Receptet på en lyckad kväll

Äpplepannkakor med kardemumma.

3 ägg

3 dl vetemjöl

6 dl mjölk

1 krm salt

1 skalat, rivet äpple

en skvätt kanel

två skvättar kardemumma

vispa äggen med hälften av mjölken, tillsätt mjöl och salt

vispa i resten av mjölken, riv i äpplet och krydda

vispa klumpfri

sätt på Tomas Andersson Wij-"Vi är värda så mycket mer"

tillsätt ett tåg som rullar in på göteborgs central,

en spårvagn som svänger ut på snabbspåret och tar en av passagerarna från det tåget ut till nordöstra förorterna

vänta tills det knackar på köksfönstret, någon öppnar dörren, står i hallen, säger;

"fan vad gott det luktar, jag är skithungrig"

servera med lime och äkta kanadensisk lönnsirap

Kungsportsavenyn 39

1.
vintern är en dimma över göteborg tvärgator
spårvagnarna pressar sig upp för backen förbi götaplatsen
bussarna glider baklänges ner längs avenyn
på caféet där jag arbetar anställs inga mörka diskare längre eftersom ägaren anser att de jobbar dåligt, dock går indier bra så länge de är män, min vän som sökte jobbet blev diskvalificerad redan innan hon hunnit lämna en ansökan, tjejerna ska stå i kassan

vissa dagar svär vi i kassalinjen, åt kön som letar sig ut genom entrén, åt fuktskadan som gjort golvet buckligt så att man måste springa mellan kassan och kaffet med finess så att man inte ramlar, åt att vi inte hinner göra ett bra jobb - bara knappt göra det
så vi svär tyst och hälsar ännu en gäst välkommen med ett leende

på kylen uppe i kallskänken hänger en lapp
“Se upp så att du inte får kylen i huvudet!” och vi lär oss efter ett par försök att rycka upp och slänga igen den i ultrarapid, utan att klämmas fast mot kallskänksbänken
man skulle kanske kunna säg att det är en del av vår yrkesskicklighet, tillsammans med att knyta näven i fickan och upprepa tankemantrat “håll käften och ta emot, annars behöver de dig inte imorgon, hyran, maten, slippa stängningspassen”

efter ett par månader, år bakom kassan på Avenyn är vi bäst på att le sarkastiskt åt överklasskärringarna som ser ner på oss, som inte är vana vid sarkasm från tjänstejonen så det går inte riktigt fram

när kön tunnas ut samlas vi i kallskänken
snackar skit om vad som hände i helgen, vem som hånglade med vem och planerna för framtiden
hur vi ska ta oss ifrån överklasskärringarna och träningspassen i kassalinjen

vi planerar men vet hur många såna planer vi redan rört oss förbi
månaderna blir till kvartal och vi som varit med ett tag ser direkt hur länge varje ny tjej kommer orka
de flesta bara ett par månader, de som pluggar och bara jobbar extra oftast längre och varför just vi stannat längre än snittet på 3 månader analyserar vi inte

vi trycker kortet i stämpelklockan och försöker verka oberörda när diskarna kommer in i omklädningsrummet medan vi byter om
ägaren satsade på lyxiga toaletter till gästerna istället för två omklädningsrum
indierna blir oftast väldigt generade

jag och h rör oss ner längs Avenyn, korsar spåren och ett snabbt hejdå
vet att vi ses om ett par timmar igen

En höstnatt i december

jag passerar din lägenhet en höstnatt i december
tittar upp mot din balkong och funderar på vad avståndet mellan dig och mig beror på och hur du ändå lyckades nå fram till mig ibland

en av de första gångerna vi träffades berättade du att jag börjat dyka upp i dina drömmar, och att jag alltid var hård och kall, att jag alltid förrådde dig
vi kände inte varandra då och när du blev full pratade du jämt om en gammal vän som fyllt sitt badkar till bredden när ni var sexton
du gick aldrig på begravningen
och jag berättade aldrig för dig om michel, om han som inte tog studenten med oss utan valde en sten utanför ÖstraSönnarslövs kyrka istället
jag har fortfarande svårt att förlåta mig själv för att jag aldrig varit där
jag antar att jag är som du
kan inte förhålla mig till slutgiltiga farväl, gamla vänner som inte finns där ute någonstans, i en annan stad, med nya vänner

en kväll kom du hem till mig och satte dig på en stol i mitt kök
du sa att du inte orkade låtsas att du inte behövde henne mer, att du glömt att du inte älskade henne längre och ringt upp henne mitt i natten en vecka tidigare
du frågade mig varför man gör så mot sig själv,
tittade ut över en mörk innergård och sa att sorg är något så fruktansvärt egoistiskt
vad svarar man på det?

nätter som den var våra riktmärken, flytvästar, livlinor
men också det som höll oss kvar i något som gjort oss illa alldeles för länge
nätterna vi inte orkade gå och lägga oss
ljudmattorna som bar oss till en lite ljusare morgon
eller in i en sömnlös vila

det kunde gå veckor, månader, ibland år, mellan de tillfällen då vi orkade höra av oss till varandra
men i perioder byggde vi våra liv kring det som kom att bli du och jag
kring en vag känsla av gemenskap
kring de osynliga murarna

när jag flyttade från stan hade det gått år sedan vi träffades och även om det inte var ett avstånd så hörde jag inte av mig
inga meddelanden på telefonsvaren, inga tunga avskedsbrev
bara ett ögonkast mot din balkong, och en tanke på vad avstånden mellan människor egentligen beror på
och vad det är som gör att vi ibland lyckas nå fram till varandra, ändå

Söt och snygg kallskänka söker seriös arbetsgivare..

det här kan vara jobbet för mig....

"Tjänst
Vi söker en söt och snygg tjej till kallskänken.
Restaurangen är lunchrestaurang i centrala Göteborg, och arbetstiderna är lagda mellan 8-15. Tjänsten är en timanställning tills vidare, med 1-2 veckors prövotid.
Utbildning är inte ett krav men sökande får gärna ha erfarenhet från café eller som restaurangbiträde.
Tillträde
Vi ska tillsätta tjänsten snarast.
Lön
Lön enligt överenskommelse."

"söt och snygg" alltså
ja, jo, men visst
det gäller ju att ha rätt kvalifikationer för att klara jobbet
vad skönt att vilken idiot som helst får starta företag i vårt land
det kallar jag en arbetsmarknad för alla

alla idioter, söta och snygga alltså

"Är allt bra med dig?"

du ringer mig och säger att du mår bra
att livet känns rättvisare nu och att du börjat göra musik igen
att du tittar dig i spegeln ibland och undrar på vilket sätt du var annorlunda då
vad vi gjorde för fel

du berättar att din syster flyttat utomlands och
att du förstått nu att man inte kan förbereda sig på
vad som händer när dagarna blir veckor, månader, år
att livet inte är ute efter dig längre

och jag tänker att det fanns ett ögonblick då du förstod mig
att det kanske inte spelar någon roll nu men att det fanns
ett enda tillfälle då du verkligen kunde gnistra in ljus i mig och
att det var det enda som räknades;
ett enda ögonblick då du verkligen var min

I november

vissa nätter saknar jag verkligen känslan du gav mig när vi gick ut till bergsjö centrum och höll problemen på avstånd med en "bergsjön special"

pizzor med pommes kan verkligen knepet att

låtsas som om allt är som vanligt

Bandet

kom igen nu då!
för nu börjar det dra ihop sig och jag behöver fortfarande ett band
så här lät det när det begav sig, nu ska det låta annorlunda
kontakta mig fall ni vill vara med
vi har ju en spelning och allt

Solidariteten

vi sitter på ölkaféet och dricker en öl, går tillbaka till din lägenhet och du sätter på någon franska svartvit rulle från femtiotalet
regissören heter nått som påminner om "tryffel" och jag tänker att hela situationen känns väldigt 2003,
så bekant på nått vis
men en timme in på den filmen tröttnar du på att vänta och stryker mig på underarmen
lättar på trycket och tar min hand

någon sorts kärlek
eller ja,
solidaritet kanske man kan kalla det

ja, solidaritet

jag passerar folketspark, simpan, ställena som var mina och någonannans för bara ett par månader sen
förundras över att jag inte låst mig i den känslan
tänker att det är väl som vi konstaterade för ett par timmar sen på den krogen;
att vi har punkter i våra liv som just nu håller oss ifrån att hänga upp hela våra liv kring såna stora känslor
en trygghet som får oss att stå stadigare
även om min syster sa att det är förunderligt hur lätt jag låter mig dras med

jag promenerar hem över möllevångstorget en tidig morgon kring jul och någon typisk möllevångsbo har slagit in sina gamla kläder och lagt under granen på torget
det är ungefär som man kan förvänta sig på möllan

och jag känner att malmö skulle funka
fast att det faktiskt är Kanada som lockar mest

Varmt blod, kallt stål

det är med en känsla av vemod större än en tysklandsfärja som jag står i köket och för sista gången slänger ett blomkålshuvud på duttkocken när han föreslår att jag ska byta yrkesbana och ställa mig vid rosenlund, sista gången vi lägger hundratals tallrikar med nån flott rätt som jag försöker lära mig att uttala, sista gången tröttheten tar över och allting urartar i att någon tar upp jakten på mig och hämnas något jag kanske sagt genom att kasta tomat- och persiljegelé i nacken på mig

sista gången jag känner att allt som dom vet vill jag veta
sista gången jag plockar upp anteckningsboken och får ett nytt recept


här i alla fall


och idag stod jag i källaren och berättade om mitt glödande hat över allt som hänt de senaste veckorna för en kallskänka när chefen svänger runt hörnet
nu slipper jag fundera mer på vad jag ska säga för väl valda ord på fredag innan jag går hem
det mesta blev sagt
och det kändes mycket bra i mitt glödande hjärta

vi går på afterwork och man fattar att kockarna har pubrundorna i blodet
och hjärtat på rätt ställe
någon lutar sig fram och säger att jag ändå måste till något bättre ställe
"du kan inte stå här och harva ändå, du ska göra nått större"
och de kommer fram till mig i kallskänken
säger att det är förjävligt det här
men att "jag hörde att dom sökte folk där och där, jag rekommenderade dig"

sista gången vi jobbar ihop
men brevid känslan av vemod har jag lagt en plan på att åka till Kanada
den finaste brodern tror på föredelningspolitik och betalar min biljett för att jag ska komma över till honom
han tror att jag behöver komma bort och jag tror som honom
och vet inte riktigt om jag hoppas på att jag kommer tillbaka eller inte

planen är en månads semester långt härifrån
och det känns bra
men i smyg söker jag arbetstillstånd och letar efter ett nytt kollektiv


i Kanada

Punkten

de sa att det var som ett ögonblick av insikt
en nanosekund av något fasansfullt

de sa att himlen föll mot havet
att allt redan var krossat av drömmar

de sa det med ett lugn i rösten jag förut inte hade hört
och jag min jävel trodde dom

Florence Valentin

jag är oinspirerad


i fredagskväll höjde jag nävarna för att slå ner en tjock punkare som i fyllan gjorde allt för att förstöra en snygg konsert

min syster tyckte inte att man skulle slåss och gick emellan


kanske var det tur, även om det hade känts befriande att få in en riktig käftsmäll
fast det är egentligen helt andra människor som förtjänar stryk

"Du måste bocka och ta i handen, ta skit från chefen eller få sparken.
Klara du med det, eller skulle du säga "nej!"?
Du skulle säga "Nej, aldrig nånsin mer, nej, inte på min planet!"
Du skulle säga "Nej!"om det här var den fria världen."

tyvärr är inte detta den fria världen och tar man inte skiten så får man sparken

på fredag blir jag arbetslös
men innan dess är det krig


gerillakrig



och sen ska jag vila i en helg i malmö
och besöka en gata i blekinge
och hoppas att chefen får en riktigt pissig jul med en massa mail att besvara
det unnar jag honom

Värt att fira

det skönaste;


åka hem till en av de finaste och låta vännerna hålla en över vattenytan


andas åt en ett par timmar

kanske köpa med sig en flaska champange för att man hoppas att det för en gång skull ska finnas något att fira

och
som en självuppfyllande profetia
när man inser att det verkligen fanns det
känna ett leende växa över ens ansikte, i hjärtat

och på väg hem;
livet bjuder till, skickar blickar från mannen på spårvagnen snett emot



våren blir ljusare


för jag har verkligen de finaste vännerna och de absolut bästa kamraterna
som inte låter mig ta nån skit när jag egentligen inte orkar stå emot
ger mig kraft
att slå tillbaka

förlåt min otydlighet. det kommer klarna.

Befrielsen

jag funderade på det idag
vad man gör för att klara av såna här veckor
såna här månader
såna här år
hur man orkar leva i det här skitsamhället

dels handlar det om människorna
som lyfter en och vet hur man gör för att överleva
som ringer, messar, mailar, ger blommor
får en att förstå att man inte är ensam

men i stort handlar det om att putta skiten ifrån sig
leva i hoppet om en bättre dag imorgon, nästa vecka, nästa år
organisering och kamp
att hitta en väg framåt som leder ut ur allt som gör en illa

och människorna då såklart

och kanske om ett telefonsamtal från någon som kommer få våren att komma lite tidigare nästa år, förhoppningsvis, kanske, en kontrast och något som tänder mig
men det vet vi inte än
och om det här:




så, det är så här det är
en trötthet över allt som är
skiten man vadar sig igenom
blir trampar på
hopplösheten

så det är inte
folkmassorna på gatorna
de röda fanorna hastigt upphängda
adrenalinet pumpande
befrielsen

så det är inte
ett schysst arbetstempo
slipade knivar och halkfria skor
jobb till alla
arbetsglädjen

så det är inte
sätta sig ner på trottoarkanten
kunna andas ut
vår tur nu
rättvisan

så det är
cheferna som trampar på oss
rädslan i arbetskamraternas ögon
tysta arbetsplatser
livegen

så det är inte
folksamlingarna utanför kommunhuset
de folkvalda på bankerna
omfördelande resurserna
hoppet

istället
murarna runt de som har
bostadskvarteren, landsgränserna, ockupanterna
systemet som begraver oss
i hundratusental

så det är inte
möjligheterna tydliga
drömmarna möjliga
förverkligandet inte en omöjlig dröm
verkligheten för alla

så det är inte
du som torkar bort mina tårar
fyller mig med kraft
säger;
du behöver inte leva i hoppet om morgondan längre
socialismen är här
nu

hej chefen!

idag är jag hemlig
ordet sprider sig och tekniken talar om för mig att det hittat hit folk från inifrån min arbetsplats
och det är ju knappast mina arbetskamrater som står i köket och surfar under lunchruschen

så nu blir det bara hjärta och smärta ett tag
eller såna där dikter som kanske verkar handla om gröna sommarängar, hästar och arbetsredskap men egentligen handlar om helt andra saker och chefer



och tack för allt stöd
verkligen
jag behöver er

Yrkesskickligheten

vd:n ringde och han och den personalansvariga vill träffa mig på måndag morgon
kommer förmodligen bli erbjuden något okvalificerat arbete utanför köket, bli flyttad från mina arbetskamrater
efter det mötet ska jag träffa en ombudsman från facket och diskutera hur vi ska göra

kändes lagom motiverat att gå till jobbet imorse och fixa miljoner baguetter, frallor och det där jäkla julbordet som blev flyttat så att jag var tvungen att börja kl 7 på morgonen

känner mig tröttoch arg
på att dom försöker förklara det här med att jag är en dålig kallskänka
när alla fattar vad det beror på
speciellt när en av anledningarna de angav var att jag var "negativ"
mina arbetskamrater skrattade när jag berättade det
frågade om chefen överhuvudtaget varit i köket sen jag började för fem månader sen
men det är klart som fan man är negativ till att vi inte fått någon övertidsersättning, till att arbetstiderna ändras från dag till dag, till att han ifrågasätter vårt arbetstempo när vi uppenbarligen står och sliter för att allt ska bli klart i tid


jag är en grym kallskänka
och förstår de bara sitt eget bästa och ger mig mitt jobb så kommer jag bli ännu bättre

nu förtjänar jag en öl
tack

Allt skulle gå bra

allt skulle gå bra

vi skulle lämna avdelningen “Tordyveln” och börja 4an
skulle bli äldre och äldre tills vi kunde överge fritidsflaggans färgglada konturer
vi skulle växa upp och allt skulle gå bra
åren skulle ta oss till vintrar med overaller i rätt storlek, arvegods i rätt modell
pengar som räckte till något extra någongång
och pappa skulle hitta ett jobb, ett sätt att bli hel igen

vi skulle börja på högstadiet och vännerna skulle vara schysstare, maten godare, lärarna rättvisare
vi skulle träna fotboll varje kväll för att slippa vara hemma
skulle växa upp och flytta till nått bättre
slippa skriken mellan väggar
vi skulle upptäcka en utväg, skiffert som skulle få bitarna att falla på plats
förklaringen till hur prövningarna gjorde oss starkare, hårdare, kallare
vi skulle ta E22 bort från meningslösheten

allt skulle gå bra
vi skulle börja gymnasiet i samma förhoppningar och löften
allt skulle bli lättare
konkurrensen skulle vara något nyttigt, valfriheten stor och vi skulle få umgås med folk med andra erfarenheter, som skulle göra oss till bättre människor
tjejen vars pappa inte hade problem med alkoholen utan med att placera sina miljoner rätt, killen som aldrig förstod varför städerskorna strejkade och skräpade ner lite extra
vi skulle stå med studentmössorna i luften och jubla
inte med mössan i hand, nersänkt huvud, utanför arbetsförmedlingen
för
framtiden skulle vara ljus, cheferna skulle vara rättvisa, lönerna rimliga och tempot mänskligt
det skulle finnas arbetsglädje
vi skulle jobba hårt men det skulle löna sig, vi skulle få nått tillbaka efter att ha gett i 18 år
saker och ting skulle bli enklare
bara ett år till
bara ett år till
sen lösningen
för allt skulle bli bättre
vi skulle inte sitta som daglönare, timavlönade och vänta på att telefonen skulle ringa
vi skulle inte vara rädda för att säga ifrån när någon trampade på oss
vi skulle bli människor
och
allt skulle gå bra

-----------

ett gäng av mina arbetskamrater tågade in på vdns kontor idag

imorgon får jag besked

vill inte behöva dra igång allt

vill bara ha mitt jobb

men måste man så måste man

annars är man bara en lite lort som tror att saker och ting blir lättare och bättre av sig själv

jag försöker att inte vara någon lort, varje dag

Andra bullar

jag vill ha mitt jobb tillbaka

vill göra 240 halvfrallor på en timme en tidig lördagmorgon

vill skämta med duttkocken om någon som är allergisk mot fisk när han haft ostronskivling i salladen

vill tjafsa kärleksfullt med j om huruvida facket egentligen gör någon nytta

vill stå i kallskänken och snacka om gamla arbetsgivare med a

skräckexemplen man aldrig trodde skulle kunna jämföras med min nuvarande arbetsgivare

vill gå bort till kockarna och känna att jag lärt mig något nytt, idag igen

vill sitta i skiten en hel jävla dag för att vid klockan fyra inse att vi fixade det tillsammans, jag och mina arbetskamrater

men det är som det är.

och det börjar röra på sig, det är allt jag kan säga,

mer vågar jag inte

imorgon;

jenny vs vd:n

arbetskamraterna vs chefen

sen blir det andra bullar

Motoffensiven

jag är trött
trött på att kämpa för sånt vi redan vunnit;
för övertidsersättning, för halkfria skor
för att få behålla jobbet även om man säger att vi ska fan ha allt det där



trött
men blir litelite piggare när mina vänner pratar om att:
starta en facebook grupp
skickar "en sång för modet"
säger att jag ska kriga hela vägen ut
"Låt dem bära ut dej och hämta nycklarna med indrivningsman."
uppmanar mig att ta tillfället i akt och flytta närmare dom
"det här är ödet. det är nu det sker. flytta till malmoe!"
säger att det är en komplimang på nått sätt, att inte kunna låta bli att bråka med de som bråkar så mycket att dom försöker göra sig av med en
och smset från en arbetskamrat "hej, du jätte snäll kompis och glöm inte utan problem det går inte människa vänliga A" och min kallskänkskollegas " hej vännen. hur känns det? än är ju inte sista ordet sagt!"

och smider planer som ska ge mig jobbet tillbaka



för just nu har jag sån huvudvärk att jag inte riktigt orkar själv

men det kommer

den kommer

motoffensiven



bara vänta och se



än är inte sista ordet sagt

riktigt jävla förbannad

jag blev vald till platsombud för kanske 20 dar sen
vi stred om vår övertidsersättning för ett par veckor sen
för ett par dagar sen hävdade chefen att vi skulle vara ännu fler kallskänkor nästa säsong


idag kallade han in mig på sitt kontor och sa att det inte fanns något jobb för mig efter jul



nu är det krig
föreningsrättskränkare är de värsta människorna på hela jorden

Allt till alla!

helgen v 48 var den bästa

allt man ville ha kunde man få

fick man

och mobilen blinkar till med ett löfte om att min ostädade lägenhet ska få en ny chans att visa upp sig, lite mer förberedd på oväntat besök

**************************************************

ta vad du vill ha! vs orkar inte 1 -0

Säkert!

det regnar och klockan är för mycket

ersättningsbussen svänger vänster i rondellen vid bellevue och jag skulle verkligen behöva någons nacke att dra mina fingrar över nu

vakna upp till något nytt

det regnar och jag är tre steg från att gå av vid lägenheten som var din och min

men där bor någon annan nu

gardinerna är inte våra, det finns inget som tillhör både dig och mig längre och jag undrar hur länge du kommer hata mig för det

bussen rullar in på gärdsås torg och jag går ensam upp för backen förbi psykets rastgård

unnar mig ett leende åt grävmaskinerna som planterar en lekplats där nu

tänker att lekplatsskratten kan lyfta mig ur den här vintern

det är tyst i trapphuset, klockan är mitt i natten en torsdag och jag önskar att kläderna han lämnat i min lägenhet hade betytt att han kommer tillbaka men vet att jag också kan svika

och vem som lärt mig det

det regnar och jag har just varit på en konsert som lättade på trycket

med blickar som lovade mer och med ett löfte om att jag inte ska låta ett enda tillfälle till gå förlorat

så, det börjar här;

Allt är aska nu #2

jag kommer inte vänta på dig
kommer inte stå vid nån jäkla sjö i småland och
känna att det var vi eller inga alls
jag kan inte leva mitt liv så

dikterna kommer handla om andra människor och
jag kommer samla nytt bränsle tills
jag hittar någon som kan tända på igen
jag kommer sprida askan av oss och
förväntansfullt känna att jag är på väg

jag kommer sitta i min hall och gråta
vara världens minsta lutad mot min ytterdörr för
att kunna lämna dig där i en livsviktig insikt
om att jag är större än så

jag kommer bestämma träff med någonslags vän vid hagakyrkan
hitta rytmen och känna något tändas inuti

jag kommer skriva mig längre och längre bort från det som var du och jag
från kärleksdikter lästa ljudlöst i gryningen en onsdagsmorgon
bort från känslan av att det aldrig fanns någon kärlek i det vi kallade kärlek
ingen värme i det vi kallade glöd
ingen gemenskap i det vi kallade vi
och veta att när du läser det här så har bitterheten i de orden redan lämnat mig

jag kommer lyfta telefonen och höra av mig till alla perfekta främlingar jag träffat
vara den enda som lär mig något av dina misstag men känna att det är okey
släppa viljan att förstå hur du fungerar

jag kommer sitta på en buss på väg till en annan stad och
lyfta blicken när vi passerar fotbollsplaner och fabriker
kommer le mot mannen i sätet bredvid och berätta om en resa jag ännu inte gjort

jag kommer skriva mig bort från dig för att tillslut kunna le åt att jag äntligen lyckades sänka garden och släppa in någon så nära att brandkåren inte hann fram i tid

och i den insikten förstå det jag berättade för dig en kväll i en annan årstid;
att det är de flammande eldarna som är de vackraste
även om de också blir aska fortare än de som bara glöder

Allt är aska nu

vi går längs en gata som jag gått på med andra innan dig
pratar om saker jag redan hittat lösningar på
stannar vid café wasa och kysser på ett sätt som redan kittlat mig
och jag tänker att det är som det alltid varit;

att man älskar summan av det man inte vet om en annan människa
och att det är därför vi letar efter värmen i andras kroppar,

för att få känna vår egen

Perfekta främlingar

det skaver lite i mitt hjärta och jag ler när jag ser att någon som letar efter "daniel som jobbar på en restaurang på möllevångstorget" gjort slag i saken men hamnat här
det skaver lite för jag kan se framför mig hur människan suttit på en restaurang på möllevångstorget och fått så pass bra service att servitören som heter daniel etsat sig fast, kanske att denna människa varit där för att dricka nån öl med sina vänner och äta säg en caesarsallad eller hamburgare från kvällens barmeny, kanske ska åka hem till en annan stad morgonen efter, kanske inte alls funderat på att det finns servitörer som kan etsa sig fast på möllevångstorget
men så gick det sådär
att det slutade med att han/hon nu undrar var daniel håller hus
och försöker hitta vägar tillbaka
men hamnar här

så
säg till om jag kan hjälpa till på något sätt
jag känner många trevliga servitörer/kockar
till och med en daniel

Projekten

jag har åkt färjan till kiel och det finns det mycket mycket mycket att säga om, men det får bli en annan gång

just nu måste jag rycka tag i mig själv
i december startar ett nytt kapitel
och jag behöver hjälp


spelade tidigare i ett spokenwork/poesiband och vi har fått en ny spelning
men bandmedlemmarna är spridda över sverige och jag behöver helt enkelt ett nytt band

så;
spelar du något slags instrument och känner dig lagom pretentiös så platsar du säkert
och bor du dessutom i göteborgstrakten är du nästan självskriven
man blir rik och berömd också, jag lovar
hör av dig



och det andra projektet;
boken som karin bad mig skriva
jag har hjälpt mig själv och kommit till kapitel 9
december betyder bättring och botgöring
och det kan funka

så nu kör vi!

Tidiga mornar i folktomma städer

vi väntade i timmar på tågstationer och vid nedlagda busslinjer på något som skulle ta oss härifrån
vi pratade oss nätterna igenom om hur gatorna tycktes tränga sig på och hur kylan i människors ögon inte längre gick att hantera, lät det göra ont för vi visste att vi inte kunde stanna kvar
vi kunde inte gå med öppna sinnen, kunde inte leva på ett plats vi kände så väl, där varje steg, varje andetag, redan var taget före oss, av oss, vad som tycktes vara oräkneliga gånger

vi kunde inte bryta mönstren och hitta en egen rytm, kunde inte leva utan den stad vi levde i,
i just den staden

vi vakade ut dagarna på torgen och i rökiga kaféer, satt tysta och väntade på att någon skulle komma och säga att nu, nu behöver ni inte vänta längre;eller i alla fall på att tiden skulle gå

vi satt i busskurer och såg bussarna som aldrig färdades tillräckligt långt bort susa förbi, ställde oss vid motorvägen men vågade aldrig riktigt sträcka upp tummen och ge oss av
flykten höll oss tillbaka, avstånden låg skrämmande nära, hotandes

vi såg lastbilar avteckna sig mot horisonten, levde på varandra och tidiga mornar i folktomma städer, ensamheten i att vara flera
längtade oss bort

vi gick ut om nätterna med hinkar och affischer, målade om offentliga platser och blev jagade av väktare och något som ville ikapp, gjorde vårt bästa för att sätta avtryck men vaknade morgonen efter till nerrivna budskap och grå elskåp, anade inget slut

vi lät solen gå ner bakom balkongräcket, lät avståndet mellan längtan och saknad växa och somnade med kalla händer mot varandras hud

vi växte in i rollen av brottslingen som inte vågade lämna gärningsplatsen, av att vilja så jävla mycket, så jävla länge att det tillsist var omöjligt att tro att det verkligen skulle gå

vi gick ut till de nerlagda industrierna och letade efter något som kunde växa till något nytt, efter vägar som ledde ut ur, inte in i
återvände tomhänta med insikten att vi byggt in oss i oss själva, att det visst fanns vägar ut men att de slutat brukas i det syftet, att det krävdes för mycket för att frakta undan avspärrningarna och klara 180 grader mot något som inte ägde säkerheten i att bara flyta med bilströmmen, dagarna

vi gjorde ärliga försök och kom till platser i redan befunnit oss på, kompromissade bort upproret och vände tillbaka utan att våga se oss om
staden hade växt till vår fiende och vän
en bekantskap som skadade oss lika mycket som den läkte de sår den åstadkommit
ärren alltid lika smärtsamt tydliga

en del mornar packade vi ryggsäcken bakom varandras sovande ryggar och försökte slita oss ifrån varandra och de mönster vi växt in i men återvände alltid skräckslagna innan mörkret hunnit falla

vi var ensamma
vi var inte ensamma
och när bussen tillsist stannade framför vår busshållplats och vi vågade oss ombord visade det sig att den bara åkte längre in till centrum och vi hoppade av den bussen på ändhållplatsen, insåg att vi inte kunde hantera fler avstånd och började gå mot motorvägen där vi fick lift med vars en bil färdandes i motsatt riktning från varandra

Lyckans höjd

återvänder till de gamla korridorerna och ser lärarna gå med sina kaffekoppar mellan lärarrum och lektionssalar
ser eleverna springa sönder sig själva i skapad tidspress
ser nya klasser sitta där vi satt
prata om samma saker som vi pratade om
skära sönder samma soffor som vi skar sönder
gå sönder på samma sätt som vi gick sönder

jag ser en ny man sitta ute på bänken där du och jag satt en dag tidig höst 2002 och pratade om hur vi skulle ta oss därifrån, hur vår framtid inte innehöll derivator och kemiska analyser
ser en annan man gå in i skolan igen efter det samtalet för att kanske inte komma ut från den skolan igen
någonsin

går i de tomma korridorerna och hör ekot av steg fortplanta sig i systemen
susa längs väggarna
återvänder till lektionssalarna och kastas tillbaka till fysiklektionen då vi höll varandra borta från förstörelsen i 30 oräknade fysikuppgifter; oöppnade böcker

tillbaka till nedräkningen vi förde på rutigt papper den lektionen
det skriftliga beviset på att fysiken inte talade till oss utan utan oss
att det på våra gravstenar för tiden för slutprovet skulle stå OJ! men hur vi skulle klara oss igenom den lektionen
hur du skulle klara det för som du skrev på det pappret
orsaken; jennykalisk

vi höll varandra från såren i att inte vilja vara där
misshandeln i att inte kunna gå därifrån

stryker handen mot de kommunalgula skåpen där vi tillsist ändå skulle falla sönder
letar bitar av oss bland sönderrivna papper

hör hennes röst förklara att kroppen som föll var din
att han vi pratade om igår på religonen inte var en dåre som blivit puttad;
eller att han blivit just det men ändå tagit det beslutet själv

ser deras blickar vändas mot mig i korridoren
kropparna vridas bort från insikten
ser ett leende förstöras på en hundradels sekund

återvänder till busshållplatsen som står kvar som ett monument att besöka
ett minnesmärke utan namn och hoppar på den bussen ensam
pratar inte med någon, vänder mig inte om
hälsar inte igenkännande på kvinnan med barnvagnen
vänder mig inte om
möter inte ditt leende
pratar inte med någon

går ut till Lyckans höjd
höghuset som en gång stod bakom en ambulans i tidningen
får svindel när jag tittar upp mot balkongen

sitter på bänken där hundratals redan suttit före mig, sörjt
tittar på punken där rosorna en gång låg

återvänder till den natten du inte kom med kostym och vita mössa och skrattade dom rätt upp i ansiktet men kan inte hålla mig kvar vid den dagen
istället bilden av kyrkan bakom minilivsen, tidig vår, felplacerade ord
en folksamling som man aldrig betraktat den förut
en tyngd man aldrig trodde skulle bäras
en ung man i hörnet, en kramad hand, tystnad
en tryckande huvudvärk som inte gick att dela och
hur ens kropp gick därifrån fast man ville försöka bära den jävla tyngden tillsammans
gick och inte kunde gå tillbaka
och B31a, tända ljus och kortet på han som fortfarande borde le
en skola som blivit allt för bra på att sörja

lämnar det rummet
de vissna blommorna
dikterna som någon lärare kopierat upp
boken fylld av tårar och spretig bleck

återvänder ut till de gamla korridorerna och ser lärarna gå med sina kaffekoppar mellan lärarrum och lektionssalar
ser eleverna springa sönder sig själva i skapad tidspress
ser nya klasser sitta där vi satt
prata om samma saker som vi pratade om
skära sönder samma soffor som vi skar sönder

gå sönder på samma sätt som vi gick sönder

Förbi 20 år i en lagom stor småstad

det kommer till en ibland
som en hastig insikt
något som påminner om honom så hastigt att man en millisekund senare inte kan komma på vad det var, bara att något ledde tillbaka till en vårdag i maj för flera år sen då han bestämde sig för att inte fortsätta gå
då han vände sig om mot sina vänner och log innan han lät asfalten fånga honom


döden slår dig i magen
påminner om de inte längre levande
en gammal vän som lika gärna som de andra klasskamraterna skulle kunna leva sitt liv någonannanstans just nu
utan din vetskap

utan din vetskap fortsatte han inte förbi 20år i en lagom stor småstad
utan din vetskap flyttade han inte till en lite mindre storstad för att plugga
utan din vetskap träffade han inte en Maria att dela sin första hyresrätt med
utan din vetskap söp han sig inte full en juninatt och
somnade på en scen i en park
utan din vetskap fortsatte han inte sitt liv utan din vetskap

döden slår dig i magen
påminner om någon som valde att låta våningarna susa förbi på väg mot marken, säga hejdå med ett kort på trappuppgången i tidningen dan efter

utan din vetskap fick han inte jobbet på en skola i mellersta sverige
utan din vetskap undrade han inte vad som blivit av dig efter studenten
utan din vetskap fortsatta han inte sitt liv utan din vetskap

döden slår dig i magen
spränger i läkta sår
höghusen hotar dig
påminner om de inte längre levande

November

november är klarblå och iskall
kommer ner längs kungsgatan förbi domkyrkan och
tar våra andetag i små moln uppuppupp
i hörnet vid seven eleven pressar den emot din jacka
tar tag i din halsduk och drar dig tätt intill den

november följer dig in i hennes port
välkomnar dig med ett iskallt leende och något varmt att dricka
november bjuder in dig med en känsla av apokalyps i bröstet
den tvingar dig att ligga nära henne
att leta efter värmen i hennes kropp
men puttar sen ut dig i något isande igen

november förvandlar ett regn till ett lätt snöfall
men gör varje steg halt livsfarligt
varje takås till en väntande bödel

den får dig att fundera över om värmen kan hålla i sig till våren
ifall känslan ni bär kan bära sig själv

november tvingar dig att ta ställning
bär dig över stelfrusna mötesplatser till ytor du försökt hålla dig borta från
november ser till att du tänker efter en gång extra

november lindar in dig i en falsk trygghet
viskar iskallt i ditt öra att elementen kan hålla kylan i hennes leende borta
att våren kommer släppa på kälen och ge dig lösenordet

Palestina

någon vänder mig ryggen
medan barn på västbanken
kramar sten
slungar mot
pansarvagn

på nyheterna talar kvinna om
våldspiraler och jag undrar
om det kanske är flickan med stenen
som är skyldig sin förlorade barndom

kula möter kropp
genomtränger hud
möter
kött

och när flickan
töms på luft
möter mark
landar

talar mannen i väst redan
om nya korståg mot de som aldrig lärde sig
att uppskatta
flyktinglägernas verklighet
och ockupanters glädje över nya hem


--- - - - --- -- - --- - - ---

nov 2002, och allt har bara blivit så mycket värre...

Duttkockar

när jag halkade nerför berget i morse var det med en upprymd känsla i bröstet
och jag förstod först inte varför men när jag vände mig om och tittade upp mot berget så kände jag det - det snöade!

och leendet på läpparna för i väskan hade jag en nybränd skiva som bara väntade på att få spelas på högsta i produktionen och det kan få vilken chef som helst att hålla sig borta i fler timmar

hoppade på vagnen och tänkte på vd:n som senast igår sa till tjejerna i kassan att ifall de nu inte hinner med sina arbetsuppgifter så är väl inte det något problem, då är det ju helt enkelt så att de får jobba fortare
och det är väl enkelt som ett två tre - att förstå vad såna kommentarer kan leda till

för tjejen som påpekat för chefen att arbetsuppgifterna bara blir fler och fler hela tiden, hon kommer fram till mig och med arga, glansiga ögon frågar hon om det verkligen får gå till på det viset; att de får smyga bort två tjänster från restaurangen under tiden det är säsongsstängt och komma undan med det eftersom minnet hos ny säsongspersonal inte sträcker sig tillbaka till förra terminen

och hennes egna konstaterande;
“jag ska fan inte jobba över en sekund,
så kan dom få se vad resultatet blir,
då kan dom städa sin egen jävla restaurang.”

som poesi

och det kan vi ju vara överrens om;
att lite vanligt, hederligt restaurangarbete verkligen inte hade skadat vd:n

så där sitter jag och funderar på vagnen till jobbet och jag lyckas till och med komma i tid

i tid till att baka 15 plåtar bullar och i tid för ett skratt när jag ringer och väcker en försenad arbetskamrat och berättar för honom att klockan är halv åtta och hans “på kvällen?” eh nej

i tid för att hälsa på nya arbetskamrater eftersom halva köket är sjukt
en trevlig duttkock* lärde mig några bra knep och pubkillen avslutade min dag med en fin massage

så imorgon går jag nog dit igen



duttkock; en kock som jobbat mycket på finare restauranger och är van vid att lägga ner mycket tid på att stå och dutta; typ smaka av, lägga upp, pilla och dona. jag jobbar i ett ovanligt stort kök som mestadels producerar stora mängder mat , det är mastodontgrytor, baguetter i hundratal och ballongvispar lika långa som mig. på min arbetsplats duttar vi inte så ofta. Man kan säg att ”duttkock” är ett vänligt skällsord i vårt kök…

The Game

det borde inte vara komplicerat

det är inte komplicerat

men vi gör det förbannat svårt

sitter i vars en lägenhet, med vars en telefon

väntar på att tonerna ska vibrera mot bordet

ibland spelar jag spelet och med all jävla envishet

och kämparglöd som bor i mig tvingar jag mig själv

att inte höra av mig på tre dygn

sen faller jag utmattad tillbaka in i uppfattningen

att det är dumt att spela spelet överhuvudtaget

det är skönt att inte ha någon bestämd åsikt i den frågan

och precis innan jag ska trycka in ditt nummer och

skicka iväg ett sms så blinkar mobilen till,

du har hört av dig och jag känner kanske lite smått ;

haha! jag vann!

man är bedrövelsen personifierad tänker man när

man lämnat helvetet och sätter sig på vagnen till dig

Antimoralen

alltså, det är ju inte så att jag är moralens väktare
det är inte så att jag inte själv stått på någon hastigt utplacerad gångbro och kysst någon lämplig främling
inte så att jag inte lutat mig över ett bord och strukit bort håret från någons perfekta käkben
det är inte så att jag inte tar chansen när den erbjuds

det är faktiskt till och med så att jag en gång i tiden, en sen kväll i lund 2002 kanske, erkände mig till något större än mig själv, ett litet mantra i en hall i en varm lägenhet som jag besökte för första gången

“moralen överlämnar vi till de som behöver den”
vilka det är? inte en aning faktiskt

och det är ju inget att hymla om, att det man söker är bekräftelsen, och det är väl inget konstigt med att man på tre minuter kan lära sig att tycka om honom som tittade på mig genom en dimma och sa att jag vara vacker
då tar man ju snällt och väluppfostrat emot det som erbjuds, dummare är man ju inte

och det är ju inte så att jag inte för lätträknade veckor sen efter ett biobesök konstaterade tillsammans med kille på andra sidan bordet över en kopp chai, att man ska ligga så mycket som möjligt

så är det ju
men det som är lite synd så här i efterhand är ju att man inte visste att man både kunde ha kakan och äta den

och att man kanske kunde undvikit stor ord
så att man kunde känt skillnad på när man kysser med hjärta och när man bara kysser, sådär för att det känns bra
och för att man ska kunna njuta av en kaka, säg en morotskaka, en läckerbit, så vill man ju veta att man har ryggen fri, och kan äta hela med en gång och får ta lite saft till också


sen den andra delen:
att den känslan i bröstet kändes så varm att det faktiskt var så mycket mer än bekräftelse

och att det är något väldigt litet i att skylla sitt beteende på problem man säger sig vilja lämna bakom sig, att använda de problemen som ursäkt för att fortsätta bete sig som en skitstövel

och även om man inte tror på det där med moral, så är det faktiskt inget jag rekomenderar ifall man vill lämna fina avtryck
och inte bara sätta på folk för påsättandets skull

Augusti

jag drabbar dig som ett störtregn drabbar en badplats sena juli
tömmer en plats på folk, rensar luften och förändrar landskapet

jag kommer till dig som en plötslig rädsla
en vilja att kasta sig utför bergodalbanan,
men en sakta färd mot första krönet som får dig att tveka
en föraning om något fruktansvärt

jag drabbar dig som en orkan drabbar en kuststad
med full kraft och utan hänsyn
någon som kommer och förändrar allt men sen bara tappar kraften och dör ut

jag kommer in i ditt liv som en nyfikenhet
en fråga om något personligt, två generade kinder
och ett svar som du inte riktigt kan hantera

Rakryggade kallskänkor

vaknade fem minuter innan klockan ringde imorse
04.25

04.55 skedde ett andra uppvaknande och jag hade lite mer bråttom
men ett skickat filmklipp från syster lyfte morgonen och väl på jobbet var humorn på en hög nivå

chefen hade kallat in köksmästaren och sig själv för att övervaka vad vi egentligen gör om mornarna
" hur kan det ta så lång tid att göra lite mackor?!" och "varför hinner ni inte mer?!" och ett svar från oss som gjorde oss rakryggade men chefen ännu argare

kockarna får säga emot, men när de unga, kvinnliga kallskänkorna höjer rösten då är det fan revolution på gång, tänkte han och surade hela dagen
gick runt och snackade skit och jag vet att han gått omkring och försökt höra sig för vad "jenny egentligen har för sig" och vad "försöker hon få med er på", och jag vet att han pratat med min arbetskamrat om att sänka kallskänkornas arbetstid, för till skillnad från honom så är dom smarta och förstår vem han är, vad han är
och varför han skulle vilja ha halvtider i kallskänken istället
det handlar om att försöka få bort de obekväma och hitta fogliga att ersätta dom med

och det är så som det alltid varit, varje gång
varje gång man så bara krävt det man har rätt till
på varenda arbetsplats
att skitsnacket och baktalningen sätter igång
svartmålningen
och dom är så rädda
jag hör ju det i det som arbetskamraterna berättar
jag känner ju det i chefernas blickar
i de korta orden och hur de väljer vem de ger ansvar

men humorn
att komma in i köket och veta det som alla utom chefen fattar
att han är ett skämt för oss
när han ber oss jobba fortare
ifrågasätter vår yrkesskicklighet
när han "skämtsamt" skyller 50 felbeställda tårtbitar på oss
efter att han struntat i att avbeställa dem
och tycker att det är kul att säga att det kommer dras på lönen

det är stor humor
när han kallar in en kallis på kontoret och skäller ut henne för att det legat en halvfralla för mycket på en silverbricka dagen innan
och den utskällningen tar en kvart under morgonstressen och det krävs en skrattpaus när han sen blir förvånad då inte allt klaffar under lunchen
en kvart är en evighet

och imorse gick jag bort till vår kallskänk där de stod, cheferna, och hälsade mitt mest ironisktglada " hej, visst är det en underbar morgon" och det hände nått, jag kunde inte släppa den känslan sen
av stor humor, mycket större än filmklippet syster skickat på morgon
av att han tror att han kan trycka ner oss
och till och med köksmästaren står och vill strypa honom när han för tredje gången innan klockan blivit halv sju på morgonen ber min arbetskamrat att jobba fortare medan han själv står och pratar i telefon
och det ondaste ögat i hela världen från henne som får honom att hålla sig på kontoret hela dagen
en blick som förklaarade något sorts krig
mot sambanden som gör honom till en riktigt dålig chef

det var en fin dag på jobbet idag

stoppa bron

göteborg är vaket inatt
spårvagnarna glöder mot elledningarna
jag träffar mina vänner som drar upp mig och rör mig framåt
jag pratar med en kvinna på väg hem från jobbet som gillar att baka bröllopstårtor
tänker på ett datorspel jag inte spelat på länge och vet att jag borde sova nu
jag gör en blandskiva till någon som betyder och hoppas att hisingen är varmt ikväll
för jag vet att minst två av de som är där förtjänar det
jag pratar med mina arbetskamrater och känner styrkan i att stå tillsammans
ringer min syster och längtar till våren
jag städar inte min lägenhet och undviker att gå in i köket, sätter inte på tvn
kanske att jag tar en promenad och funderar på var de vita höghusen man kan se från kullen egentligen ligger och det är konstigt att det inte känns annorlunda, för samtidigt som jag gör allt det där så vet jag att du redan åkt över öresundsbron
och allt jag orkar tänka är;
jävla idioter till att bygga en jävla skitbro



du tar din jacka och lämnar min lägenhet med en nacke vassare än japanska kockknivar
med ett avstånd som inte når fram
med en mening om att det är mycket nu

du suddar ut dedikationen i the Captain´s Verses
släcker glöden med ett obesvarat sms
går vidare längs malmös gator utan mig

du lämnar mig utanför din port med en ändrad kemi i din kropp
släpper in frosten i allt som kändes varmt
fortsätter prata om dig själv när jag säger att jag känner mig liten

du packar din väska och tar tåget vidare in i ditt liv
tar det som var vi ifrån oss, gör oss till ett patetiskt kapitel i en dålig kärleksroman
där du är den som inte vågade hålla käften och falla och
jag är jäveln som trodde på lyckliga slut

Deus ex machina!

idag skulle jag behöva ett gudomligt ingripande
en lösning på paniken i att inte veta var jag har dig
en dikt som når från göteborg ner till öresundsbron för att ropa dig tillbaka

det är inte denna, men den får duga,
för det är mycket jag behöver och vi måste börja någonstans.

-----------------------


jag drömmer om knivar smidda enligt gamla samurajtraditioner en iskall kärna av rostfritt stål
vill ha något så skarpt, enkelslipat, livsfarligt
med mig på vagnen till jobbet 04.59, kortedala torg

jag behöver min arbetskamrat som kommer in i köket och skriker att hon hatar alla jävla överklasskärringar
behöver det som är vi i oss, styrkan i det hatet
fuckyoufingret mot samförståndet

jag vill att du ringer mig och mellan pratet om pubbarna och cheferna pratar självklart om socialismen
jag behöver hoppet i att det inte är hopplöst
självklarheten i befrielsen

jag behöver sitta bredvid dig vid kanalen och se paddanbåten glida förbi i solen, behöver få vila från allt som springer för fort, från tankarna på allt jag borde och måste
behöver höra dig prata om sånt som inte kräver mer än enkla svar

jag längtar efter en vinter, en kyla att värma mig mot
behöver bilden av en hand i min hand en sen decemberkväll
ett lätt snötäcke över balkongräcket och en vår som lovar mer

jag behöver något som lättar på trycket och släpper in mig
ett gudomligt ingripande och en enda sittplats på svårvagnen hem från jobbet
behöver jag

Lördag

jag tänker på dig när jag lämnar lägenheten
på hur du kändes mot mig och
hur du granskande tittade på mig första gången vi träffades

jag tänker på dig på vagnen in till stan
på ställen där din hud var extra tunn och
din blick i min spänd över hela nätter

jag tänker på dig när jag går över vasaplatsen
på timmarna vi satt på caféet och ritade bort världen och
tågresorna som skulle lägga sig mellan oss

jag tänker på dig när jag ser honom på håll
hur avstånden gjorde oss levande
bevarade känslan av att vi inte var färdiga med varandra

jag tänker på dig när jag går mot honom och han tar min hand
på hur saker och ting förändras men ändå känns precis likadant

På ett torg i latinamerika

du säger att jag ser ut som en alien i min nya frisyr och
jag tänker att du kanske menar att jag är övernaturligt vacker
fast jag tror att du alltid gillat det vardagliga i mig
något jordnära i synen på världen

när jag frågar dig vad det är du letar efter svarar du att du vill kunna se på någon och vara imponerad, inte vilja ändra på nått
men i samma mening som du förbannar alla människor som åkt ifrån dig säger du att för varje dag som går blir du mer och mer övertygad om att du måste dra någon annanstans, att du måste lämna det här landet och lära känna varenda människa i hela världen
vi är en motsägelse, ett svar på en fråga som aldrig blev ställd
du tror att man börjar den resan genom att inte gå och lägga sig bara för att man känner för det
och jag funderar på om det bara är ett sätt att knuffa flykten framför sig eller om det verkligen fungerar

de säger att hösten är kall och jag vet att vi pratar av erfarenhet när vi säger att den verkligen är det, åretom, att stormarna och de vita lägenheterna följer med oss in i andra årstider
du berättar om tjejen med de askgrå ögonen som en natt blev morgon, två månader som ska ta henne ifrån dig och jag försöker intala mig själv att det intensiva, tidsbegränsade, panikslagna är något bra, något som får oss att känna, lär oss vara människor
fast jag vet att det är vid just de tillfällena jag helst av allt hade sluppit vara människa
och jag minns orden i ett brev som han skickade till mig i en annan livstid, att det inte finns något skydd, bara hopplöst skyddande, att den som river itu ditt foto alltid är den du lovat att aldrig skada

så jag väntar på befrielsen från den insikten, passiviserande och uppviglande på samma gång,
och medan du planlägger en revolt i ännu en motsägelse tänker jag på dig och mig på ett torg någonstans i latinamerika
bara för att jävlas med mig själv

Äppelpannkakor

dagar som denna är det lätt att leva högt

när jag svängde runt krönet upp från backen i fredags lyste det i min lägenhet
dörren var upplåst och syster välkomnade mig hem med ett glädjeskutt

vi la pussel av våra minnen
och förbannade en värld som är så jävla olämpad för människan
alkoholen och skriken genom väggarna, "dödskallegänget" och kass skolpersonal som förklarar med meningen "men det är ert eget fel, ni säger emot för mycket", arbetslösheten och pengarna

men det klarnade
pusslet lite mer fullständigt

konserten på lördagen var kunglig
dansdansdans, sång och idag träningsvärk och heshet
efter jag vinkat av syster vid stationen ringde hon och sa att jag lurat henne på hennes extratimme idag
och hon fick sitta på centralen en timme och vänta på tåget
ajdå liksom
det som är bra är att hon gillar mig ändå
alltid liksom


finaste tjejen kom hit ikväll
äpplepannkakor, nybakade ostfrallor och planer för framtiden
terapi för rastlösheten

fin

och nu, närsom
ännu en gäst...

jag är så värd det här

Fackmöte och golvbrunnar

det finns ett sätt att hålla den värsta tröttheten borta
ett sätt att rädda sig själv från hopplösheten och behålla någon sorts respekt för sig själv och det man gör, när man dag efter dag måste stressa, tjäna pengar åt nån annan, lysna på chefens monologer om höjden på morotskakor och vikten av att inte räkna fel på en halvfralla till en mastodontkonferans

det handlar om organisering och att kunna spänna blicken i chefen och veta att han bara är en rädd liten man, ett symtom på en sjukdom som vi tvingas leva med dag efter dag

idag var han speciellt rädd
försökte låta självsäker och auktoritär när jag snällt upplyste honom om att helårsanställningarna måste förhandlas om och att vi ska ha ett fackmöte nästa vecka
det måste skrämt skiten ur honom för han blev nästan lite upprörd och försökte förtvivlat prata om saker som han inte vet nått om
stackare

men lite trött blir man ändå; att det ska behövas kämpas för minsta lilla
övertidsersättning, för att golvbrunnarna ska lagas, för att vi ska få ha ett litet möte

men å andra sidan; han borde nog vara lite rädd ändå
vi har börjat organisera oss
och den styrkan är det inte några arbetsgivaradvokater som kan fiffla bort

December

brev på min hallmatta och hela dygn förändras
vi har hört av oss
boken om staden, uppbrottet och längtan blev aldrig skriven men gatorna ligger kvar där vi lämnade dem, närlivsen har kvällsöppet även denna veckan och han skriver att det fortfarande finns hopp, att vi fortfarande orkar upp imorgon för revolten har lagt sig som dimma över hans stads tomma parkeringsplatser, min stads tvillingytor
vi rör oss på parallellgator tänker jag och berättar om poesin inte ens poeterna lyckas fästa på papper, om världen som gör ont och arbetsplatserna som skaver med sitt frånvaro av avsked,vardagen i sin smärtsamma verklighet

det ligger ett brev på min säng och han skriver att det fortfarande finns hopp, att vi fortfarande kan leva i alla fall en viss del av dygnet, att vi fortfarande klarar av att vakna om vi åtminstone stannar uppe ett par timmar längre än vi borde och jag tänker att den här staden kommer att ta död på mig med sina oskrivna ytor och lysrör, rör mig framåt förbi mörka fik och videobutikerna verkar ha tagit över stadens puls, andas i dess ställe och han skriver att augusti gjorde honom illa men att september nästan fick honom att förlora hoppet
att han fortfarande vaknar i en småstad och drömmer om att december ska förlåta alla misstag
jag skriver att vi borde supa oss fulla, få stadens ljus att flyta ihop och hoppas på fullt allvar att det är så enkelt, vet att det är det

det är onsdag och torsdagen pressar sig mot mig med allt en torsdag har att pressa med och jag skriver ett brev som jag inte vet om jag tänkt skicka men som i alla fall blev skrivet
v50 anfaller och jag försöker förtvivlat hitta någon musik som passar mitt sinnestillstånd men det verkar som om det inte skrivs sån musik längre och parkeringsplatserna känns större än igår och jag fick inga brev idag men jag tänker att det är okey, klipper ord ur gamla tidningar och skickar hotbrev till någon jag saknar,
inga stora ord

det är torsdag och onsdagen tycks ha fastnat i mina kläder, vägrar släppa taget under mörka dagar
ett mail i min inbox och jag kopierar upp hans meningar bredvid mina oskrivna, opostade'
låter staden hitta sammanhangen på elskåp och busskurer
försöker förtvivlat måla bort det ofärglagda, hitta ett sätt att avsluta halva meningar
ger upp och letar fram ett kuvert

fredagen som en viskning
måndag och nedräkningen börjar på nytt

Romanesco

Det här måste vara världens snyggaste grönsak.

sex månader och två dagar

jag har väntat på dig i år
min kropp har burit tomrummen av din röst när den viskar mitt namn
burit din andhämtning och glödande blick som en brinnande eld inuti
burit en stor jävla längtan genom den här staden alldeles för länge nu
dina händer med sitt sjätte sinne vet bättre än jag platserna som saknats mig
svävar tyngdlöst utanpå, laddar mig med vita blixtar
dina kinder, självlysande, varma
trött vilande mot min överarm och jag hittar takten att slå i
tystnaden inuti

du kommer mot mig med en blick som skulle kunna läka krigsskador,
få kulorna att vända tillbaka
och du väcker mig med en mening tydligare än så;
jag är här nu, mitt tåg går om tre minuter, men när jag går tar jag din längtan med mig, älskling

Spontanfotbollens förlovade land

vi går till barer och kollar på tråkiga fotbollsmatcher och försöker verkligen dras med i den gemenskapskänslan men ärligt talat; jag vill själv vara med, jag längtar till spontanfotbollens förlovade land

jag vill slå bollen i en perfekt bana över mittlinjen och följa den med blicken in i mål
höja armarna över huvudet och knuffa min vän kärleksfullt hårt ner i gräset som segergest
jag vill komma flygande genom luften och träffa rätt precis innan jag når mark igen
vill kunna trycka på (!) som mjällberg och vara lika kaxigt snygg som zlatan


en sommar träffade jag en människa som kom att betyda vad VM 94 gjorde för svenska landslagen, för mig och mitt skrivande
av en slump lirade vi i laget som fick namnet "Fint Tillsammans" på en plan där målen bestod av trästammar, ena långsidan av en tältduk och några fanor och hade man tur kunde domaren reglerna och avstod från att dömma frispark till laget som låg under
vi tog oss till final och straffar avgjorde matchen, jag minns inte ifall vi vann eller förlorade men de ärliga leendena i en lyckad pass eller ett mål tillsammans med mina nya vänner, det minns jag.
såhär skrev min nya vän ett par veckor senare;

"visst är det förunderligt att man kan återvinna så mycket lust genom att sparka boll man tror ju nästan på en Gud...eller nej, men ändå. men ändå...när man glömmer bort sig själv för en stund och och bara uppslukas av stämningen, av det man gör, då förstår man vad det är vi letar efter: varför vi försöker hoppa nio meter i en sandgrop, varför vi kastar oss ut från flygplan och varför vi gräsar ner våra knän i jakten efter en boll, det är längtan efter något som är större än oss själva...och den känslan har INGENTING med hur långt man hoppar, eller hur hårt man sparkar, ingenting med resultatet att göra...det handlar om människans aldrig sinande drömmar och i mitt fall kanske:drömmen om den perfekta glidtacklingen "

vi tappade kontakten efter ett par år
men slumpen att vi skulle träffas på en provisorisk fotbollsplan påverkar mig fortfarande
och varje höst drömmer jag mig bort till våren då man kan få kasta sig ut och gräsa ner knäna igen

Rastlösheten

jag är rastlös
någonting spränger innifrån
en känsla som hela tiden ligger på gränsen till att ta över
som balanserar mellan skön värme och iskall panik
jag skruvar upp stereon på högsta för att ersätta den med någon annat
försöker skriva bort den men kan inte koncentrera mig, eller ens vara så ofokuserad att det inte spelar nån roll

jag tänker på min bror i canada, att det borde behövas kallskänkor och cafébiträden i andra länder också
jag tänker på min syster i malmö, att det borde behövas vänner i andra städer också
tänker på drömmen i natt där en resa jag hade planerat i år helt plötsligt var tvungen att ställas in eftersom jag inte hade sagt upp mig, inte packat och inte haft tid att köpa biljetter
i bakgrunden kunde man nästan höra styvsystrarna ropa "Askungen, Askungen!!"

imorgon ska jag lära mig fler språk, och planera att lämna det här landet

Striden

(följande dikt publicerades i boken Snart går vi utan er, Brev till Socialdemokratin, 2009)


Glöm inte var det var vi började.
Glöm inte vart det var vi skulle.
Vi minns och vi är trött på att vänta,
snart går vi utan er.



I tider när det inte är strider går dagarna ändå,
tröttheten efter hårda timmar ständigt närvarande.
Vi ställer våra väckarklockor och litar på att spårvagnarna kommer ta oss i tid,
vi gör vårt bästa för att inte somna mot grannens axel på väg hem nio timmar senare och
vi bär våra matkassar upp för backen till lägenheten.

I tider när det inte är strider sliter de tunga lyften på oss ändå,
vi skär oss på oslipade knivar och bränner oss på varma plåtar.

I tider när det inte är strider känns hopplösheten ännu mer,
är längtan bort ett oinfriat löfte vi måste bära nära.

Vi vaknar, vi jobbar, vi andas,
men kontrasterna mellan jobb och ledig tid så
tydliga att de med ett hugg i bröstet flyter ihop.

I tider när det inte är strider gör det fortfarande
lika ont i handlederna på den timanställda som på den fastanställda,
tjänar vi pengar ner i någonannans ficka.
Vi kör våra bussar, bakar våra bröd, serverar våra latte och
bygger våra bilar. Drar skruvarna på plats i det stora maskineriet.

I tider när det inte är strider syns vi inte i tidningarna eller på tv,
står vi inte på gatorna eller utanför arbetsplatserna och skriker.
I tider när det inte är strider sköter vi allting så smidigt att
det finns de som glömmer bort att det är vi som bär upp ett trasigt samhälle,
och att vi gör det i väntan på ett tillfälle till strid.

om det här med att vara sjuk

De senast två dagarna har jag varit ute med mitt fackförbund Hotell och Restaurangfacket och besökt arbetsplatser och försökt värva medlemmar.

Situationen på svensk arbetsmarknad är skrämmande och följande exempel är ganska talande. Det fick vi på facket skickat till oss från en medlem som jobbar på McDonalds. Det hade satts upp på anslagstavlan av hans chef. Har en bild men mitt långsamma internet krånglar. Så här står det iaf:


"Sjukskrivningar...

följande är INTE okej att sjukskriva sig för;


1. Ont i huvudet

2. Ont i halsen

3. Mensvärk

4. Snuva

5. Ont i magen

Detta är INTE okej varken hos mig eller försäkringskassan!

Mvh /Björn"
---

Inställningen till oss ungdomar är ofta den; vi ska fan inte tro att vi kan bli sjuka, vi känner efter för mycket, vi är lata jävlar som helst av allt vill ligga hemma och titta på Sunset beach istället för att jobba. Och det är ju onekligen lite konstigt att det som är helt accepterat i andra brancher och yrkesgrupper inte ska gälla för oss, för att vi ska vara hemma från jobbet krävs det inte bara ohälsa utan det ska till tyngre grejer.
Man kan ju också konstatera att äta på McDonalds numera måste förknippas med en förhöjd risk för matförgiftning och smitta.

Mvh /Jenny

I en större stad

jag reser till en större stad och blir sittande ensam med min dator på ett hotellrum
var det det jag ville göra hade jag inte behövt lämna min egen stad, hade jag inte ens behövt ta spårvagnen in till stan, hade jag haft tio steg till min halvtomma kyl

i större städer åker man tunnelbana och när jag sakta glider ner i tunnlarna under den här staden påminns jag om en tryckande värme under Santiago i början av året
en annan hand i min, en väggmålning om militärdiktaturen
det känns som i en annan livstid
men så jävla nära ändå och
just nu har jag inte nån lust att känna nått överhuvudtaget

med dig blir kontrasterna tydliga och jag förbannar mig själv för att jag måste leva så, pressande mig själv nära gränsen för att kunna andas

du säger att din rastlöshet gett dig en 5 månaders tidsfrist i det här landet
att nått annat kallar dig och jag förstår precis vad du menar och vilar mig i någonsorts trygghet i det uppbrottet
en begränsning i du och jag
vår livlina

i det här landet tycker cheferna att vi fått in ordet rättvisa på för många platser efter en liten seger, fruktkorgarna når inte längre än till lönekontoren, på golvet bjuds det inte ens på kaffé och jag antar att jag inte är förvånad

jag funderar på om jag borde höra av mig till gamla vänner
äta en pizza och prata om sånt som inte betyder nånting
kanske är det det jag behöver
som en motvikt till det svartvita
något betydelselöst som kan färglägga gråzonerna
men det är 19 dagar till löning och i större städer har inte ens pizzeriorna förortspriser
här kan man inte lita på någon

jag vill lämna det här hotellrummet och låta nånting suga tag i mig innifrån
följa den känslan och vara lika rak och tydlig som min syster
jag tänker att om jag ens kunde vara hälften så modig som henne hade du och jag kunnat älska efter tydliga direktiv

men när du smart frågar mig hur du ska presentera mig för gustav så är den föregående meningen så långt ifrån mitt flyktiga svar som man kan komma från en annan människa
och jag tänker att tydliga direktiv ändå är ganska förutsägbart

så jag vilar mig i ett frö som du sått i mig;
när du lämnar det här landet kommer jag redan serverat min 20:e latte på ett café i en ännu större stad och le på spanska som tack för dricksen

Korten i fotoalbumen

så, du kommer nu in på den här krogen och ser rakt igenom mig, våra 3,5 år som bortblåsta, år av gemensamma erfarenheter utraderade av det beslutet fattat på millisekunder; jag är luft för dig nu.

det rent instinktiva i att hälsa på någon som växte in i mitt hjärta hejdad av att du lämnar den krogen utan att se mig, dina vänner tittar ursäktande på mig och följer efter dig

saker och ting är som dom är

bitterheten fyller väl en funktion och jag har en vän som senare på kvällen lyckades förklara det där. Det var viktigt, människor som kan förklara svåra saker med att det löser sig med lite sömn är livsviktiga.

När jag sen blir väckt av världens snällaste spårvagnschaufför på ändhållplatsen, är den största anledningen till att det hugger lite i hjärtat inte att det är långt hem, för två hållplatser är gångavstånd. Utan mer för att man inte hade någon närmare hjärtat som väckte en på rätt station, ingen att värma händerna på under promenaden hem.

Jag väntar på att de senaste månadernas beslut ska slå tillbaka, någon säger att mitt ordval över allt det här är ganska talande. En seperation blir en bodelning. Att jag skjuter det ifrån mig.
och det är ju som jag har valt det;
ingen ropar hej älskling från soffan när jag kommer hem, ingen möter mig i hallen med en kyss
det är överhuvudtaget inte någon i min lägenhet som jag inte själv släppt in

och det är kanske så det är;

att ibland kan år av delade minnen förnekas, korten i fotoalbumen byta innebörd när en av människorna väljer att röra sig ut ur bilden; du leendes mot kameran på kusten vid nerudas hus, jag med fallskärmen på stranden i iqique, du i hamnen i castro, jag vid allendes grav; aldrig både du och jag, inte ens skymtande bakom kameran, vi rör oss inte på samma ytor längre och jag måste sätta mig rak i ryggen innan jag tittar på fotona igen, för de förändras varje gång

det blir någonting helt annat kvar av dem när blicken är frånvarande och högra sidan tom

man känns inte vid de erfarenheterna för det var inte så de kändes då

de känns främmande och som de tillhör någon annan.

så vill jag förklara det här;
de olika bilderna med samma innehåll har blivit så ojämförbara att det inte kan stämma

vi puttar dom ifrån oss med bitterheten

och kanske är det enklast så

Smärtlindring

det blir inte enklare än så här
vi kan inte röra oss närmare

gatorna är gator
fabrikerna är fabriker
människorna är människor

det är hit vi nått
till en höstnatt i en glänsande våt stad

bilarna är bilar
gatlyktorna är gatlyktor
asfalten är asfalt

det är härifrån vi rör oss vidare
mot nya städer, människor, drömmar
där gatorna är en rörelse
fabrikerna våra och
människorna kamrater på väg
mot samma gatukök


---


jag vilar mig där idag
för dagar som den här önskar man att livet hade tett sig lite annorlunda
att man hade valt att bli direktör, aktieägare eller kronprincessa istället
när man, efter att ha halkat i en lite för snabb snäv sväng vid de gamla ungnarna,
finner sig själv liggandes på golvet med blåmärken,
då längtar man till ett liv som kanske kunde innehålla lite mer smärtlindring mot allt som gör en illa

kanske önskar man sig ett par skattefria miljoner som plåster på såren, en liten paus från chefens ständiga hetsande och snälla; en sittplats på spårvagnen hem

jag tycker inte att jag kräver mycket, jag behöver inte någon jättefallskärm eller avgångsvederlag, vill bara veta att den här jävla skiten, all tid och ork jag lägger ner på mitt jobb, åtminstone kommer resultera i en pension som jag kan leva på
och snälla; en sittplats på spårvagnen hem

ärligt talat; det här är ett jävla skitsamhälle och jag har ont i min handled

åkern

jag har skrivit tre inlägg som av olika anledningar inte blivit publicerade

ett handlade om ett krogbesök
ett annat hette "stor jävla längtan"
och igår när jag satt i ett stillastående tåg på en åker mellan ängelholm och båstad var jag farligt nära att känna de skånska vidderna hota mig till att skrika fula ord helt högt i kupén, vilket jag också gjorde istället för att publicera inlägget jag skrivit



de nästan tre timmarna på åkern och på en perrong i ängelholm åt upp ett möte som jag behövde väldigt mycket

efter två timmar gav alla upp hoppet om att hinna i tid och de flesta av de andra 300 på perrongen kände ånger över armbågarna som utdelades i striden om platserna på ersättningsbussen, började dra göteborgsvitsar om tåg och jag tänker mig att engelskmannen som försökte slå till busschauffören gick längs ån utanför ängelholmcentral och bestämde sig för att gå en ABF-kurs i självkontroll

själv pratade jag med killen brevid mig på bänken om de människor vi nu missat och om masspsykosen i förvirringen på perrongen, sen bestämde vi oss för att följa just den psykosen och följa efter folk ombord ett tåg som stannade i varenda liten by i västra skåne

väl i malmö såg jag min tågvän för sista gången och förbannade igen en resa som istället för att lätta på trycket pressade mig hårdare

men när jag kastat min väska i hallen hos min fina storasyster mötte hon mig med ett glas champange och sa att det var en pissig dag som denna man skulle dricka den, att hon sparat den för det här



nu har jag lite dåligt samvete

jag har varit en dålig gäst
det slutade med att jag drack henne skumpa, intog hennes öl, åt hennes sista paj, stal hennes tandborste, lämnade hennes lägenhet mitt i natten för att ta igen mötet med en hjärtevän och fick en försenad födelsedagspresent
ändå vill hon att jag ska komma tillbaka

en storjävlalängtan dövades under den natten, för att sen dyka upp igen när jag efter ett hejdå svängde runt hörnet in på möllevångstorget
det är väl så det funkar med en storjävlalängtan antar jag

men i ett vidare perspektiv kan jag ändå hävda att det hjälpte, min blixtvisit i malmö gav utdelning, och nu när jag sitter på tåget hem igen är det en annan känsla som försöker ta plats i mig
något sorts obehag
men bättre denna känslan än en storjävlalängtan

Lastbryggan 05.50

idag är jag svag
för få sovna timmar och en stor jävla längtan över mitt bröst
inatt vaknade jag vid halv ett, klarvaken, och trodde att klockan ringt och jag skulle gå till jobbet
när klockan sen verkligen ringde vid halv fem och jag var tvungen att gå upp var förvirringen total, förstod inte alls varför jag skulle gå upp, att jag hade ett jobb, att det gick spårvagnar till stan, att bröden inte bakade sig själva, och var nära att missa vagnen
väl utanför jobbet fick jag stå fem minuter och fundera över vad jag hade för larmkod innan jag vågade dra mitt kort och chansa
det gick vägen men jag har nu officiellt slutat att lita på mitt minne
från och med nu kan man hitta alla mina koder och lösenord på en lapp
fast risken är att jag glömmer var jag lagt lappen också om det ska hålla på det här viset


lastbryggan 05.50
hösten spegelblank mot mörk asfalt
jag rycker åt mig en brödback och väntar ut stämpelklockan
i en halvtimme har jag köket för mig själv
tänder kylarna, sätter på värmeriet, drar igång stekbord och spisar
väcker köket från en stilla förväntan och slår igång fläktarna med full kraft
sätter mina degar på jäsning

flera gånger har jag svarat i min telefon och människan på andra sidan har sagt att det låter som jag är i en fabrik
och ja, det här är min fabrik
när jag stämplar in markerar jag avdelning; produktion
här hymlar vi inte om sånt, det är tydligt vilken klass vi tillhör

glider i kockrocken och blir någon annan
en yrkesroll som gör mig hård
rak, snabb, effektiv
vissa dagar stannar hon kvar i mig även efter jag lämnat omklädningsrummet
i pressade situationer är hon där
köksspråket; "bakom", "framför", det korta, koncisa
avskalat från allt onödigt
ibland hårt, ibland ärligt, ibland elakt
men oftast fullt med kärlek

folk som aldrig jobbat i ett kök kan bli knäckta på ett par timmar
folk som alltid jobbat i kök blir så småningom det

kl sju och köket gnuggar sömnen ur ögonen och sträcker på sig
mangan, danne, freddan och jonne preppar lunchen
masen och pillan i renseriet och källskänken rullar in back efter back med bröd

mangan frågar om jag fått någon kram idag och
jag skämtar med freddan om att jobba som kock och lida av panikångest
jag litar inte riktigt på nån förrän vi har jobbat ihop under stress

"nu kör vi!" och någon slänger på en punkskiva
idag kommer allt att klaffa

hänger av mig kockrocken i skåpet i omklädningsrummet och
på vagnen från jobbet lämnar jag hetsen bakom mig
i tunneln genom berget mellan runstavsgatan och kortedala torg saknar jag täckning och vid galileis gata tänker jag att här bor jag, i bergsjön, där spårvagnarna kommer rakt genom berget för att ta mig till andra sidan

Min bergsjö

du hoppar nu hastigt av vagnen och jag ser dig korsa grönsakstorget
din nacke säger åt mig att inte höra av mig på veckor

göteborg är kallt ikväll och i natt kommer hösten att lägga sitt första tunna lager av löv över gräsplanerna i vasaparken, över samma ytor där vi satt i en annan årstid och sög i oss sommarens sista klara strålar

det borde kännas längre sen men färgen på träden gör det tydligt;
vi har rört oss i en cirkel kring varandra för att kunna nå tillbaka till den dagen

tröttheten efter nio timmar i produktionen,

en omväg till systemet och
parken i vilken du skulle dricka din sista öl
det viste jag inte då, kanske inte du heller, men i efterhand sa du
att du inte kunde avslutat på ett bättre sätt
du satt i gräset och lät solen göra dig mjuk
ölen göra dig varm
berättade om din mamma som dött just när hon lyckats bli nykter och
jag satt bredvid och såg linjerna mellan våra erfarenheter bli tydliga
en stig växa mellan oss,
det som gjort oss illa hittade en öppning in i det som blev vi

jag tog mitt nya anställningsbevis, du din knivväska och vi gick ner mot vagnen
träffade två vänner till dig som jag mött men sen glömt bort
log artigt och bestämde oss sen för att ta sommarens sista dopp
behövde ett avslut på en eftermiddag som blivit en början

7:ans spårvagn hem till mig
du pratade inte när du gick upp för backen mot min lägenhet
kanske för att dölja ansträngningen i höjdskillnaden
eller bara för att vi båda ville vila i tystnaden ett tag
det här var första gången du var hemma hos mig och
du gick snett bakom mig hela vägen upp

satte inte på pausmusik och fyllde inte på någon proviant
tog bara ett badlakan och gav dig en varmare tröja
letade oss bort till sjön

spegelblank, tyst och klipporna fortfarande varma
en liten sjö på ett berg
min bergsjö viskade jag och gled ner i vattnet

vi satt på den klippan sen, uppkrupna i din svarta skinnjacka och
sjön låg där alldeles knäpptyst men så tydlig ändå,
så liten men med bottenlös volym, precis som jag sa du och
skickade en klarvit blixt genom min kropp
din hud mot min hud var en första gång som inte lovade mer än så
men som ändå viste bättre än att dra sig undan

vi hade svårt att hitta tillbaka ut ur skogen, bort från klipporna
dröjde oss kvar i ett hav av kala blåbärsris och
försökte ta riktning mot miljonprogrammens lekplatsskratt
höghusen som blivit mitt hem
tog en omväg för att hitta nya vägar, mera tid,
och väl framme vid vagnen var det oskyldiga i vårt kroppsspråk
det finaste vi hade burit mellan oss

vi var som vänner som överlevt varandra gång på gång
som älskare som fortfarande brann
en självklarhet som inte väntade på en motsats

orden mellan oss bar en smärta som inte kunde bära sig själv
som trampade upp stigen mellan oss och med ett lätt sommarregn
rensade luften och gjorde det lättare att andas

vi var något så nytt att färgen ännu inte hunnit torka
något så beprövat och tryggt att vi plötsligt redan kunde sångtexterna och
viste hur melodin gick
en sång som vi burit inom oss alldeles för länge

när vi skildes åt den kvällen lät vi viljan till något mer hänga kvar mellan oss
växa med timmarna som skulle gå,

och på jobbet morgonen efter var vi arbetskamrater igen
arbetskamrater som bara med ett igenkännande leende och

ett glänsande öga berättade om en större gemenskap

att du nu hastigt hoppar av vagnen i en annan årstid betyder ingenting mer än att du ska träffa en vän vid kanalen, och om jag har otur; att melodin i din röst sjunger för henne i höst

födelsedagen

syster kom med bilen i fredags, med ett par graders feber och ett bankkonto fyllt med skatteåterbäring

hon bjöd på den godagoda maten på restaurangen, och det finafina sällskapet

sen åkte vi hem och somnade tryggt i lägenheten som numera är min

igår var den finafina dagen

solen sken, festen var planerad och vi drog in till stan för att sätta skattepengarna i rullning

fem personer ringde och sjöng födelsedagssånger i varierande kvalitet, alla lika kärleksfullt

jag fick födelsedagsrabatt på topshop och köpte fint tyg på kviberg

inflyttnings-,utflyttnings och födelsedagsfesten blev lyckad

lite dålig uppslutning, men det blir väl så när man plötsligt förlorat halva bekantskapskretsen i en bodelning

och frågan är om vännerna hade tillräckligt med sociala skills för att hooka upp med varandra, de flesta kände högst en av de andra festdeltagarna

det var helt enkelt en otippad blandning av folk som kom

snittarna var kungliga och tårtan rosa

vid nio-tiden hittade jag en tusenlapp utanför porten och vid tre-tiden fick jag en puss som försökte vara en kyss

idag är jag trött

men ganska nöjd

alkoholen

jag sover för lite
nätterna behövs till annat

inatt var jag en utsträckt hand till gamlestan
en extramadrass som kanske hjälpte i alla fall litegrann
en kram för att hålla från kanten

alkoholen och skammen är något så jävla....jävligt

den senaste månaden har jag lärt mig massor
vågar man bara lysna på vad folk säger så gör man tydligen det
och vågar man berätta själv också blir det lättare att förstå vad de andra säger

två nya människor i mitt liv har berättat om sina liv för mig, utan de vanliga retuscheringarna och ommålningarna som är så vanliga, som jag själv är en mästare på
och det fina i allt det svåra är att det hjälpte mig, och därefter också den tredje

ikväll sa f att det är själva tanken med det, att det är det tolfte steget; att föra vidare tanken och hjälpa andra.

den här skrev jag för ett par veckor sen, mycket ser annorlunda ut nu. ljusare och mer hoppfullt, även om det svarta kommer fram vissa nätter, som natten till idag. och även om allt jag kan göra är att dra fram extramadrassen och hålla handen utsträckt över parkettgolvet. och hoppas att det hjälper, iaf litegrann.


-------------------

ser dig gåendes med henne i handen över rondellen vid bellevue
det ser ut som hon bär dig, håller dig vid liv
hur kan man konkurrera med det

de senaste veckorna har lagt tjugo år på den du var när jag först träffade dig
en böjd rygg har för mycket att bära, något tynger dina axlar

ditt korpsvarta hår matchar hennes mörka inre
hur kan man konkurrera med det
jag är något så okomplicerat som en självständig kvinna
ingen som kräver din kärlek
ingen som håller dig vaken med skrik från badrumsgolvet varje natt

jag behöver inte den som är du,
behöver inte ditt tomma bankkonto fyllt med bakfyllor och återställare
behöver inte fler skrikande män i mitt liv
den du är, är någon som jag lovat mig själv att hålla mig borta från sen jag var elva
hur kan du konkurrera med det -
ta plats i mig med denna dikten

du behöver inte mig som henne
hon flyttade från dig för att visa det
jag skulle inte kunna brytt mig mindre i den situationen,
hade raderat dig ur mitt liv med ett minne av min idiotiska far

du behöver inte mig
vi behöver inte varandra
vi hör inte ihop

men allt som inte är detta tydliga, självklara,
säger något annat
skriver en dikt om dig
behöver den som är du
--------------------------