dag,
att det är han som ropar på mig,
och att jag måste följa hans röst

"Have you met Chris?!" del 2

Marie väcker mig med ett sms, och vi möts uppe på Aka Tom Bo för vår traditionsenliga måndagssushi-breakfast. Utemöblerna är fastsurrade med kedjor, vi skakar regnet ur våra paraply och tittar vi ner mot vattnet ser vi inte längre än till 4th Street. Den här förmiddagen berättar att vi lämnat sommaren bakom oss.

Vi befinner oss i nordamerika och jag tar seden dit jag kommer. Vi försöker komma fram till vad jag ska ha på mig på min första riktiga Halloween. Marie säger att hon i vilket fall som helst ska ta mig trick or treating, att jag ska vara spöke så att man inte ser hur gammal jag är, och hon ska vara Elliott, från ET, men även min storasyster. Så alltså, jag är ET som spöke och Marie är Elliott som min storasyster. Till saken hör att Marie heter Elliott i efternamn. Kul, alltså.

Marie lindar sjalen runt huvudet och springer till bussen, jag tar mig ner till Esplanade och mitt jobb. Hösten är en tung dimma mellan mig och skyskraporna på andra sidan vattnet. Är viktlösa regndroppar som fastnar i mitt hår, är så många nyanser av grått att det är svårt att förstå hur allting var färglagt för bara ett par veckor sen. Sommaren försvann medan jag satt i mitt källarrum och försökte längta bort min saknad efter Matt. Ibland tror jag att det fungerat, ibland känner jag tydligt att det inte alls gjort det. Har jag tur har jag inte tid att känna efter.

Det är Thanksgiving och jag tittar inte ut genom fönsterna borta på uteserveringen. Jag skär några hundra kycklingvingar och när min telefon ringer så svarar jag.
Väcks ut det gråa med ett “Hi, it’s M, I’ve been trying to get a hold of you.”
Längtan överröstar saknaden.

Regnet, en färgpalett utan grundfärger och någonsorts revolt mot tröttheten i åtta arbetade timmar svarar honom att jag gärna kommer på hans Thanksgiving dinnerparty tonight. Fast jag kommer vara timmar försenad, inte vet var det är och efter vi lagt på inte kan få tag på honom igen.
Tänk er mig sittandes vid ett pokerbord, någon försöker ge mig tips på hur jag ska spela mina kort, hon börjar viska “all in jenny, all in”, skrika. Jag är lite tveksam, tänk om jag förlorar allt, då får jag ju inte vara med längre, är det inte enklast att bara flyta med? Men sen tröttnar jag, för det står faktiskt någon och skriker på mig, knuffas, tvingar mig att gå all in. Och jag är trött på att bara flyta med. Börjar simma.

Jag har ett telefonnummer till någon som jag inte vet vem det är, men jag ringer och gör misstaget att inte lyssna när människan på andra sidan svarar. Under en lång vägbeskrivning och två ytterligare samtal vet jag inte om det är M eller någonannan jag pratar med. Förmodligen någon annan, förhoppningsvis någon som känner M. På väg till bussen ringer jag Marilyn och försöker lösa ett annat problem. “But what if I don’t recognize him?”

Mitt minne fungerar i slowmotion, det har funnits tillfällen då jag umgåtts med folk i dagar innan de börjar prata gemensamma minnen och jag äntligen sett något i deras blick som jag sett förut. Oändliga filmkvällar då jag, precis innan eftertexterna ska börja rulla, insett att jag redan sett filmen.

Marilyn och jag är överens om att han är blond, lång och hade vit tröja. Förhoppningsvis gillar han sin vita tröja.

Jag fäller ihop min telefon med ett leende och bär med mig nervositeten över att åka till en annan del av den här staden för att gå på min första Thanksgivingdinner med främlingar.

M kommer springanden ner för Pandora Avenue där jag står i korsningen och väntar på honom. Han har en svart tröja, är brunhårig och jag är tacksam över att jag inte har många främlingar springandes mot mig.
Jag kan inte låta bli att skratta och hade han inte varit så full hade han kanske undrat varför.
Inuti mig spelas “Ramlar” med Håkan Hellström och när vi kommer in i vardagsrummet står där en tjej i vit sommarklänning och spelar celtiska folksånger på fiol. M frågar om jag har träffat Chris, killen han delar lägenhet med och jag känner igen hans röst, det är mannen som ledde mig till rätt kvarter. Jag är så långt hemifrån men kan mäta avståndet mellan tummen och pekfingret. Jag ser i färg igen.

Gatorna i en stad på andra sidan jorden

Ni kanske väntar på del två av "Have you met Chris?!", men jag har del tre klar och tvåan känns inte alls lika spännande och i natt vill jag skrika rakt ut, för jag vet inte hur det ska sluta. Jag har dryga 40 dagar kvar i Kanada och varje gång någonting påminner mig om det så vill jag skrika rakt ut, för jag vet inte hur det ska sluta. Jag har ingen aning om hur det ska sluta.
För jag är ren lycka på ett dansgolv i downtown Vancouver, Maries "It is time to dance like our lifes depended on it!", blicken från en främling, enkelheten i mitt liv just nu. Jag jobbar, träffar nya människor, dansar, sover, skriver. Inser omöjligheten i att lämna det här livet. Jag är, ja, lycklig. Vissa nätter är jag lycklig. Jag kan inte beskriva det på något annat vis. Jag flyttar mina osynliga murar, drar till städer jag aldrig varit i, lär känna människor som tittar på mig och förstår vad jag säger, fast vi inte kan alla orden för att förklara.
Någonting pressar över bröstet.
Det är paniken i att inte veta hur det här ska sluta.
För samtidigt saknar jag min syster så att det gör ont inuti, mina vänner i Göteborg. Jag är livrädd för att någonting ska ha förändrats. För att de ska inse hur jävla dålig jag har varit på att höra av mig. Att de plötsligt inte ska förstå omöjligheten i att vara på flera platser samtidigt. Och jag är arg, arg på mig själv för att jag inte kunnat vara det, skicka iväg ett enda vykort under 8 månader.

Varför är Sverige så långt borta. Frimärkena är billiga.
Men vad ska jag skriva? Att jag saknar dem? Jag saknar dem. Varje dag.
Men jag vet fortfarande inte varför jag åkte hit, eller vad jag har att komma tillbaka till. Mer mörker?

Sa jag att jag var lycklig? Jag är lycklig. Men det är den sortens lycka som pressar bakom ögonlocken, kanske som en solsemester, en blixtförälskelse, en gräddbulle; något som man vet är tillfälligt, en fristad, en omöjlighet. Fast man blundar så ser man slutet, man känner att det kommer närmare fast man i panik springer åt andra hållet.

Jag lever en omöjlighet. Jag är gatorna i en stad på andra sidan jorden, orden uttalade på ett helt annat språk. Längtan efter att hitta hem.
Och jag vill skrika rakt ut i natt, för jag är lycklig, och jag vet inte hur det ska sluta.

"Have you met Chris?!" del 1

Nu har jag ju redan avslöjat vad som kommer hända i mitt liv, men jag tänker att så jäkla spännande är det ändå inte så det gör inte så mycket att ni vet från början. Dessutom kanske jag bara skojar. Det här är faktiskt mitt liv, jag bestämmer vad som ska hända. Okey?

----------------------Detta har hänt.

Det blir lördag och jag har sovit fyra stabila timmar när alarmet på min mobil väcker mig. Genom väggen hör jag att Juan och Daryn, som bor i källaren, skriker högljutt på varandra. När jag femton minuter senare lämnar huset står Daryn på gräset utanför och vrålar att han kommer vara borta när Juan kommer hem från jobbet.
Galgen hänger kvar på telefonledningen och såhär i dagsljus ser jag att den inte alls är lila, utan blå.
Buss 228 tar mig ner till jobbet och när jag kommer in i köket står min chef och försöker sätta igång stekbordet, baren är full av människor , det blir ingen lugn start på den här dagen.
Efter att fotbollen är över och jag missade vad det blev mellan Sverige och Portugal dör det ut igen. Ingen köper Eggs Benny och min underbara hollandaisesås blir ännu ett av mina oupptäckta storverk.

Jag har mycket tid att tänka på natten före och jag har svårt att föreställa mig ett liv utanför Vancouver. Utan Marie, Marilyn, Molly, Julia. Utan danskvällarna på The Astoria, Pub 340, Librarysquare, The Bourbon.

Det är enkelt här, jag behöver bara säga att jag är från Sverige och folk blir imponerade. Samtidigt vet jag att jag gjort det enkelt för mig. Jag flyttade till en tvillingstad till Göteborg. När jag inte ser bergen vid horisonten är det omöjligt att känna att det var ett stort steg, något att vara imponerad över. Det är lätt att så här i efterhand; att bortse från känslan av att vara ensam i en miljonstad, de första månaderna av mörker, tiden det tog att hitta vänner man trivs med och bara inte vara umgås med för att man inte ville vara ensam, hela tiden.
Och det är så, att ett mörker har förföljt mig längs de här gatorna, men att jag vissa dagar lyckas flytta det hem igen, till Göteborg. Det är inte helt bra, för jag ser Göteborg som jag kände det de sista veckorna innan jag lämnade Sverige. Kalla vindar ryckandes i min halsduk på väg upp från Gärdsås torg, den sista ölen med mina före detta arbetskamrater, hallen i min lilla lägenhet på Astronomgatan. Hur jag släckte alla lampor, låste efter mig och gjorde mig av med nyckeln utan att riktigt veta vad det var jag försökte lämna bakom mig, förutom känslan av att jag inte visste var jag var på väg.
Nu vet jag. Jag försökte ingenting, jag bara åkte.

Jag är trött när tar av mig kockrocken och sätter mig på bussen till Burnaby, men en filmkväll med Marie, Maytal och pizza gör det värt det. Kvällar som den inser jag hur mycket jag missar när jag väljer ensamheten istället för umgänget. Jag drömmer mardrömmar som får mig att inte alls ringa hem till Sverige när jag vaknar morgonen efter.
Jag lämnar huset och konstaterar att Daryn inte hållit sitt löfte om att packa sina grejer och dra, hans bil står parkerad på baksidan. Det är dött i puben. Thanksgiving helg och jag antar att de med familjer är med familjen.
Det har gått en dag sedan jag gav mitt telefonnummer till Max utanför Pub 340 och ifrågasatte det faktum att han tänkte ringa mig eftersom han själv hävdad att han inte hade någon telefon.
Men om han ändå skulle ringa, och jag tänker att det borde han ju, så borde det vara idag han ringer.


Preppen för ikväll är färdig och jag är mycket uttråkad, försöker förtvivlat hitta något att göra. Undvika stora städprojekt. Till och med fläktarna blev skrubbade igår.

Jag känner något vibrera mot mitt ben och en hundradel senare svarar jag “Hello!?!”, alldeles för högt och förväntansfullt. Min arbetskamrat tittar förvånat upp och ler när jag uttrycker mitt missnöje över att människan på andra sidan luren la på, genom en väl utvald tysk svordom. Jag spenderar timslånga ögonblick på att fundera på om jag borde ringa tillbaka direkt, men telefoner är inte min starka sida. Det är omöjligt att se den andras ansiktsuttryck, omöjligt att läsa reaktioner. Fast att Kanada inte har något bra system för att skilja mobiler från fasta telefoner så bestämmer jag mig för att skicka ett sms till det okända numret som jag nu lagt in under pseudonymen “Stranger” i min mobil. Även om det är ganska självklart vem det är.

Inget svar. Jag tänker att han är lost forever.

Två timmar av att gå mellan kylarna och disken, frysarna och ismaskinen för att hitta något att sysselsätta mig med, så böjer jag mig ner för att städa in bänkkyl. Sekunderna senare missar jag ännu ett samtal från Främling och blir så arg att jag faktiskt ringer upp numret.

“The number you dailed can not be connected”

Sandra berättar för mig att numret förmodligen går till en telefonautomat och jag tänker att nu är han definitivt, helt säkert lost forever and ever. Man ringer helt enkelt inte tre gånger till någon som man i fyllan kysste på en fredagsnatt i downtown Vancouver.

“Vafan!” tänker jag. Vafanvafanvafan. Sen åker jag hem och för första gången på månader lägger jag mig innan klockan ett på natten. Innan jag somnar har jag förlikat mig med tanken på att perfekta främlingar inte alltid är så perfekta. Eller att jag inte behöver några perfekta främlingar i mitt liv. Eller att jag behöver fler. Mer Perfekta.
Ja, nej, jag har inte förlikat mig med någonting. Förlikning är lika tråkigt som att stänga av tvn och ändå hoppas att något spännande ska komma efter reklamen.

Victoria

Detta har hänt;
* jag har slarvat bort en perfekt främling
* den perfekta främlingen lyckades få tag på mig
* jag har gått på Thanksgivingdinner med den perfekta främlingen och hans vänner.
* jag har satt mig på en buss, tagit en båt och åkte till en annan stad. På en ö.

Nu sitter jag på ett hostel i Victoria, British Colombias huvudstad.

Jag har så många sidor text som berätta om allt detta. Så det kommer. Men just nu är jag här och nu. Nu.

"Kan vi leka hos dig?"

Det har gått så mycket tid.
Vi var barn då,
vi är barn nu.
Vi tittar oss nyfiket omkring och vill att någon ska lyfta upp oss.

Vi satt på asfalten utanför ditt hus och jag var rädd att allt skulle gå sönder om jag tyckte om dig för mycket. Du var min bästis och jag bar halsbandet din mamma köpt till oss utanpå mina kläder, så att alla skulle se. Beviset på att jag hade en vän.
År senare skulle du gå förbi mig utanför din gymnasieskola och fnysa åt flygbladen i min hand, när du sen tittade upp och såg att det var jag så förändrades något i din blick, men jag vet inte vad.
Vi var yngre då, men jag hade år tidigare insett hur långt ifrån varandra vi egentligen stod.

Vi satt i ditt vardagsrum och du upptäckte att jag hade ett hål i min ena strumpa, sa att jag skulle slänga dem. Jag tyckte att det var en konstig sak att säga och svarade att “Va? Nej, mamma kan laga dom ikväll.” Din mamma tittade upp från sin tidning och gav dig en blick som jag inte förstod då, men som så här i efterhand betydde att hon skulle förklara senare. Allt du hade var en självklarhet för dig.
Jag såg skillnaden, men jag förstod den inte.
Jag ville så gärna vara din vän.

Men det har gått så mycket tid.
Vi visste så lite om världen då.
Vi vet så lite om oss själva nu.
Tittar oss rädda omkring efter någon som kan göra oss större än vi känner oss.

Du knackade på vår ytterdörr en kall eftermiddag någongång i mitten av nittiotalet. Skillnaden mellan oss var att du kunde bjuda in dina gäster, jag tog på mig skorna och stängde dörren bakom mig, ställde mig på trappan.
Jag vet inte hur jag lärde mig det, men jag viste att vissa hemlisar delar man inte ens med sin bästis. Jag viste också att din pappa inte låg halvt medvetslös i soffan, att ditt vardagsrum var vitt och ljust, inga prippsblå på tv-bordet. Visste att din mamma inte behövde jobba, att ni sov gott om natten, att det fanns ork att plocka undan disken, plocka ner elljusstakarna, hålla ordning.

Det var något vasst i din röst när du frågade varför du inte fick komma in. “Vadå stökigt, så farligt kan det väl inte vara?!.” Jag minns inte vad jag svarade, men att det vassa i din röst var allt du aldrig skulle förstå, även om jag berättade.
Vi hade tagit av oss halsbanden, någon hade tyckt att det var löjligt med bästishjärtan.

Det var i ett annat millennium och våra världar var inte större än skolgården och cykelvägen ut mot Norra Åsum, men avståndet mellan våra hus, mina fötter ute på trappan, vykorten du skickade från dina solsemestrar, berättade att gapet mellan oss fanns där redan innan vi började i samma klass.

Men det var längesen nu.
Vi trodde att allt skulle bli bättre.
Nu vet vi att vi ärvde våra föräldrars rikedomar.